Vackra. Idag är det tisdag, och jag är på dag 2 av friskhet. I måndags, i förra veckan, började jag känna mig dålig. Var så svullen runt ärret och livmodern, då vet jag att jag har början till en infektion i kroppen. Tappade andan av ingenting, tröttheten var stor. Släpade runt på dubbelvagnen och kände kraften svika. Värsta känslan. Är alltid stark men har inte orken att vara svag. Hämtade syster S på stationen, drack en kaffe. Gick till sängs. Hela natten var en galen feberdans. Det var jag och täcket och en fladdrande gardin. Klar nattluft som sipprade in, lugn bris mot varm panna. Hade världens tur, att S var här. Och det faktum att mamma kom sen, på tisdagen. Tillbringade tisdagkvällen på akuten, and there we are. Urinblåsa och njurar och antibiotika och oförmågan att gå/ligga/stå/sitta ordentligt. Värken från hell! But heeeey, mår bra nu. Men det tog sin lilla tid! En vecka av total sjukdom är illa, illa när man har småbarn. Antibiotikan kan ta sig i arslet. Fuckade upp magen min. Saknar dig, bloggen. Hittar inte tiden. Stressigt nu. Så mycket att ta in. På lördag har vi fölsefest för Lughán med ett par vänner, själva födelsedagen, tisdagen den 17onde, blir stilla. Lugn och ro och kärlek. För på onsdagen, dagen efter, flyger vi till Sverige. Det blir bra.
Uma säger "bye, bye mamma" och vandrar omkring argt med sina tre "nummor". Lughan bläddrar motorcykelbok. Höst i luften. Kallt och grått och vissna löv. Är det verkligen Juli? Känns som Oktober. Ingen som helst sommar hittills, här i York. Stor, lång kram till er! Kanske världens längsta.
No comments:
Post a Comment