Att släppa och att falla fritt i sorg och smärta.

Att släppa och att falla fritt i sorg och smärta, kanske inte skapar murar av cement och stål direkt, men eld. Bär brynja av eld varje gång jag låtit trycket släppa. Att våga vara mjuk och följsam skapar tydligen styrka har jag märkt. Jag upplevs kanske sårbar och genomskinlig, men det är skottsäkert glas. Och eld. Akta dig så att du inte bränner dig eller bländas. Jag är en travhäst av rang,  robot- moves och en envishet så stor. Så släpper jag. Låter rädslan och ångesten och lukt av död och kamp och hård metall svepa över mig och i mig, kämpar för livet, vill leva! I fosterställning ligger jag blixtstilla. Inte drunkna nu. Man kan falla makalöst djupt inom loppet av sekunder, människans själ är brådjup, men samtidigt nära, nära. Det är kallt, kroppen är kall men tårar alltid varma. Som salt, varm bröstmjölk faller vattnet och ner längst armen,  över tunn handled och vitnande knogar som spänner sig. Omhändertagen. Jag är ensam i det här. Det är ensamt i min kropp. Man lär sig att bli vän med det efter ett tag.  Betryggas av bebis sköna puls och hicka,  sparkar av lättja därinne i sitt paradis. Jag är varm mor. Nu kämpar vi. Imorgon är en ny dag, smink, kaffe, lek. Sen händer det igen om en månad, samma rutin, samma visa. En kväll i månaden av att vara totalt trasig. Mer makt än så får du ej. Brottas med mig i sömnens land,  I know,  men det betyder inte att du vinner på riktigt.  JAG vinner detta. Jag har hud som brinner. Jag är ljus.