Om att hålla något inom sig ganska länge.

Att vara gravid. 23 fullgångna veckor imorgon, beräknad i början av Maj. Med världens mest livliga bebis inom mig. "It's look like you've got a little swimmer in there" - sa hon på ultraljudet. Ja, sa jag. Såklart den gör. Simmar för livet, bebis vill leva. Simmar mot strömmen och kämpar mot alla odds, precis som mor sin.

Att vara gravid för mig är inte samma sak som det är för alla andra. Förutom det ljusa tacksamma som sipprar genom alla sprickor och hål, så är jag även mån om min och bebis integritet. Jag VILL fira. Jag vill att folk ska veta, och jag vill stå på en klippa någonstans a la lejonkungen och lyfta min älskade bebiskula mot himlen och ropa "hurra!". Men. Jag är även så himla överbeskyddande över denna lilla klump. Så otroligt mån om mitt pansarskal, att hålla dörren stängd. Då blir det svårt att blogga. Det är därför det har varit så tyst. Ingen lever i mig, så ingen vet hur det är. Ingen vet hur det är att föra kampen och leva med eftersviterna och vad trauma gör med en hjärna. Ingen förstår modet eller smärtan eller dramatiken. Ingen vet hur det är att bo i just min kropp. Vissa vet en yttepytte-del om ytliga saker, och tar sig friheten att tro sig veta. Att t.o.m prata om det, med andra. När de inte vet ett skit. När de inte var där.

Det är som att bära på ett brinnande eldklot av sanning för en omvärld som är blind. Så jag har dragit för gardinen kan man säga, för att orka. Folk prata bara om anatomi och fysik, när bära barn och föda barn är multidimensionellt och sker på insidan. Jag är s.k.a high risk med stora röda bokstäver på mina noter. Har suttit i samtal med högsta hönset på sjukhuset med mina högklackade pjucks och det har ringt i öronen, som att vara high on drugs. Prata fysik, anatomi, skelett, ben, muskler, höfter, pelvis. Pro's and con's and hit och dit. Ett nummer bara. Nummer 3456785687. Trodde jag skulle få hjärnblödning i bilen på vägen hem, som om himlen föll ner och verkligheten piskade mig i ansiktet likt iskallt regn.

Kroppen gjorde sig påmind. Urinvägsinfektion som vägrade lämna min kropp, akutspyor,  ibs-attack. Det har varit svårt att skriva om dagliga aktiviteter när fysiska besvär och att ta hand om två vilda barn liksom har överlappat hela min being.

Men nu så. Nu kör vi. Älskade, älskade lilla bebis. Världens mest efetrlängtade lilla sak. Och min sargade kropp ska bära dig. Min älskade, trasiga kropp.