Om jag stannade tiden nu.

Så skulle jag berätta för dig hur ljuvlig du är när du dansar och showar. Hur söt du är när du vill vara med och också kunna. Pillar med omaka pusselbitar och  blir så frustrerad när det inte riktigt passar, hur du härmar allt Lughán gör och hur envis du är med att låta ditt hår få vara orört. Inte pilla med saxen! Inte pilla med borsten! Hur vaniljdoftande du är och hur mycket *pang-på-kärlekskomet* du framkallar i hjärtat på en när du smyger ut ur badrummet efter bad med ankunge-look, blött hår och rosig kind och omvirad handduk, lägger dig i Lugháns säng på min arm där jag har kraschat med min foglossning och bara blickar upp i taket under täcket och hör på L när han bråkar med pappa i badrummet. Tandborstningen. Hur du faller i pappas armar och vill att han ska natta och läsa Cave Baby som vanligt. Du är min, du är liten, du är mjuk, envis och arg och galen. Och jag är galen i dig.

 Så skulle jag berätta för dig hur fin du är när du med stora koncentrationen omsorgsfullt lägger pusselbitarna på sin rätta plats. Hur du tålmodugt söker efter den tappade biten och lyckan när du hittar den. Glädjen när du fullbordar ditt pussel och sträcker ut dina armar i triumf. Hur du nässlar dig in i min famn och lägger händerna kring mina kinder, klappar min mage. Frågar om vi kan gå in och mysa i mammas och pappas stora säng och det kan vi förstås. Ligger där och pratar om allt möjligt, sen urartar det ofta i någon slags *under-täcket-fight* och jag och magen måste fly fältet då dina sparkar, även de välmenade, är så himla starka. Hur glad du blev ikväll när jag tog fram din brandbilströja och du kröp ner i sängen och jag läste Halvan och Sopbilen för hundrasjuttiofjärde gången. Hur du låtsastjurar när boken är slut och vill att pappa ska pussa godnatt och inte mamma. Trots att jag ser busglädjen i din blick när jag lyckas stjäla en puss iallafall innan jag säger att I love you to the moon and back och hämtar T som är bäst på att bädda kåldolme. Hur bruna ögon du har och hur du gör mig lugn och rik och varm.

 Leka arg.

 "Fotar du?"

 "Nathaniel scratched me!"

Och så jag. I ljuset. Ljuset som är ni som omgiver mig.

Apgar 2

I söndags när Tom var hemma passade jag på att dra fram en påse med dokument som jag har velat sortera länge nu. Efter flytten så är det vissa saker som inte har blivit ordentligt fixade med än, som påsar t.ex. Tiden räcker inte riktigt till med barnen, och flimsiga papper är ju så roligt för små fingrar att fiffla med. Jag skriver  mycket och ostrukturerat, vissa viktiga saker, andra not so, så det i kombo med allmänt pappersarbete kan ibland urarta och hamna i en påse. The bag lady. Paper bag baby lady. Har väl minst 4 smockfulla. Tog tag i en. Solen lös och dammkornen flög, ögonen föll på ett tunnt rosa papper, och två andra som var daterade till Juli 2009. Det första, det rosa, var det consent form som jag skrev under på när Lughán föddes. Så mycket text om olika dödsrisker och sjuka saker och så en liten, skakig kråka till namn. Jag var för dålig för att hålla pennan ordentligt, Tom hjälpte. Höll min hand i sin. Stor möter liten, vi tillsammans. Känner inte igen handstilen. Det andra pappret är Toms consent form. Det är ett kontrakt som jag inte visste fanns förrän efter L hade kommit. Jag var så sjuk och L var så sjuk, läkarna ville söva mig för att få ut honom så snabbt som möjligt, samtidigt som de inte var säkra på hur min kropp skulle klara av att bli sövd då jag var så "she's a goner". Asplövig och frail och epeleptisk. Tom tvingades att välja. Mamma eller barn. Han valde mig, som man gör. Vad det nu är för val. Att tvingas välja. Men helst vill jag ha dem båda, du Gud som jag inte tror på. Jag ber dig. Minns ansiktena över mitt huvud och där i dimman min Tom, och guldpojken, solbränd, mörk och fulländad, men ljudlös. Apgar 2 står det på det tredje pappret i solen bland dammkorna. Och det sköljer över mig som om det vore igår. L överlevde för att han var en fighter, inget annat. Han hade inga odds på sina sida eller golden stars. Det var inget jag kunde göra, det var inget läkarna kunde göra. L mådde konstant urdålig under 12 timmar i min mage den där sista natten av intensivt värkarbete, då när jag gick sönder. Då allt var fel. Rörde sig inte, koncentrerade sig bara på att leva, leva, leva. Allt jag har hade lika gärna kunnat falla mellan mina mänskliga fingrar på mig där jag låg på bordet och det är något som jag tänker på varje dag. Inte på rädslan, chocken, eller "why me?" . utan på tacksamheten, rikedomen. Att det blev ljust och inte mörkt, att han inte gav upp. Det glittrar om honom, min prins, och han är stark som en oxe, mjuk som en björn. Han var lyft ur världens sjukaste kropp med rutten, infekterad vätska, och allt rörde på sig så himla snabbt runt honom men bilden i mig, av honom liggandes där lever fortfarande kvar som om det vore igår. Lång och solbränd, utan skrik. Inga andetag. Trodde nog att det var över efter det. Att nu skulle jag och han bara återhämta oss så skulle det bli bra sen. Men då ville inte min kropp och jag var så förbannat dålig. Bland alla maskiner så såg jag ändå bara honom. Så himla full av glitter bland all plast. Och vi ammar och jag hallucinerade och när jag hade honom nära så var himmelriket där, där, där, nu och här, samtidigt som ensamheten på badrummet med smärtan och mig själv och haltandet och det kalla kaklet och det röda blodet mot allt det vita, den ensamheten, det var helvetet. Det var helvetet, och i vilken annan situation som helst hade en mamma tagit sin nyföding under armen och sprungit för livet, bort från allt det onda. Men det var ju mina ben som inte bar mig. Och tro mig att jag skrek åt dem att de skulle sköta sig ordentligt, att de skulle kunna gå och springa bort från allt det sjuka. Jag mötte både min himmel och min Gud och även det lilla helvetet den där tiden, då efteråt. De levde vägg i vägg kan man säga, en vägg sydd av brokig sjukhusgardin. Tunn och flimsig. Kanske förstod jag då att detta är livet! Att det inte blir mer på riktigt än så här. Att helvetet ofta skedar med himlen och att få saker är upplevda utan den andre. Att det är kontrasten som ger en perspektiv, att det är det svåra som får frukten att smaka så mycket godare och friskare och att det är upplevd, kall metallsmärta som får en att verkligen uppskatta och hulka av tacksamhet över allt det sköna. Att det är vardagen med barnen jag uppskattar och är som mest tacksam över. Kärleken i hans födelse var enastående och det vackraste jag någonsin upplevt. Det var himmelriket. Och kroppen och min resa, min personliga kamp och rädslan över att förlora honom, den var/är separat. Jag gillar min kropp nu. Svårt att ogilla något som i all sin trasighet fortsätter att kämpa på och bära fram det dyrbaraste jag har. Själen är fri från köttet, samtidigt som det är viktigt att ta hand om sin tempelboning också. Kaffe och choklad och sexual healing går väl an, men menar mer "på riktigt"-tack. Typ fuck you åt alla som tar sig friheten att ömka den eller beklaga sig över min situation med mitt sköra inre a.k.a spiderweblivmodern. Den är ju superfin och jag ÄR en lucky bastard. Mitt livs viktigaste ord skrivna var den där, skakiga kråkan till underskrift på det där pappret. Lay me down and cut me open. Inte välja kejsarsnitt, välja chans till liv. Vill inte drunkna, vill inte dö, vill andas, leva och uppleva. The good days and the bad days. Skulle göra om allt flera gånger om i ett hjärtslag om det tog mig till mina barn, Att jag får natta dem, vakna med dem, leva med dem, skrika på dem, skratta och leka, älska, möta och ta del av dem. Tack kropp, tack själ, tack T, tack barn. För att jag får göra den här resan med er. Och tack universum som made it happen, att L fick sändas i min väg och att big bang hände. Lugháns födelse var big bang. Kolossalt, massivt, sprakande, överväldigande, mirakulöst och breathtakingly beautiful. Every single day the clock goes tick tock, and my heart goes boom, boom, boom. Mamma hjärta dig. Hjärta er.

Sprattlig dag.

Sitter i soffan och myser och väntar på att T ska komma så småningom. Maten står och småputtrar på spisen, åh vad jag alltid slappnar av när maten är fixad! Uma den lilla rumpnissen är så himla klängig för tillfället att matlagningen är pest och pina, ofta lyckas jag distrahera henne med kritor och papper i 15 minuter ungefär men det är inte många maträtter som lagar sig själva på så kort tid. Speciellt inte när man är vegeterian och hackar ett ton grönsaker ;-) Solen i trädgården var helt underbar, myste ute långa stunden. Barnen skrek och slogs med pinnar medan jag satt och gottade mig med solen i ansiktet haha. Har fått mycket städat, sorterat och har lekt och pysslat, lite sprattlig och spretig dag med lite av varje, så all in all en fin dag. Men börjar bli tjock nu! Frust och pust när jag ligger på golvet och krålar runt med snabeldraken i högsta hugg. Värk i kropp och leder, varmt bad ikväll :) Imorgon kommer C och A på besök, hade egentligen min barnmorska som skulle komma också på eftermiddagen, men besöket blev uppskjutet pga en sjuk mamma som behövde stöd på sjukhus. Blir nog ombokat så småningom, bebis mår ju bra och jag mår bra så det är helt okej. Bra för Lu med bara förmiddagsfikat på schemat också, han blir så trött av det sociala. Uma ligger och skriker på en kudde so I better go, herregud vad den lilla damen skulle behöva sova mer. Får dra upp henne i knät som en groda och vira in henne i en filt, då blir hon alltid lugn. Precis som när hon var liten. Sjalbarn. Med mulligt, bulligt ansikte tryckt mot bröstet.

Sol! Och kallt!

Frost på marken men solen är här. Dagen ser lovande ut, håller tummarna för fortsatt solsken så att vi kan njuta av det i trädgården idag. Jag är SÅ trött för tillfället, och när jag sitter vid sandlådan i vanliga fall i mörkret så håller jag nästan på att somna, så solen hjälper denna arma moder haha! 30 + 3 idag, så 10 veckor kvar to go. Detta med tröttheten kommer nog inte förändras nu, it's here to stay! Jag är så himla full av bebis och det är som det ska vara. Det tar på krafterna att växa nytt liv, underbara liv. Önskar att jag hade köpt den där gravidkudden under min första graviditet, det hade nog hjälpt sömnen om natten, men har alltid tänkt "äsch, det är ju bara nio månader" - men på min tredje, långa graviditet känns det som den där kudden hade varit bra iallafall ;-) Får arrangera med många strökuddar under min stora kula och det är lite pilligt. Sen har jag kryp i benen och blir alltid jättehungrig eller kissnödig när det äntligen börjar bli bekvämt haha! Har många gånger stått naken i mörkret i köket runt midnatt, skoffandes kylskåpemat bara för att lindra det värsta gapande hålet. Har inte haft så under någon tidigare graviditet, men så tar jag ju även hand om två andra galningar på heltid. Och ett hem och ett hus och en katt och en man ;-) Vi har slut på mat i huset, så bokade matleveransen en dag tidigare den här veckan så det kommer mellan 9-11 på förmiddagen idag istället för imorgon. Barnen älskar när det ringer på dörren och de får hjälpa till att packa ur all mat ur påsarna. Torsdagar är verkligen min och barnens "helg", pyjamas på tills klockan 10, bad och lek och rita och baka och mys. Onsdagar är absolut vår mest upptagna dag så det är skönt att bara vara utan måsten på torsdagar. Är tacksam varje dag över att jag får dela vardagen med de personer jag älskar mest av allt. Nu - dags att ta tag i pyjamasaporna! De sjunger så de skrålar om det och har suttit och myst under en filt i fotöljen medan jag har dammsugit. De har gjort en lek av dammsugaren, att det är ett läskigt monster som de måste gömma sig för, hoppar upp i fotöljen och gömmer sig bakom kuddar och filtar när snabeldraken drar fram ;-) Nu pockar Uma på min uppmärksamhet, lutar sig fram och pussar mig ideligen på munnen. Lughán vill mysa. Hoppas att Du får en fin dag :)

Helg

Älskar helg, älskar ledighet. Älskar bara varandet med familjen. Älskar att ha en nyduschad man som nynnar och är ledig och vandrar runt i tofflor och kokar te och inte har bråttom. Älskar när han gör kaffe till mig och barnens glädje över att vara alla vi, vi fyra. Och bebis i magen. Och kanin, katt och höns. Becoming us. Älskar när jobbstress och tröttstress inte existerar, när man inte ens vet hur mycket klockan är än. Älskar mitt söndagsbad som jag tar med en bok eller tidning, när jag hör barnen stöka där nere och T som sätter på musik. Det finns ett citat jag sett sväva förbi någonstans, något Paolo Coelho sa. Det går ungefär så här: "If you think adventure is dangerous, try routine, it's fatal". Att leva, tillsammans, och att ta vara på tiden är lite som att springa. Spring, spring, spring. I början gör det ont, det är svårt. Eller, för mig var det svårt. Jag som aldrig var en person som älskade att städa eller att vara stilla, jag som levde på natten och sov på dagen, jag som levde under mitt smink och sprang och sprang, iväg från mig själv. Rutin var världens jobbigaste ord. Att stanna upp, att vara nykter, naken och för första gången riktigt älskad och att älska. Det var svårt. Men precis som när man springer så gör det mest ont i början. Sen kommer rytmen, sen känns det inte som man springer riktigt längre, utan du svävar. Lyfter blicken och ser omgivningen, bästa känslan. Så är helger och vardagar med en familj. Jobbar man bara tillräckligt hårt för det man vill ha och skapa i livet, you will achieve what you want. På det ena eller andra sättet. Och det är det bästa glidet, den drogen och det ruset som känns mest av allt. Det du får efter att du har kämpat hårt och svettats länge.

Igår tog vi det lugnt. Idag kom T's syster och barnens kusin på besök, vi har ätit pannkakor och praliner, lekt i trädgården, tittat på film, pratat. Barnen har lekt så bra och jag älskar att se hur lilla Uma hakar på de stora, tumme-size som hon är. De far först och hon springer efter med dansande, blonda lockar. Det är så rörande att se vad det innebär att vara lillasyster, både good and bad. Hur hon lär sig så fort, hur hon iakttar, hur hon följer efter och fogar sig. Hur hon så gärna vill vara med och också vara stor. Lika stor som storebror. Hur hon försiktigt smakar på nya ord och kikar under lugg. Ibland om dagarna blir det tyst och när jag smygtittar genom dörrspringan ser jag hur de har krypit upp i fotöljen omlindad filt och Lughán läser för Uma. Pekar och visar och hon försöker så gott hon kan. Hjärtskärande, rörande och så väldigt varmt. Min lilla tjej. Ljusa, tindrande, vilda blåklocka. Med ljus i ditt hjärta och kraft i din blick. Så knubbig, len och mjuk men fjäderlätt. Min mormor kallade mig för baktung fjäril när jag var liten, och den beskrivningen passar även in på Uma. Hon är mjuk och bullig över hela sig, knogar som små prickar som förvinner in i mjukt marshmallowfluff. Samtidigt är hon mini och så himla lätt på foten, smyger runt överallt och man hör henne inte. Håller på att trilla över henne då hon ljudlöst har följt mig in i köket och överrumplar mig när hon smiter sina korta små tjocka armar tätt kring mina ben. Hon glider ner från köksstolen ljudlöst, och man finner henne ofta sittande i soffhörnet under en filt som hon har bonat för sig själv, alltid lyckas hon smuggla mellanmål eller frukostsmörgås i ett fast grepp till andra delar av hemmet än just köket. Ibland smyger hon ner i Lugháns säng och låtsas att hon sover. Provar på hur det är att vara honom i hans säng, i hans lakan med zoo-djuren på, omgiven av ett hav av bilar och figurer. Lilla varelse. Barnen i mitt hjärta. De bråkar så mycket samtidigt som det är helt beroende av varandra, Uma frågar alltid efter Lughán och Lughán fågar alltid efter henne. Det första han gör på morgonen är att rusa in till henne, tända hennes lampa och säga "good morning little sister Uma, there you are!"

Imorgon börjar Lughán förskola igen efter sportlov och han är så himla glad. Pratar om sin fröken och om hur Uma ska sitta i den röda vagnen och han ska gå bredvid och hålla i och "cross many roads, press the button and look at lorries". Barnen badade innan de gick och la sig och vi blåste bubblor, Uma är rädd för hårtvättning som vanligt och Lughán älskar att dra ur pluggen på slutet och titta på hur vattnet försvinner, så länge han befinner sig utanför badkaret på tryggt avstånd. Trötta, rena barn i nytvättade lakan är bland det godaste som finns, är så himla kär. Halvan och sopbilen är favoriten för tillfället och han njuter av den stunden. Fick flytta på hans motorcykelgubbe och ta med den ner i vardagsrummet då han tyckte den såg "läskig ut utan ansikte, very scary"  Drack vatten, somnade bums. Han övar sig mycket på de olika veckodagarna för tillfället och är lite förvirrad över varför det heter olika saker på engelska och svenska. Varje morrgon vid frukostbordet tittar han på klockan som hänger på väggen och pratar om hur mycket klockan är. Klockan, veckodagarna och det eviga pusselläggandet är i top five fun things to do för tillfället. Och att rita! Ritar hela tiden. Fortfarande inne i sin spiderweb period men tycker även det är roligt att göra pirater. Ett öga är liksom större än det andra ;-) Och att mysa med min mage tycker han väldigt mycket om också. "Mum, have you got a baby in there, can I have a look?" - drar upp tröjan och kramar, pussar, stryker. Barn vet och barn förstår.

Prins L.

Nu sova.

Kalla vindar.

Mörkret har dragit in över York. Redan i onsdags började det att smyga på, men "tillfällig molnighet" tankarna försvann på riktigt idag. Dag två av mörker och kalla vindar. Det är svårt at förklara hur kallt i England känns när de flesta som bor i Sverige har det nog med snön, men engelsk kyla är snäppet värre tycker jag. Det är mörkt, grått, rått och blåsigt. Hela världen är grå. I Stockholm, i snön, känns luften mer torr och snön bringar ljus. Gamla hus som vi har här håller inte isoleringen så bra, tofflor är ett måste och jag täpper till dörrspringor så gott det går med filtar och handdukar. Det är så dragigt. Och mörkt som sagt. Till och med barnen vill inte gå ut, vilket är vanligt ;-) Lyckligtvis hade Tom matat hönorna på morgonen innan jobb så det var inget måste att vi gick ut direkt. Vi lekte hela morgonen, jag rensade ut lådor med kläder under sängen och vek ihop alla mina storlek 34 plagg i en låda för sig, ingen idé att ha kvar sånt i min enda låda med kläder när jag inte lär komma i dem på ett bra tag. Typ 1 år. Eller 9 månader upp, 9 månader ner. Blir alltid barbamamma under mina graviditeter, men det är bara att gilla läget. Tycker att den här graviditeten är värst hittills, kanske för att jag hade hunnit komma tillbaka till "min" kropp så gott det gick efter Uma. Mellan Lugháns födelse och Umas conception tog det ju bara 9 månader, och då jag var sjuk så länge efter Lughán hade min svullna post operativa mage knappt hunnit skjunka något innan det var dags igen hehe. Så här i efterhand tänker jag mycket på vilket mirakel det var att jag bar henne till slutet, att hon växte så bra, att vi klarade det! Alla mina graviditeter har varit big miracles och jag håller tummarna, önskar och hoppas att också denna lilla skrutt får växa sig frisk och stark och stor. Hittills funkar det ju toppen iallafall, mäter 2 veckor "större". Och visst känns bebis stor. Är full av bebis. 30 fullgångna veckor på måndag.

Älskar lugna dagar med barnen. Man får gjort så mycket samtidigt som man har all tid i världen för varandra. Trots att de bråkar mycket är bandet dem emellan så påtagligt starkt, de har ju alltid levt så nära inpå varandra att de nästan är som tvillingar. Lughán läser ofta för Uma, kryper upp i en fotölj tillsammans under en filt. Hon pekar och han berättar. Så rofyllt. Sådana guldkorn behövs verkligen och man får världens bästa energiboost i kroppen. Längtar helg, längtar Tom.

Trött.

Torsdag och jag är trött. Städar och fixar men fogarna gnäller,  Uma vill bli buren mycket och trycket ökar ju längre grav fortskrider. Ligger på soffan med stenhård mage och mensvärk från hell, får nog ta det lite lugnare imorgon men det är svårt! Trötthet lindras bäst med konstant rörelse och barn sitter ju inte precis stilla hehe :) Ska hoppa i ett varmt bad nu och läsa lite! Har fått hem en liten läslampa som man bara klipper på boken så nu blir det ännu lättare att tjuvläsa i sängen utan att Tom märker. Twiggy har börjat använda  bebismagen som sovplats, Uma stal min kylda latte och barnen bjöd på godaste sandkakan.

Onsdag, hejdå mormor och övertrötta barn.

Uma är övertygad om att mormor är "at work". "Jag älskar min mormor", säger Lughán. Mamma åkte vid lunchtid och sedan dess har vi haft det lugna gatan. 10 veckor tills vi ses igen, men vi har tur för moster A har slutat sitt jobb nu och ska joina pojkvännen sin i England, hon kommer att bo hos oss av och till fram till dess att bebis har kommit så det är härliga tider som ligger framför oss! Betyder att den här schletna mamman kanske kan komma iväg på ett frisörbesök innan baby boom :) och så får jag sällskap och kvällarna, nattuggla som jag är.

Efter att mamma hade gått fick barnen se en film, och Uma somnade i min famn, älskar när hon gör det. Med filten omvirad och lugna små andetag, precis som när hon var liten. Jag känner mig som allra rikast när jag bara får vara, med barnen. Lukta på dem och leka med dem, prata och umgås. Med andra ord känner jag mig ganska så dunderrik dagarna i ända då jag ju trots allt är en desperate housewife/stolt och glad hemmamamma. Fast lite mer glamour i tillvaron hade förstås inte skadat ;-)

Båda barnen vaknade dock på fel sida imorse och dagen bestod mestadels av dragkamp dem sinsemellan, men det är mycket p.g.a tröttheten. Uma grät krokodiltårar så fort hon vaknade imorse och ville inte släppa iväg T till jobbet, Lughán har mest morrat. Det vände vid fyratiden efter Umas powernap och vi spenderade två timmar med att lägga pussel. Älska pussel! Lughán är inne i en riktig pusselperiod och han lägger bitarna med stor koncentration och rofylldhet, sträcker ut armarna i triumf när han har klarat sina 30 bitar och ropar "tadaaaa!"- "Again!!" - säger han och delar snabbt pusslet i 30 lösa bitar och börjar om på nytt. Han är väldigt systematisk på det sättet, han är ju likadan med sina bilar, dinosauriemagneter och djur. Bygger långa, raka vägar, helst i dörröppningen,och piper som en stucken gris om man råkar komma i vägen. Uma är snabb att följa efter i storebrors spår och gör så gott hon kan med sitt pussel, men hennes tålamod är mycket tunnt, som det är för en 2åring :) Lägger sig raklång mellan alla pussel, helst naken, och tjurar. Hon har börjat dra av sig blöjan och kläderna med, säger att hon är "kissig" trots att hon är bytt på nyss ;-), vilket inte fungerar så jättebra i dragiga, engelska hus. Skönt med våren och sommaren så småningom, längtar efter att slippa overalldusterna varje morgon. Helt okej med bar rumpa i trädgården o.s.v.

Vi glömde bort tiden uppe på Lugháns rum, solen hann försvinna och vi väcktes ur vår pusseldvala med att ringklockan ringde klockan 6, Tom undrade varför huset var helt släckt. Och ingen middag hade jag fixat heller haha, så det fick bli tortellini med tomatsås och sallad, Uma äter mest hummus för tillfället så hon fick en klick på tallriken. Crazy child, hon har minst sagt en underlig mathållning. Saker hon äter är t.ex inlagda rödbetor, hummus och keso, men hon gillar inte smaksatt yogurt. Hon tycker om honung, men inte sylt. Rostat bröd, men bara vitt. Wholemeal spottar hon ut men hon äter glatt av mitt rågbröd. Hon äter ost och smör och riskaka med god aptit, gärna söta kex, och popcorn, men hatar allt vad grädde/vaniljsås och sockerkaka heter. Födelsedagstårta ratar hon totalt, men ger man en brödpinne med ostsmak t.ex så ser det ut som om hon har hamnat i himlen av glädje. Hon älskar glass! Grönsakssoppa tycker hon om så länge den är uppmixad, däremot vill hon gärna att man pryder kanten på skålen med broccoli och potatisbitar, så länge det inte är i soppan går det bra. Hon äter gärna en bit äpple men skulle inte röra en äppelpaj. Hon älskar kaffe. Banan är fortfarande number 1 i fruktsammanhang, men till min glädje har hon återupptagit sin glömda kärlek för blåbär och hallon, hurra säger jag! Bär är bra. Vindruvor älskade hon förut men tycker är för surt nu, hon brukade rata allt vad apelsin heter men har börjat tycka om det nu. Det går lite upp och ner ;-)

Morgondagen ser lugn ut, vilar ut efter all stoj och lek. Ska städa och bada barn, leka i trädgården. På fredagar får vi vanligtvis besök, men C och A var upptagna den här veckan så matleveransen blir största höjdpunkten för barnen. Annars blir det nog mest att vi ritar och målar och läser. Böcker, målning och pussel står högst upp på favoriterna just nu :) Och trädgårdslek förstås, barnen blir molokna om de inte får ge hönsen mat dagligen. Och Otho sin sallad ;-) Längtar efter helgen! Håller tummarna att solen vill kika fram igen, vi ska nog åka ut till Kirby och hälska på vänner samt promenera i naturen lite, så sol skulle uppskattas :) I nästa vecka börjar L lekis på måndag igen.

Vårsol och barnmorskebesök.

Solen! Solen, solen, solen. Frosten i trädgården täcker fortfarande grässtråna på morgonen, men solen är här. Och värmer på det mest magiska sättet ever. Det känns som om solen är det enda som saknas i livet. Som om lyckan alltid är hos en så länge solen lyser. Vi har varit ute i trädgården hela förmiddagen, matat hönsen och lekt med Otho, sen hade vi pannkaksfest med dark chocolate spread, banan och keso, hallonsylt. Hann inte dricka upp mitt kaffe innan barnmorskan ringde och bad mig komma lite tidigare, inga problem då mamma är här :) Känslan att gå till barnmorskan utan dubbelvagn var helt otrolig! Så skönt. Jag har ju min privata barnmorska som jag hade med Uma också, men jag går fortfarande kvar med NHS då de är lite mer grundliga i undersökningen, vill gärna hålla koll på blod och infektionsvärden. Allt såg bra ut men jag mäter ca 2 veckor "större" än vad jag är, men det är normalt för att vara mig. Brukar få stora bebisar trots att jag är ganska liten. I blame it on my man! Skönt att allt såg bra ut. Det känner jag ju att det är. Bara bra. Till bredden fylld av kärlek.

Måndag

Mamma är här. Lite sjuk och krasslig, men ändå här. Barnen älskar det såklart och springer ner till vardagsrummet på morgonen och hoppar upp i gästsängen. I lördags åkte jag in till stan på egen hand, känns som det var minst en månad sedan sist. Vandrade omkring och bara var. Tror att jag har blivit lite folkskygg, tycker att det känns jobbigt med mycket folk och magen. Minns när jag var höggravid med Uma precis i jultid och trängdes på Yorks trånga gränder. Man känner sig lite mer sårbar med en mage som tutar ut. Min mage med världens vackraste innehåll. Min bebis. Vår älskade trea. Längtar som en galning men vilar i nuet, gläds och njuter av alla sparkar och känslan av att bära liv. Trots alla krämpor så är det allt det magiska som strålar starkast. Magic belly.

På lördagkvällen gick jag och Tom iväg en sväng för en bit indisk mat på min favoritrestaurang i York. Kommer inte ens ihåg senaste gången vi gick ut och åt tillsammans, men det har kanske hänt tre gånger på tre år tror jag. Dyrbara tillfällen. Det var så fantastiskt gott och jag älskar att ha T så. Framför mig i världens rörigaste restaurang. Så mycket liv och rörelse runt oss men han lyser stilla, med varm, brun blick.

Nu är det måndag och jobb igen, men mamma åker först på Onsdag så det är fina dagar nu.

Internet, yeah!

Så otroligt skönt att vara tillbaka online. Glitter, glitter.

Happy Friday

Så underbart med helg :) Tom har jobbat tung vecka så nu längtar jag efter familjemys. Veckan har gått i rasande tempo, bara gårdagen som var helt ledig. Det var en lovely dag :) Vi badade,  bakade,  lekte i trädgården,  målade, tittade på film, la pussel och läste böcker. T kom inte hem fören kl 6.30 så barnen kastade sig i hans armar. Gör mig inget att T är sen, däremot är det nästan omöjligt att få barnen att äta utan honom. De väntar alltid. Idag har C och lilla A varit här och lekt på förmiddagen, tur var det för det kom en kille som skulle fixa diskmaskinen vår, och han var så sjukt arrogant och överjävlig. Alltså, med två småbarn och en småtung graviditet är arroganta gubbar det sista man vill ha att göra med, ut ur mitt hus! Fy! Efter en paus för lunch kom min barnmorska K och en student. Vi pratade länge och kollade så att bebis mådde bra. Så vild och crazy därinne, bubblade som en galning. Mitt vildhjärta. Allt var perfekt! Däremot mäter jag större än de 26 veckor och 4 dagar som jag är. Tycker dock att det är skönt att jag mäter större, har ju inga problem att växa bebisar iallafall,  och det är ju det allra viktigaste ♥ Betyder även att bebbe får extra bakningstid om mina egna datum stämmer.

26 + 1

Stor som en aubergine nu tydligen. 35 cm ca. Världens största aubergine? Aubergine love.

Tisdag

Morgonen började i vanlig ordning med att jag sminkar mig i sängen. Hade sällskap av två murmeldjur förstås. Sen gick allt lite knas. Jag är som en frustande, pustande, frustrerad gnu för tillfället. Så jäkla arg. Arg på kroppen,  arg på att internet och telefon som fortfarande är avkopplande trots betalade räkning för längesen,  trött på sonen som är så himla elak i kombo med en oförståelse inför det mesta,  arg på killen som inte hjälper till ett skit trots att jag har så ont på kvällen, arg på dottern som bara tjatar om riskaka med smör och arg på katten som bara rymmer. Arg på alla som tjatar och frågar om hemmaförlossning hit och dit och trött på att dra storyn om tacksamheten och livmodern som är likt ett spindelnät, tunn så tunn. Trött på folk som tror att de kan lära mig något. Att jag ens får bära ett barn med ett hjärtslag,  fattar ni inte det miraklet? Att det är viktigast med en levande mamma och ett levande barn. För mig,  med min kropp och med mina erfarenheter. Att få den gåvan känns som jag har vunnit högsta vinsten. Att en bit av hjärnan och hjärtat bär på trauma som ekar brutalt och forever är en annan bit som bara måste levas med. Som trots avgrunden också ger mig glasögon som jag inte vill leva utan. Vad det gör med en person, en mamma. Fighten för det liv jag lever varje dag. Men det går inte att prata om riktigt. Med oförstående klumpar som bara går runt i sin jefla bubbla. Count your blessings peeps. Ja ni hör ju. Skitmedmänniska. Skitmorsa för tillfället också,  på insidan iallafall. Punka i däcket imorse och jag andades djupa andetag och höll lulles hand så mjuk och varm. Lugna ner dig. Hoppas på hormoner. Det är ju i grund och botten mig själv jag är arg på. Och så bara pyser det ut som någon jäkla ångmaskin. Idag tänker jag ignorera kroppen och rikta ilskan till något produktivt, städa huset så det ser glittrande ut när min kille kommer hem så att han tänker att han är en himla lucky dude som har mig. Fast det tycker han egentligen redan,  det säger han ofta. Att kvinnor som får barn blir monster, alla förutom jag. HAHA!  Jag som är hulken inombords. Då är det tur att jag har dig bloggen. Du som känner den lilla hemliga biten av mig. Den bittra, arga, oresonlige, fula, tjocka och fördomsfulle ;-) Nu kör vi! Resten av dagen ska bli så himla bra.

Måndag.

Måndag och vi tar det lugnt. Vi har haft en fin helg hela familjen,  laddat inför veckan som nu gör entré. T jobbar mellan 7-18 för tillfället så det är tungt med fogarna vissa dagar, gläds åt snön som försvann i solen under söndagen. Så mycket lättare att dra vagnen då. Lördag var sista snödagen som vi tog till vara på, lekte med pulka i trädgården hela dagen. På söndag morgon var det som om någon dragit med ett trollspö över trädgården. Sol och grönt gräs. Längtar vår. Lughán var på lekis imorse,  det var bara tre andra barn där så han hade det nog väldigt mysigt. Kom som vanligt hem med fina teckningar :) Jag fick så ont på vägen hem att jag var tvungen att låta hemmet vänta med alla bestyr,  ibland är soffläge nummer 1 och då får man göra det bästa av situationen. Läsa och mysa. Kände mig mycket bättre framåt 12 då jag hämtade L, han var rödkindad och ursprungen och jag var utvilad,  win-win ;-) Enkel lunch och lek. Skön måndag. Barnen är galna i magen och vill mysa och pussas så fort de kommer åt. Så mycket kärlek.

Sol i magen.

Det här är lycka! Varm, mjuk Lughán-hand på magen. "A bit wobbly" - säger han och sätter pekfingret i naveln och skakar så att magen böljar. Du får världens finaste storebror, liten. Lilla storebror. Mamma glömmer inte att du är liten än. Men världens största rum fyller du i hjärtat mitt. Kärlek och skimrande ljus. Och lillasyster tindrar mjuk och len där hon somnat i sin säng. Och i magen skiner solen som en tidig sommarmorgon,  världens varmaste kropp har jag, i fotöljen vilar trött och trasig, älskad man. Mage, hjärta,  sinne till bredden fylld. Fredag kväll och jag ska göra mig en smoothie, CBBfinal på tv ikväll. Nu tar vi helg!  :)

Fredag och pannkakor.

Jahapp. Har stått hela förmiddagen och stekt pannkakor då jag och barnen har en riktig mysdag idag :) Bara det att jag var den enda som verkligen åt. Vispade grädde och förberedde med blåbärssylt. Uma åt en tugga och spottade ut, Lughán hurrade först men åt bara en. Jag och min ibs-mage åt fyra stycken. Den fjärde var Umas tuggade och utspottade rester, Oh yeah. Alltså inte bara bebis i min 25+4 mage. Med världens dyrbaraste innehåll. Sprattlade glatt därinne i det varma, röda vid syltöverdosen. Mammas skrutt. Städning,  slapp och trädgård står på schemat. Njuter så av att bara vara i det. Med barnen. Vardagar är guld.

Krasslig

Är sjuk. Värk i hela kroppen,  halsen, huvudet,  lederna,  livmodern. Ryggen. Foglossning deluxe har slagit ner med full kraft och jag linkar fram. Ogillar känslan av att känna mig otillräcklig. Fnys. Tom var guld igår och lämnade L på morgonen,  vi kom efter,  jag och Uma, men jag slapp iallafall dra båda dit i snömodden. Sammanbiten av smärta blir jag, spänd och tråkig.  Tydligen hade L ramlat vid porten påväg in. Min älskade dunderklump saknar motorik och reflex,  har han händerna i fickan drar han inte ut dem i tid. Händer med jämna mellanrum och slår ansiktet sönder och samman. Blöder ut mitt hjärta av oro och älsk när det sker. Vill skylla hela alltet på omvärlden men förnuftet vet att det bara är så. Han ramlar så. Så olämpligt bara för tillfället,  många områden som är riktigt tunga för tillfället. Behöver den medgång jag kan få. Len, fjunig panna och ögon runda bruna,  när han suger på sin svullnade överläpp och lutar sitt huvud mot mitt. Det är kallt ute men hans långa,  mjuka fingrar är alltid varma. Barn gör illa sig men för mig så stegrar det sig i hundranittio med tanke på vår start, han och jag. Han faller tyngre än de flesta och mitt hjärta vrids i järngrepp av ångest,  flykt,  kyla. Över på en mikrosekund men instinkten och resktionen är kroppslig och direkt. Men det går ju oftast bra. Barn är troopers,  starkare än mjukismamma. Uma är mer flygande köttbullen, svävar fram och landar mjukt. Klättrar med stor kontroll. Mina älskade två. Och en halv,  snart tre. 3 hjärtan i en och samma mamma. Kärleken bär en.

25 + 0

Här är min kärlek. Världens finaste ♥

Att släppa och att falla fritt i sorg och smärta.

Att släppa och att falla fritt i sorg och smärta, kanske inte skapar murar av cement och stål direkt, men eld. Bär brynja av eld varje gång jag låtit trycket släppa. Att våga vara mjuk och följsam skapar tydligen styrka har jag märkt. Jag upplevs kanske sårbar och genomskinlig, men det är skottsäkert glas. Och eld. Akta dig så att du inte bränner dig eller bländas. Jag är en travhäst av rang,  robot- moves och en envishet så stor. Så släpper jag. Låter rädslan och ångesten och lukt av död och kamp och hård metall svepa över mig och i mig, kämpar för livet, vill leva! I fosterställning ligger jag blixtstilla. Inte drunkna nu. Man kan falla makalöst djupt inom loppet av sekunder, människans själ är brådjup, men samtidigt nära, nära. Det är kallt, kroppen är kall men tårar alltid varma. Som salt, varm bröstmjölk faller vattnet och ner längst armen,  över tunn handled och vitnande knogar som spänner sig. Omhändertagen. Jag är ensam i det här. Det är ensamt i min kropp. Man lär sig att bli vän med det efter ett tag.  Betryggas av bebis sköna puls och hicka,  sparkar av lättja därinne i sitt paradis. Jag är varm mor. Nu kämpar vi. Imorgon är en ny dag, smink, kaffe, lek. Sen händer det igen om en månad, samma rutin, samma visa. En kväll i månaden av att vara totalt trasig. Mer makt än så får du ej. Brottas med mig i sömnens land,  I know,  men det betyder inte att du vinner på riktigt.  JAG vinner detta. Jag har hud som brinner. Jag är ljus.

Att sitta stilla i sin båt.

Så. Nu. Utan stabilt internet, igen. Lite trist. Jag är bloggsugen och leksugen och vill ha min gamla laptop att knattra på. Ska försöka skicka iväg detta iallafall från det mobila, opålitliga. I korta drag: Första veckan efter stormen a.k.a födelsedag,  sedan i julas har högtiderna och festligheterna avlöst varandra, kul såklart men för en gravid småbarnsmor njuter man av att vardagslunket har kommit åter. Började veckan med ögoninfektion light hos barnen,  sen följde high end konsultmöte hos specialistläkare på förlossningen,  barnmorskemöte,  Englands första snö, T:s långa arbetsdagar, mörker och frusna tår, zucchini kaka, kvällsbad,  tidigt sänggående och jag som håller på att svimma hela tiden. Knaprar d-vitamin, det hjälper något. Idag har lilla familjen hängt på köpcenter och shoppat vinterskor till trotsig 4åring deluxe. All is well. Bebis i magen mår prima. Jag är tjock och tacksam. Så otroligt tacksam. Trött och lycklig.

En dag, ett år, en födelse.

Imorgon,  idag, fyller min Uma två år. Min älskade,  mjuka,  dyrbara,  tokiga, brinnande lilla tjej. Lyser och strålar och glittrar. Tappar mina andetag av dig. Ont att andas när tiden går så otroligt fort. Samtidigt är de andetag jag lyckas fånga, andas,  och syret i mina lungor mer ljuvt sedan du kom. Du är ljus. Du är liv. Du berikar vår familj. Du är Uma. Världens finaste Uma fyller två år. Och helst vill jag låsa in mig på toaletten och sitta och gråta över den där förbaskade kärleken som värker och dunkar i hela hjärtat, men istället pyntar jag tårta och blåser ballonger. Ett barns födelsedag. Allt det synliga, all festlighet, alla serpentiner och allt glitter, bakom allt det. Bakom allt det står en mamma på darriga knän som dukar under av kärlek och som täcker över all sårbarhet med glitz och glimmer. Gömmer sig bakom tomtebloss och hurra-rop. Sviktar under av livets mirakel,  styrkan,  sårbarheten. Att min knubbiga, mjuka marshmallowbrud med nyckelpigeväska och ögon blå,  fyller 2 hela år. Världens mest perfekta lila varelse och jag nyper mig själv dagligen i tron om att jag drömmer. Men jag drömmer inte. Hon finns. Du finns, Uma. Den gåvan tar jag aldrig för givet. Livet i dig, din livlighet. Sekunderna jag såg dig för första gången och hur tiden hängde sig, frös. Allt var tyst förutom du som lös så starkt att klockorna ringde i öronen,  och värmen spred sig som en löpeld genom kroppen. Även de döva hör kärlekens ord. Även de klumpar till kroppsdelar som av gift ligger stilla, fylls av liv och rörelse när kärleken kommer och slår glödande små hål av värme i allt det stumma. Stunden då du kom, sprang jag barfota över gräset. Så snabbt och lätt att fotsulorna knappt nuddade vid marken. Det var sol och det var sommar,  det var varmt. Kärleken bryter sig genom de flesta berg och hårda väggar av betong, och förhårdnade själar och smärta och sorg, kärleken är världens starkaste sprängämne. Kärleken jag upplevde stunden för två år sedan,  Onsdagen den 12 Januari 2011, klockan 15.35, stunden då jag träffade dig. Då sprängdes hela min värld och när explosionen ebbat ut,  regnade det glitter över min jord och min nakna kropp. Varje morgon du vaknar,  varje gång du ler, varje gång din blå blick möter min, varje gång ditt fjuniga, blonda hår spretar sig vilt som en gloria kring ditt huvud,  lämnar du spår av glitter. Glitter i mig som förgyller mig och berikar mig. Lilla baby glitter. Umabelle Karamell Piggelina. Baby Blue. Smultronbarn. Happy pill. Uma Isobel. Grattis på din andra födelsedag, här på jorden. Mamma,  Pappa,  Lughán, Twiggy,  Otho och Baby Bird älskar dig mest av allt. Välsignat vare ditt ljus.

Torsdag.

Torsdag den 10:onde Januari idag! För två år sedan hade jag börjat känna de första tecknen på att Baby Blue, Little Oat, skulle göra sin storslagna entré snart. Jag var beräknad den 8 Januari. Natten till den 11e stegrade sig min kropp och jag och Smultronbebisen i mitt varma inre hade världens härligaste dans tillsammans. Oj, så vi dansade! Dance until you drop, det är nog mitt sätt att leva på, i de flesta situationer. Alltid sist på dansgolvet, skoskav spelar inte så stor roll så länge musiken fortfarande spinner och basen pulserar genom kroppen.

 Det är bråda dagar i vårt hus! Min kille har sin första medelålderskris för i år, han brukar väl snitta en ca 5 större middle age crises per år. Det blir kul sen när han verkligen blir medelålders och förstår hur ung han var tidigare, haha. Bittert. Inte så mycket att göra åt saken förutom att finnas där, älska honom. Och det gör jag verkligen. Apkär. Uma's födelsedag närmar sig med stormsteg, Lughán har inte bajsat sedan i lördags, jag försöker rodda samman något slags party - aktigt för den stundande birthday bruden, känner mig gråtig och hormonell och kärleksfull. Det gör ONT med födelsedagar. På det mest ljuvliga av sätt. Som om hjärtat blir pressat av ängeln med guldhandskar. Tittar på henne och får världens klump i halsen. Världens mest underbara tjej. Älskar ihjäl henne! Stort och omkullkastande, värkande och ömt. Min lilla, lilla, marshmallowtjej. Blond och kurvig, så otroligt mini med ett så oerhört skarpt och klarsynt litet huvud som bultar av idéer, tankar, funderingar och känslor. Så otroligt liten på jorden men med en självklarhet och världsvanhet över sig, tar världen med storm och självförtroende lyser, med sin knubbiga gestalt och blåa blick. Korta små ben som "kan själv" - ha skolväska precis som Storebror. Att lägga dockor, smörgås och liten plastkanin i. Satt på bänken vid bussen och hängde med mig och magen. Hälsa på folk och vinka och jag kan knappt fortfarande förstå att hon är min. Hon vet att hon är ljuvlig och låter mig glatt bita i hennes bulliga mjölkvita lår och gnaga på ovansidan av hennes händer som fortfarande är bebismulliga. Hennes händer ser fortfarande ut som de är fastskruvade som en michelingubbe vid armen. Ingen handled. Bara mini och mjuk och väldigt bitvänlig. Krypa upp i soffan och läsa Oggo(Viggo), att mysa under filt i knät.

Trött är jag också. Första veckan av vardag igen, och Uma har hängt på höften tills ligamenten har bränt och fogarna har värkt, igår välkomnade jag ett helt film crew från BBC eftersom att jag dumt nog hade sagt ja till att vara med i en dokumentär om kvinnor och, well, förlossningstrauma och independent midwifery. Hur stor skillnad det är när man har varma händer runt sig, vad som hände efter stjärngossen föddes o.s.v. De filmade i tre timmar och kommer säkert klippa ihop det till fem minuter. Snävt. Det är så viktigt och jag hoppas att programmet träffar rätt i tiden och att de får med sig några juicy bits, det blir ju olagligt i slutet av 2013. Independent midwifery. Suger pung rent ut sagt. Läste att i Illinois så får man böta big time om man "råkar" föda hemma. Hur sjukt? Så sjukt. Synd bara att man inte var så representabel när det gäller hot look, finnar, gravid, stressad och trött. Hafsade på mig lite smink och bad en stilla bön.

Annars så är det kallt nu här i England. Riktigt kallt faktiskt! Känns ganska märkligt, vi har ju varit skonade från frost och nu plötsligt biter luften av näsan. Vojne, vojne, på med ullisar så att jag inte åker på någonting nasty. När K kände på magen igår så låg bebbe med huvudet neråt, tänk att den är så stor redan! Att man kan känna huvudet mellan fingrarna och känna alla små kroppsdelar. Mysigt! Så mysigt. Underbara Baby Bird, längtar efter dig.

Gråa skyar.

Har fått lite nog av det här vädret nu. Det regnade hela sommaren, det regnade hela hösten, och nu regnar även vintern bort. Okända katter springer omkring och bajsar i vår trädgård, hundarna bajsar på trottoaren, kaninen bajsar i sin bur, hönorna rymmer ibland och bajsar också på gräset, katten bajsar i sin låda, barnen i blöjor. Lera överallt. Det är lera och bajs och blött gräs. Idag när jag skulle torka traktorn ren som Uma ville glida runt på, hade även en fågel fjärtat lös från himlen. Hormonell som jag är föll jag nästan i gråt. T ringde senare under dagen och jag ba "It's a bad day today."  - Why baby?" ..."För att det är BAJS överallt. Bajs och gråa skyar."

Lughán var på lekis på förmiddagen, så otroligt skönt. För både honom och mig haha. Jag fick tid till lek med bara Uma utan slag från storebror, och han fick återse sina vänner och sin älskade fröken. Första gången han pratar om dagen på lekis. Tydligen hade han slagit på något så hårt att fröken fått ont i örat. Jag sken av stolthet över det faktum att han lyckades formulera något från dagen, trots att innehållet kanske kunde a varit bättre.

Baby Bird sprattlar på inne i det varma och har det bara fint. 23 + 0 idag. Vet inte riktigt vad som är korrekt att säga, brukar säga att jag är 23 veckor när jag är fullgången, me har förstått att man ofta säger vecka 24 då? Who knows. Halva tiden har gått iallafall. Lilla hjärta.  Pockar på min uppmärksamhet och påminner mig om att jag måste dricka mer. Jag och vattnet. Måste bli bättre kompisar. Lugn eftermiddag med hemmafix, matlagning, städning. Tidig sänggång för barnen så att jag kan planera inför Umas födelsedag. Ska också gå och lägga mig i tid, bäst för bebis.

Om att hålla något inom sig ganska länge.

Att vara gravid. 23 fullgångna veckor imorgon, beräknad i början av Maj. Med världens mest livliga bebis inom mig. "It's look like you've got a little swimmer in there" - sa hon på ultraljudet. Ja, sa jag. Såklart den gör. Simmar för livet, bebis vill leva. Simmar mot strömmen och kämpar mot alla odds, precis som mor sin.

Att vara gravid för mig är inte samma sak som det är för alla andra. Förutom det ljusa tacksamma som sipprar genom alla sprickor och hål, så är jag även mån om min och bebis integritet. Jag VILL fira. Jag vill att folk ska veta, och jag vill stå på en klippa någonstans a la lejonkungen och lyfta min älskade bebiskula mot himlen och ropa "hurra!". Men. Jag är även så himla överbeskyddande över denna lilla klump. Så otroligt mån om mitt pansarskal, att hålla dörren stängd. Då blir det svårt att blogga. Det är därför det har varit så tyst. Ingen lever i mig, så ingen vet hur det är. Ingen vet hur det är att föra kampen och leva med eftersviterna och vad trauma gör med en hjärna. Ingen förstår modet eller smärtan eller dramatiken. Ingen vet hur det är att bo i just min kropp. Vissa vet en yttepytte-del om ytliga saker, och tar sig friheten att tro sig veta. Att t.o.m prata om det, med andra. När de inte vet ett skit. När de inte var där.

Det är som att bära på ett brinnande eldklot av sanning för en omvärld som är blind. Så jag har dragit för gardinen kan man säga, för att orka. Folk prata bara om anatomi och fysik, när bära barn och föda barn är multidimensionellt och sker på insidan. Jag är s.k.a high risk med stora röda bokstäver på mina noter. Har suttit i samtal med högsta hönset på sjukhuset med mina högklackade pjucks och det har ringt i öronen, som att vara high on drugs. Prata fysik, anatomi, skelett, ben, muskler, höfter, pelvis. Pro's and con's and hit och dit. Ett nummer bara. Nummer 3456785687. Trodde jag skulle få hjärnblödning i bilen på vägen hem, som om himlen föll ner och verkligheten piskade mig i ansiktet likt iskallt regn.

Kroppen gjorde sig påmind. Urinvägsinfektion som vägrade lämna min kropp, akutspyor,  ibs-attack. Det har varit svårt att skriva om dagliga aktiviteter när fysiska besvär och att ta hand om två vilda barn liksom har överlappat hela min being.

Men nu så. Nu kör vi. Älskade, älskade lilla bebis. Världens mest efetrlängtade lilla sak. Och min sargade kropp ska bära dig. Min älskade, trasiga kropp.

29 Augusti 2012

"Hej lilla du. Du i magen. Igår fick jag veta att du har flyttat in där. Att jag har en nyinflyttat liten sak, little blip. Att du ska bo där nu, i nio månader, om allt går bra. Det bor glädje i min mage, att veta att det där strecket på sticken, betyder en liten du. Att du ska växa och bli stor. Med liten hand och kind så mjuk. Välkommen till mig, till oss. Mamma, pappa, syskon två. 5 veckor gammal geléklump, men jag vet att livet bor i dig. Bor i mig"

                                                           Nyårsafton 2012 - 2013.

Början av ett år.

Sömniga dagar i vår familj. Tom är tillbaka på jobbet som är något glest,  en av klienterna råkade kolevippa under julhelgen, en annan ligger på sjukan. Vädret är grått,  vi pratar,  leker och umgås. Lugnet. Det har varit hektiska dagar de senaste tre veckorna,  så nu andas vi lite innan vardagen sätter igång igen, med förskolemornar och toddlergroup. Ska bli skönt med vardag igen. Träffa alla vänner. Imorse var C och A här på besök, alltid lika trevligt. Ikväll blir det tacos och celebrity big brother, och imorgon blir det ärenden på stan inför Umas födelsedag nästa helg. Söndag familjeutflykt. Fina dagar.