Och barnen är det dyrbaraste jag har.

Vad gör jag?

- Sitter och fryser lite i den gröna fotöljen i vardagsrummet.
- Tittar ut genom det stora fönster som vetter ut mot vår prunkande trädgård. Busken närmast mitt fönster bär världens mest intensiva, lila färg. Känns in i hela mig när jag ser på den, fyller mig. Naturens skönhet.
- Barnen sover, efter mycket skrik.
- Idag åkte mamma hem, och tog solen med sig. Efter en vecka av sol, vin, barnaskratt, mammaskratt, hjälp, stöd och sällskap, känns det otroligt tomt. Och tungt. Blir alltid skakad i början, när någon åker hem. Sista leendet som försvinner bakom trädet, rullande hjulen på väskan mot asfalten. Barnen hänger runt benen och vinkar, men förstår inte riktigt ändå. Ett par timmar senare förstår Lughán,och då gör det ont i hela mig. " Var är mormor? " Drar och sliter i grinden, " hämta mommojs hennes rum" ... Det doftar sommar överallt, andetagen berusar, och jag kan inte låta bli att längta hem till svensk sommar. Naken fotsula mot gruset på Utö, Mahjongspel och båttur på Runmarö. skogspromenader i Värmland, jordgubbar och solstek på Öland. Doft av hav, doft av skog, doft av sommarnatt. Doft av Sverige.

Ibland känns det som om det gick lite snabbt där på slutet. Mina förlossningar må ha varit långdragna och sega, men livet i allmänhet har rusat på som en störtförlossning. Att jag sitter här nu. Med två barn i England, när jag var så himla mycket tonåring i Sverige nyss. Med ett rökelsedoftande, enda rum, i totalt kaos. Ciderflaskor under sängen och en mamma och en pappa. Kylskåp med mat och samma lägenhet som jag alltid bott i. Don't get me wrong, jag är så himla lycklig nu. Inga överdoseringar på rosa små tabletter eller annat skit. Men herregud, vad fort det gick. Påtagligt när jag vinkar hejdå till mamma. Hejdå mamma.
Ska du resa hem nu, till Sverige? Vänta nu. Bor jag här? Men hallå. När hände detta?

Varar ett dygn högst, sen är jag okej igen.

Har suttit och försökt sammanställa saker på datorn flera kvällar i rad nu. Sitter och pillar, svär och ryter. Fnyser som en drake och suger i mig mini- magnum, flera stycken i rad. Slicka, tugga, svälja.
Så många bilder på Lughán. När han kom. Var jag tolv år då eller? Ser så liten ut. Och han så stor i mina bleka armar. Fan också. Sticker i hela mig när jag ser dem där bilderna. Kärleken större än vad jag klarar av, smärtan likaså. Svårt att andas. Jag älskar dig så att jag upplöses till små kärleksrester som flyger omkring i luften du andas, Lughán liten. Jag "levde" innan han kom, sen dog jag. Känner inte igen personen jag var innan jag blev sjuk, jag är annorlunda nu. Samtidigt så känns det som att livet inte började förrän han kom. Den stora meningen med allt, varje andetag. Slutet på något, början på något nytt.

Lugháns ankomst och "min förlossning plus sjukdom" är två separata saker, som råkade komma samtidigt, så alla känslor intensifieras. Glor argt och hetsigt mot de som undrar om jag inte har kunnat bonda med honom. Jag hade svårt att bonda med mig själv, menar ni? Att få en lastbil överkörd över hela dig samtidigt som man blir mamma är inte särskilt idealiskt, nej. Jag rycker och vibrerar i hela kroppen, fryser vid minnet.

Han har alltid varit varm, det lovar jag. Bara jag som var kall och ensam. Så himla mycket hat, så himla mycket kärlek. Ser på bilder och känner mig så himla mixed up. De där nätterna av pipande maskiner och ett litet varmt barn mot bröstet, och livmodern som blödde ut hela sitt innehåll i sängen, på golvet. Glasklart inom mig. Så mjuk, helig och varm, min Lughán. Sänd från ovan. Ett barn, mitt barn. Lilla bebis. Jag glömmer aldrig det. Som om varje minut hängde kvar i luften, i rummet, hos oss. Långa nätter med bara pojken med stjärnögonen hos mig. Det var bara du och jag.

I Juli är det tre år sedan. Sinnes. Tre år av liten människa, tre år av att se honom växa, att få vara honom nära, att få vara någons mamma. Det är det dyrbaraste jag har. Barnen är det dyrbaraste jag har.

Jag vet att jag mår bättre igen när jag vaknar. Jag vet att jag får träffa mamma igen snart. Snart är det sommar på riktigt, och då blir det semester för mamma. Kommer snart igen.

Lughán sa " mormor hjärta " och hämtade pyjamasen som mamma hade köpt till honom. Den där vita med hjärtan på. Det är den enda pyjamasen han någonsin har velat sätta på sig frivilligt. För att det är mormor som gav den.

När hon gick så ville han inte riktigt säga hejdå, men insåg efter ett par timmar att mormor inte var kvar i huset. Han tyckte det var jobbigt, ville inte tro på mig. Gick husesyn. Ropade "mooooomooojs" uppför trappan.

Blev ledsen.

"Ta bort ledsen, mamma". Han hjälper mig att torka ordentligt, i varje liten ögonvrå. Lugnade ner sig när han fick kura nära, nära i soffan och läsa "Vem ska trösta knyttet?"

Uma har börjat säga att något är "Umas"...Kommer springandes med sina sandaler och ropar "Uuuumas".. Vill sätta på sig och stampa omkring. Rusar in och ut genom dörrar till rum och trädgård, med bar rumpa och sandaler.Växer varje dag som går.

Älskade små hjärtan.