Är sjuk. Värk i hela kroppen, halsen, huvudet, lederna, livmodern. Ryggen. Foglossning deluxe har slagit ner med full kraft och jag linkar fram. Ogillar känslan av att känna mig otillräcklig. Fnys. Tom var guld igår och lämnade L på morgonen, vi kom efter, jag och Uma, men jag slapp iallafall dra båda dit i snömodden. Sammanbiten av smärta blir jag, spänd och tråkig. Tydligen hade L ramlat vid porten påväg in. Min älskade dunderklump saknar motorik och reflex, har han händerna i fickan drar han inte ut dem i tid. Händer med jämna mellanrum och slår ansiktet sönder och samman. Blöder ut mitt hjärta av oro och älsk när det sker. Vill skylla hela alltet på omvärlden men förnuftet vet att det bara är så. Han ramlar så. Så olämpligt bara för tillfället, många områden som är riktigt tunga för tillfället. Behöver den medgång jag kan få. Len, fjunig panna och ögon runda bruna, när han suger på sin svullnade överläpp och lutar sitt huvud mot mitt. Det är kallt ute men hans långa, mjuka fingrar är alltid varma. Barn gör illa sig men för mig så stegrar det sig i hundranittio med tanke på vår start, han och jag. Han faller tyngre än de flesta och mitt hjärta vrids i järngrepp av ångest, flykt, kyla. Över på en mikrosekund men instinkten och resktionen är kroppslig och direkt. Men det går ju oftast bra. Barn är troopers, starkare än mjukismamma. Uma är mer flygande köttbullen, svävar fram och landar mjukt. Klättrar med stor kontroll. Mina älskade två. Och en halv, snart tre. 3 hjärtan i en och samma mamma. Kärleken bär en.
No comments:
Post a Comment