Det är mycket just nu. Känns som om att jag tagit ett stort andetag, blåst upp mina kinder, hållt för näsan, och dykt ner i en brusande å. Ner, ner, ner.Simma, simma, simma. Vi har inget internet för tillfället. Strul med *hyra hus* - världen, som vanligt, Tom dygnar på jobbet. Måste bara överleva tills på onsdag, då kommer mamma på besök. Jag har inte ett ruttet korvöre, och med en man som jobbar mer än andra män så suger det faktiskt kuk, rent ut sagt. Jävla utsugarsystem. Magen hänger varm, degig, dallrig, och tuttarna likaså. Inatt fick jag min första panikångestattack på länge, påminns om hur jävla awesome jag är som kommit så långt som jag har gjort, men försvinner ner någonstans i oceanen av självhat och bitterhet sekunden efter. Vill inte höra en gång till, att någon är då stooolt över sin vän/fru/syster som fött utan smärtlindring och förtjänar en medalj. Ut med den jävla naiva rasismen. Förlossningsrasism. Låt mig spy ett tag, bloggen får bli min skithink när man är för fattig för terapi. Så jävla mycket bullshit det finns. Fattar ni inte vilken fighter it takes att överleva det jag gjort? Att leda det liv jag lever? Att vara ett medicinskt jävla fall som skriker i masken när de petar med sina metallpinnar, rakt ner i ett varigt sår, rakt ner i livmodern * utan smärtlindring*. Att ha ett rör stort som ett finger våldta mitt urinrör som inte fungerar *utan smärtlindring*. Att ha folk varje dag som talar om för mig att jag inte fött barn, att jag ingenting vet, *utan smärtlindring* Fattar folk inte att det är lätt att föda barn utan smärtlindring? Att slå på stora trumman över "bara lustgas var det här" , för att sedan säga att det var det coolaste, häftigaste mest empowering, magic, transforming, orgsmic experience i ens hela liv. Logiken går inte ihop. Jävligt kul. När jag *födde* barn hemma, var jag ett med livet självt, inte svårt, bara tacksam. Tacksam, tacksam, tacksam. Lätt. Det är lätt att följa med i en förlossnings stora intensitet, om den har ett naturligt förlopp, om din anatomi fungerar i harmoni med ditt barns perfekta position. Du kan inte göra annat. Kom till mig om ni vill prata om det som inte är lätt, att bli fjättrad av starka armar på en bår, uppskuren, avskuren, blåslagen, fördummad, förfulad, spottad på. Nån ba " Nora är så klok" . Nej, jag är inte klok, jag är urless, ilsken och on fucking fire för tillfället. Jag är trött på att höra att jag är svag, jag är stark. Så jävla stark. Jag är trött på att höra att jag inte är enough som mor åt mina barn på blablabla. Alltså, jag tar inte åt mig, men jag är trött på att höra det. Jag om någon gör det ingen annan gör, är med mina barn konstant. Försöket hela de potentiella skador som barnen har erfarit under/efter förlossningarna. Jag tillhör nämligen den lilla minoritet som anser att föräldraskapet handlar om vad man *gör* och inte hur man *föder*. Det är ju ingen suprise att vissa hemmaförlossningmammor som blir hyllade till skyarna efter den okomplicerade förlossningen, dippar utav bara helvete när de inser att allt inte bara är lätt. Msn ska vara förälder sen också, och få hjälper inte enbart en birthing pool. Pratade om att en mamma är som en tiger. Muckar du en gång till med mig, om mina förlossningar och antar att jag är svag när du inte vet överhuvudtaget vad jag hat gått igenom för att komma hit, ens stå här liksoooom. I shall slice you with my tiger claw. Så klok är jag. Det är jag och Moder Teresa som står kvar när mänskligheten faller.
Jag brukar tänka på dig när jag tröttnar på att vara förälder, gå ut med hund, driva runt hemmet osv medan J jobbar skift. Brukar tänka att klarar Nora det med 2 så klarar jag det med 1. Du ÄR stark, starkare än de flesta! <3
ReplyDelete