Tisdag

Morgonen började i vanlig ordning med att jag sminkar mig i sängen. Hade sällskap av två murmeldjur förstås. Sen gick allt lite knas. Jag är som en frustande, pustande, frustrerad gnu för tillfället. Så jäkla arg. Arg på kroppen,  arg på att internet och telefon som fortfarande är avkopplande trots betalade räkning för längesen,  trött på sonen som är så himla elak i kombo med en oförståelse inför det mesta,  arg på killen som inte hjälper till ett skit trots att jag har så ont på kvällen, arg på dottern som bara tjatar om riskaka med smör och arg på katten som bara rymmer. Arg på alla som tjatar och frågar om hemmaförlossning hit och dit och trött på att dra storyn om tacksamheten och livmodern som är likt ett spindelnät, tunn så tunn. Trött på folk som tror att de kan lära mig något. Att jag ens får bära ett barn med ett hjärtslag,  fattar ni inte det miraklet? Att det är viktigast med en levande mamma och ett levande barn. För mig,  med min kropp och med mina erfarenheter. Att få den gåvan känns som jag har vunnit högsta vinsten. Att en bit av hjärnan och hjärtat bär på trauma som ekar brutalt och forever är en annan bit som bara måste levas med. Som trots avgrunden också ger mig glasögon som jag inte vill leva utan. Vad det gör med en person, en mamma. Fighten för det liv jag lever varje dag. Men det går inte att prata om riktigt. Med oförstående klumpar som bara går runt i sin jefla bubbla. Count your blessings peeps. Ja ni hör ju. Skitmedmänniska. Skitmorsa för tillfället också,  på insidan iallafall. Punka i däcket imorse och jag andades djupa andetag och höll lulles hand så mjuk och varm. Lugna ner dig. Hoppas på hormoner. Det är ju i grund och botten mig själv jag är arg på. Och så bara pyser det ut som någon jäkla ångmaskin. Idag tänker jag ignorera kroppen och rikta ilskan till något produktivt, städa huset så det ser glittrande ut när min kille kommer hem så att han tänker att han är en himla lucky dude som har mig. Fast det tycker han egentligen redan,  det säger han ofta. Att kvinnor som får barn blir monster, alla förutom jag. HAHA!  Jag som är hulken inombords. Då är det tur att jag har dig bloggen. Du som känner den lilla hemliga biten av mig. Den bittra, arga, oresonlige, fula, tjocka och fördomsfulle ;-) Nu kör vi! Resten av dagen ska bli så himla bra.