Nu sitter man här. Lughán är sjuk, Tom är sjuk, jag mår illa. Känner på mig att natten som kommer lär bli tuff för Lughán. Hade laddat så himla mycket innan helgen kom. Tänkte att " nu blir det lite tufft, men jag ska kämpa mig genom det" Saker är så sjukt tajta för tillfället, gällande $ , så att Tom skulle jobba i helgen var vår enda livlina. Han som aldrig blir sjuk i vanliga fall. Stön. Jag sov inget natten till idag, T som spydde, Uma dom inte ville sova, Lughán som gick i sömnen och låg och plirade ut i rymden med sina nyfikna ekorreögon. Kröp ner hos honom en stund, " hallååå mamma" - världens största leende. La armen tätt kring min hals. Han älskar att ha mig i hans säng, men det spårar alltid tillslut när han börjar pladdra som en liten crazy dude, frågar vad allting är för något, blir uppspelt å så vidare. Det är så himla underligt att ha en hel person som son. Kanske har sagt det förut, men säger det väl igen då, att det känns som om man blir mer förälder med tiden. Dont get me wrong, spädistiden har sina utmaningar med, men inte i närheten av vad som komma skall. Tycker bebisar är så himla lätt. Trots att Uma skrek non stop det första året, och knappt åt, så var det ändå himla easy. Små varelser som mest behöver konstant närhet och en milky boob. Bär man i sjal och samsover så är det bekvämt ... Tänkte att: Lughán har längre tår än vad jag har. Hittills har man trott att det är Tom dom är uppe och vandrar om natten, men nu är det oftast Lughán. Tre personer (plus en liten prinsesskorv) som går och står och äter, pratar, skrattar och gråter. Ännu mer avancerat när han även går på toaletten själv, använder kalsonger, börjar förskola. Jag har visst närt ett människobarn vid min ömma barm, så himla coolt.
No comments:
Post a Comment