Hej bloggen :) Här sitter vi i soffan, du och jag. På tv:n har muskeltävlingen avslutats, fascineras över gymnastikknuttarnas svingande bringor. Armarna. Tänker också på hur världsvant de flexar sina behårade armhålor. Tänker på responsen kvinnliga gymnaster hade fått om de också icke brytt sig om rakhyveln. Tänker att det skulle ha varit snackisen, istället för prestationen. Säger jag som snart ska ta en lång dusch och raka varje liten vrå. Imorgon flyger vi nämligen, jag och mina dampbarn. Tänker att jag kanske känner mig lite i kontroll om jag har en rakad kropp. Hehe. Den ologiska logiken. I'm shitting it, som man säger i England. I'm shitting it big time. Det har varit tuffa dagar här, och ska avslutas med det tuffaste av det tuffa. Nu snackar vi the ring of fire, alltså. Oron över att när vi överlevt, om vi överlever, att jag då kommer att vara trött och elak mot min pojkvän som jag längtar så mycket efter. Min man. Som lät helt oberörd i telefon förresten, ba " good luck tomorrow baby, gotta go " och jag la på och kände mig snopen. Här ska jag bestiga mount everest med trippla baggage(damn you Indiska-sale) TVÅ svåra barn som till råga på allt avskyr varandra som pesten, och så får man bara ett litet " good luck " . Han skulle tydligen rensa ut någon bil på verktyg och behövde båda händerna. Att resa med dem två är som att rensa en bilfitta utan några händer alls!!!! Samtidigt som man blir piskad. Det ska jag säga till honom imorgon. Om vi överlever. Och att jag älskar honom så att det värker i mig, det ska jag också säga.
Båda barnen har precis somnat. Istället för att klämma in lite fler saker i väskan, så sitter jag här nu. Apatisk. Tycker att det är himla bra, att mamma har fått se mina barn på närmre håll. Aldrig i hela mitt liv att jag skulle vara hemma med dem två, säger hon. Det värsta hon varit med om. Helt omöjliga, speciellt tillsammans. Hon, förskolepedagogen som har uppfostrat fyra ongar. What da fuck. Skulle man kunna säga. Ändå på något sätt, en skön känsla att veta att jag är grym(galen) som pallar heltiden. Men. När orkar man inte mer då? Mellan slagen och *tjuren-på-speed* utbrotten har jag ibland fallit på knä och bett T att " snälla. Jag orkar inte mer nu. Jag orkar inte mer. Pallar inte, checkar ut. Hejsvejs, good to know ya, to know ya, nice ". Sen. Ingenting. Sen stiger man upp igen och kör på som vanligt. Står upp och borstar bort grässtråna från knäna, lite skamsen. Klart jag orkar. Men när orkar man inte mer då? Har ju hört om sådana personer som bara inte kunnat stiga upp ur sängen en vacker dag. Bara: Nähääääää. Nu försökte jag ta mig upp men det gick inte.
Kan det hända? Känns *gå-in-i-väggen-känslan*, precis så? Som att gå in i en vägg?
Jag vet ju ungefär hur en utmattningsdepression känns. Kände det varje dag, varje morgon, hela första året efter Lughán. Som om att jag blev mamma och skulle vara så himla bra och normal, och sen körde en ångvält över mig varje morgon?? Slå upp ögonen: "BAM" Trött, så otroligt trött. Benen är betong och där ligger en bebis som skriker, och grannarna intill slår varandra ömsom knullar. Gå runt kyrkogården ett varv. Gå ett varv till. Trött, så trött.
När jag var yngre satt jag där i fönsteröppningen med dinglande ben över kanten, so high up in the air, fullproppad med glada, rosa tabletter och längtade efter döden. Skulle hoppa och en ljusstrimma sprack genom den mörkaste himlen, "Jesus, it's you"- tänkte jag. Sen stängde jag fönstret och valde livet.
Men det var då. Nu är nu. Och jag orkar.
Min räddning är och har alltid varit min tillit till livet. Att jag är ett med andningen, lever för människor och barnen och tror, att en dag får jag sitta ner i lugn och ro och slicka mina utbrända sår. Får bara hoppas att det blir på stranden någonstans med en het lover och inte via ett abrupt uppvaknande på mentalsjukhus, ensam insnörad i en tvångströja. Hon blev galen av bitterhet tydligen, viskar läkarna i korridoren.
Ibland tänker jag att jag borde skriva en bok. Nej, nej. Inte en *föda-barn*-bok. Mer en bok om mitt liv. As it is. This is the reality. Himla tragiskt. Men underbart också. Ibland kan det kännas som landet mellan england och sverige, i uppdelningen, där jag befinner mig, är som att simma i en jävla bajsränna med flytande skit och jag håller på att drunkna nästa hela tiden. Men det beror ju på om man väljer att se sitt glas som half full or half empty, liksom. Det är ju himla berikande, också, med alla dessa utmaningar. Jag har alltid gapat glatt efter livet, med vidöppen, naiv mun. Då märker man plötsligt mitt på ett rullband på en flygplats någonstans i världen att livet plötsligt blev så himla allvarligt. Att situationerna jag ställs inför är så svåra för att jag har en så stor mun. Dumma mun. Någon i barndomen sa " Växer långsamt, växer bra "-Typiskt att jag växte så himla snabbt då. Men jag ångrar ingenting, utan min snabbhet, inga juveler. För er jag lever, sparkly ones.
Gapar efter mycket mister ofta....
Ja, ni vet.
Men hjärtat bultar för er barn! Det ska ni veta. Och framförallt så bultar mitt hjärta för livet, och jag skulle aldrig någonsin vilja att det försvann ifrån mig. Vill leva, leva, leva. jag njuter i blodet, i striden, bland tårarna, i skrattet.
Så snälla fröken Gud. Imorgon flyger jag och mina barn. Låt oss leva! Låt barnen få springa(skrikandes) sin leendes pappa tillmötes, låt mig ro detta stora skepp i land. Let's do this shit.
No comments:
Post a Comment