Why my "failed" VBAC was a huge success..

Som ni alla är bekanta med, så skriver jag ofta och passionerat om kejsarsnitt. Det är viktigt för mig att folk får en större förståelse för vad som pågår bakom stängda dörrar. Men ofta känns det som om man är guldfisken i glasbubblan som skriker efter ett större hav att simma i, men hur högt jag än skriker så förstår ingen. För omvärlden ser det bara ut som om jag rör mina läppar, *blubb-blubb-blubb* Vad vet en guldfisk om livet liksom? Ingen förstår eller orkar lyssna. Ingen låter mig komma ur min bubbla, och ner i havet med de andra fiskarna, och betraktas som en jämnlike. Man blir på sin höjd stämplad som bitter, missunnsam, tragisk och deprimerad. Gapig. Arg. och om det är något en kvinna inte får vara, så är det arg. Right ;-)

Men jag lovar, jag har ett viktigt budskap som jag bär på. Jag har ett brev med flagnat guld i fickan, låt mig strö lite framför dina fötter där du går. Låt mig hjälpa dig att öppna ditt hjärta, bara lite. Hjärtat är så fantastiskt, världens mest flexibla, öppna, oändliga rum. Det blir helt igen, när det är trasigt. Det blir helt igen, och älskar mera ömt, vårdar, respekterar mer. Tackar livet varje dag för att det är så. Att man får ta del av svåra saker och växa av det. Att det som gör så jävla ont slits ut ur dig i form av ljusstrålar. Energi, kärlek, förståelse. Medmänsklighet. Det tar sin lilla tid bara. Men man når fram till slut. Människans själ är världens coolaste stjärna, allt som sugs in i dig omvandlas och bär ny skepnad när det kommer ut igen. Vi är ändlösa rum av neverending growth. Minn ni "Sikta mot stjärnorna" ? När man gick in som sig själv, i röken, och kom ut som sin idol.. Eller som larven som bor i sin bruna, fula puppa och blir en fjäril till slut. Det är livet. Det är därför vi är här. För att dansa, skratta, gråta, känna. För att njuta så mycket vi kan, sörja det som är svårt, ömsa skinn, ömsa gammal hud. Att vara oss själva. Att bli fjärilen till slut. Var och en unik.

För omvärlden betyder kejsarsnitt en sak, att man inte har fött barn. Att man inte har klarat av det som man ska klara av som kvinna. Resan dit är tämligen ointressant, summan av kardemumma är alltid densamma. Kejsarsnitt? Loser..Att det handlar om att man antingen är för svag, eller att det helt enkelt är något fel på en. Ingen OK-stämpel i rumpan av farbror Jultomte.

Läser ibland om kvinnor som inte vill ha fler barn, om de visste att de skulle tvingas genomgå ett kejsarsnitt. Att tanken på att inte kunna föda sitt barn gär en så pass deprimerad att man hellre förblir förälder till bara ett barn. Att det där enda barnet, som fötts vaginalt, är ens största lycka och "achievement" .. Att allt, precis allt inom föräldraskapet handlar om att barnet fann sin väg ut i livet, vaginalt. Det står och faller med detta. För visst kan man inte ens komma i närheten av "en nära relation" , om barnet är fött via kejsarsnitt? ..

Får ofta frågan " Hur känner du dig som kvinna? Känner du att du har förlorat, att du har "failat" liksom? Att du inte är tillräckligt mycket mamma, att dina förlossningar var "fula" ? o.s.v.. Älskar du dina barn som jag gör mitt? Har du kunnat *bonda* ?.... Kämpade du, eller var du bara som en sån där kändis och la dig där på bordet av bekvämlighetens skull?

Ibland har ordet kejsarsnitt ploppat upp som "val" under vissa kvinnors förlossningar. Det får jag höra om mycket. Att: "Ja det kom det på tal om här med, men jag sa nej" .. Att det alltid handlar om ett val.

 "Att visst var förlossningen lång, jag var trött, värkarna jobbiga, men jag kämpade på ett tag till. Ingen kirurgi här inte. Man är väl ingen loser heller, jag är stark. Och jag är så stolt över mig själv att jag sa nej till kejsarsnitt."

Ett kejsarsnitt är inte bara ett kejsarsnitt.

Inte bara en kirurgisk del. Inte bara ett ingrepp. Inte bara "rädda ett liv". Kejsarsnitt är multidimensionella, psykiskt såväl som fysiskt..Det här är min resa. Den är färgstark och känns mycket,  både inom mig och utanpå. Mina kejsarsnitt är som färgexplosioner. Dramatiska, vackra, smärtsamma och får mig att tappa andan. Min verklighet, mina upplevelser är genomlevda, med hjärta, huvud, kropp och själ. Min resa är unik, avig, vacker och kärleksfull. Framförallt kärleksfullt. Det bor så mycket kärlek i min kropp. Det bor så mycket kärlek i mina barn. Det bor så mycket kärlek i timmarna det tog att få dem till världen. Det bor så mycket kärlek i alla dagar jag var sjuk, alla dagar av tårar och längtan efter en frisk kropp. Det bor så mycket kärlek i alla stapplande steg, alla knytnävar mot väggen, alla blodstänk på mitt golv. Mina kejsarsnitt är mycket, många saker i ett. Men aldrig, aldrig svaga. Och det har ingenting med att vara en förlorare att göra, de speglar en fighter. Fisken som fortsätter simma, trots att vattnet rinner undan, skjunker ner i dyn. Jag höll ansiktet över vattenytan när jag ingen känsel hade kvar i kroppen, jag fortsatte springa trots att benen domnat bort sedan länge, och fötterna blödde. 

När jag födde barn.

Nästa gång ni tänker, och tror, att ni vet vad ett kejsarsnitt är. Att det är "lätt"..Att det är fult och onaturligt, att man är svag. Då ber jag er att göra en sak. Öppna ögonen och läs,   SNÄLLA LÄS DETTA. Ta er den tiden, jag vet att det är långt. Men, ta en kopp te. Lägg upp fötterna på soffan och läs. Se på bilderna. Titta. Titta på hennes ansikte. Se henne. Se mig.

Fråga er själva sen, om ni fortfarande tycker att det är fult. Att ni fortfarande tycker att jag är svag. Att ni fortfarande tycker att kejsarsnitt är "lätt". Att ni fortfarande tror att jag inte har kämpat. Att ni fortfarande tror att jag inte vet hur det är att föda barn. Sug på't, för fan. Och gråt en skvätt. Det gjorde jag. Kärleksljus.