Hej internet :)

Hallååååååå. Som jag har längtat efter ögonblicket, att låta fingrarna falla på tangenterna som tillhör min gamla, snea, älskade laptop. Mobilt eller något sådant, kopplat via Toms dator. Så det blir bara om kvällarna jag kan prata. Inget riktigt internet eller fast telefon på fem veckor. "Fem veckor???" Skrek jag som en påtänd gnu åt Tom. "Vad är det för jeeeefla stenåldersland ni har egentligen??" Morr, morr och suck. Tydligen någon översvämning i somras som gjorde att en ledning sa "hejdå", så vid varje flytt en brittisk person gör, får man alltså vänta fem veckor. Pyttsan!!!! Iallafall. Hej! Hur mår ni? Det känns som det var hundra ljusår sedan jag var här. I'm a changed person, all in two weeks ;-) Jag har flyttat. Vi har flyttat. Jag har varit apsjuk och skolan har kickat igång igen. Lugháns första två förskoleveckor. Han har sammanlagt gått 3,5 mornar. Jag har kalla fötter. Har suttit i rummet intill och ängsligt kikat ut mellan gardinerna på pojken i bubblan där han leker och försöker kommunicera med de andra barnen. Krupit upp i fosterställning nära, nära hans björnlika kropp om natten i hans säng, låtit tårarna och ångesten falla fritt i hans lurviga nacke. Ba pinsam morsa asså. Men helvetet vad ont det gör. Att han, den lilla, därute, bland dem. Han förstår inte. Andra barn gråter medvetet efter mamma. Lughán gråter för att han är som ett skyggt väsen i strålkastarljus. Blottar tänderna och morrar och lägger sig i ett hörn. Förra fredagen hämtade jag honom efter en timme. De ringde och sa att blöjan satt snett, han hade kissat igenom. Så fort de närmade sig honom så skrek han som en skadeskjuten fågel och la sig i ett hörn. Jag sprang med flämtande steg. Tog en gråtande pojke i famnen och kände att det var det för dagen. Höll hans varma hand i ett fast grepp och promenerade hem. "Mamma går fort"- "Mmmm, mamma går fort"...Aldrig släpper jag dig igen. Men jag vet att jag måste det. Varje morgon säger han "inte lekis". Första veckan gick han 2,5 mornar, den här veckan gick han 1 morgon. Sen blev jag helt galet sjuk i någon influensaskit. Lika bra att han fick vara hemma med mig och Uma. Att flytta har varit jobbigt, förskolestarten har varit jobbig. Kroppen sa godnatt tillslut.

Lekis är helt okej, kan tilläggas. Rosemary, hans pedagog, är underbar. Bär honom t.o.m när det behövs! Lugháns två favoritdjur är mammut och flodhäst, och lite självidentifiering är det nog i valet. Inte utseendemässigt kanske(bara flodhästsgapet vid skrik!!), men tyngden. Enorm styrka men samtidigt utrotningshotad och sårbar, sådana är dem. Sådan är han, min Lughán. De har ett litet rum, ett waldorfrum. En liten grupp. En pedagog, två assistenter. Hackar morötter och äpplen. Bakar bröd och leker ute. Följer en rytm. Men när han ser mig i dörröppningen vid lunchtid, rusar han ut och släpper aldrig taget. Blir t.o.m alldeles till sig av att få se Uma. "Uuuuma, sitta vagnen, Uma"- lägger en omhändertagande, något kvävande, men ändock kärleksfull(!) lov runt hennes nacke och föser henne vänligt men bestämt mot dubbelvagnen i hallen, hans piratskepp, hans fristad. Där han i säkerhet kan surpla äppeljuice och titta bilar.

Vår nya trädgård är to die for. En lång remsa undermark att bara släppa ut ungarna på. Bara att öppna köksdörren. "Heeeejdååååå!" Vinkar jag- så rusar de ut som friluftsglada små skogsmullar. Lughán rusar till hönsen, och Uma till Otho.

De få timmar jag har fått spendera tillsammans med Uma på egen hand, har varit SÅ underbara. "Hej Uma", sa jag. "Hej mamma". Vi har lekt, pratat och sjungit. Om Lughán är natt, är Uma dag. De gör allt olika och bemöter allt på olika sätt. Från det stora till det lilla. Tycker en om potatis, hatar den andra det. Lughán älskar pizza och pannkakor men ratar potatis, Uma älskar potatis men ogillar pizza och pannkakor. Uma är ett blont yrväder som fiser runt i sin knubbiga gestalt, så otroligt världsvan som den baktunga fjäril hon är. Är totalt självsäker och har god balans, alltid orädd, men har ändå en mjuk mammighet över sig. Vill gärna att jag ska hålla handen. Hon kan vara ute och leka i timmar. Hon älskar att ställa sig i mitten av gräsmattan och möta naturen, vinden och regndropparna. Helst utan mössa. Så att det blonda, lockiga står rätt upp som känselspröt, upp, upp i himlen.. Jag torkar ur en kopp i köket och ser på hennes lilla, godmodiga, knubbiga gestalt genom fönstret och nyper mig hårt i armen. Att jag fick dig, lilla tjej. Världens mest perfekta lilla puddingpastej. Hon pratar nu. Oj, så hon pratar. Ibland förstår man inte ett jota, men oftare och oftare förstår man desto mer. Favoriten är fortfarande att sitta naken, med benen brätt isär och pilla sig i rumpa och yoni, medan jag högläser Viggos Visor eller Viggos bok. Favoritsångerna för tillfället är Imse Vimse Spindel och Bä Bä. Favoritdelen ur Viggos Bok är när Viggo skriker "neeeeeeeeej, jag vill ha mycket mjölk, inte lite!!" - När pappa dricker en stor klunk mjölk.

Mitt liv är himla busy. Samtidigt som det står stilla. Bristen på telefon gör mig sjuk av längtan efter svensk röst.

Nu en snabb kopp te, sen sängen. Mördarförkylningen är bättre, men det sätter sina spår. Är zombie.

Kram!