Vädret växlar så oerhört för tillfället. Har varit så i flera veckor nu. Sol, vind, blåst, hagel, molnigt, varmt, kallt. 12 timmar per dag av total ovisshet. Väderhäxa som jag är blir jag lite yr i bollen. Molnigt i imorse, regnet hängde i luften. Jag och barnen tog oss ut. På vägen hem föll Lughán illa igen. Detta ständiga trillande. Blodig tand varje dag. Han har redan en stor bit borta från framtanden, och man kan skönja en svag spricka som löper tvärs över. Lyckas han behålla alla mjöktänder innan de faller ut av sig själv skulle jag bli förvånad. Jag har så svårt med mun och huvudskador. Blir kall. Alltid lika hjärtskärande med ett barn som gör sig illa, sorgen är så stor, smärtan helt oändlig. Han är som en mini flodhäst där han dundrar fram genom livet, springer på asfalten med sina skogsgröna byxor. Jag varnar honom. "Lughán, var försiktig nu. Du ramlade igår precis på samma ställe, gubben" .. han ramlar en gång. Tar sig upp, springer igen, faller igen. Ser hur mjuka kroppen studsar med ansiktet först ner i asfalten. Helvetesskit. Han gråter och skakar, jag har Uma på ena armen, dubbelvagnen i andra. Hjälper honom att sitta vagnen, håller nära. Blöder från munnen, men båda framtänderna känns fasta under min tumtryckning. Arnikatabletter och rescue remedy, sen är han lugn igen. Överläppen sprack som en körsbärstomat.
Han vill leka på sitt rum, jag och Uma tänker baka kakor. Men först lunch. Runt tvåtiden stapplade T in, blek i ansiktet. Höll på att svimma på jobbet så behövde lägga sig ner. Sen iväg på ett par ärenden. Uma grät krokodiltårar och Lughán somnade i en *efter-olycka-utmattning* . Sen somnade jag. Vaknade av Uma 45 minuter senare. Ont i halsen, varm, håret på ända och sminket utkletat. Trött. Uma sårbar som en krispig skorpa. Solen steker utanför fönstret, ser varenda dammkorn på glaset. Somna till en stormig höstdag och vakna 45 minuter senare till högsommarvärme.
Är uppe med miss U. Hon den där. Hon den där ilskna jordgubben, så himla galen, så full av liv. Mycket skratt och många tårar. Lägger upp ett ben på mig, fiser högljutt. En varelse utan vett och etikett som har flyttat in här hos oss. Bosatt sig för alltid i våra hjärtan. Det är okej om du slutar växa nu, Uma liten. Tiden kan stanna nu. Ögonblick i tiden, i mammas lilla burk. De finaste av minnen. Mitt allra bästa liv.
No comments:
Post a Comment