Torsdag.

Torsdag den 10:onde Januari idag! För två år sedan hade jag börjat känna de första tecknen på att Baby Blue, Little Oat, skulle göra sin storslagna entré snart. Jag var beräknad den 8 Januari. Natten till den 11e stegrade sig min kropp och jag och Smultronbebisen i mitt varma inre hade världens härligaste dans tillsammans. Oj, så vi dansade! Dance until you drop, det är nog mitt sätt att leva på, i de flesta situationer. Alltid sist på dansgolvet, skoskav spelar inte så stor roll så länge musiken fortfarande spinner och basen pulserar genom kroppen.

 Det är bråda dagar i vårt hus! Min kille har sin första medelålderskris för i år, han brukar väl snitta en ca 5 större middle age crises per år. Det blir kul sen när han verkligen blir medelålders och förstår hur ung han var tidigare, haha. Bittert. Inte så mycket att göra åt saken förutom att finnas där, älska honom. Och det gör jag verkligen. Apkär. Uma's födelsedag närmar sig med stormsteg, Lughán har inte bajsat sedan i lördags, jag försöker rodda samman något slags party - aktigt för den stundande birthday bruden, känner mig gråtig och hormonell och kärleksfull. Det gör ONT med födelsedagar. På det mest ljuvliga av sätt. Som om hjärtat blir pressat av ängeln med guldhandskar. Tittar på henne och får världens klump i halsen. Världens mest underbara tjej. Älskar ihjäl henne! Stort och omkullkastande, värkande och ömt. Min lilla, lilla, marshmallowtjej. Blond och kurvig, så otroligt mini med ett så oerhört skarpt och klarsynt litet huvud som bultar av idéer, tankar, funderingar och känslor. Så otroligt liten på jorden men med en självklarhet och världsvanhet över sig, tar världen med storm och självförtroende lyser, med sin knubbiga gestalt och blåa blick. Korta små ben som "kan själv" - ha skolväska precis som Storebror. Att lägga dockor, smörgås och liten plastkanin i. Satt på bänken vid bussen och hängde med mig och magen. Hälsa på folk och vinka och jag kan knappt fortfarande förstå att hon är min. Hon vet att hon är ljuvlig och låter mig glatt bita i hennes bulliga mjölkvita lår och gnaga på ovansidan av hennes händer som fortfarande är bebismulliga. Hennes händer ser fortfarande ut som de är fastskruvade som en michelingubbe vid armen. Ingen handled. Bara mini och mjuk och väldigt bitvänlig. Krypa upp i soffan och läsa Oggo(Viggo), att mysa under filt i knät.

Trött är jag också. Första veckan av vardag igen, och Uma har hängt på höften tills ligamenten har bränt och fogarna har värkt, igår välkomnade jag ett helt film crew från BBC eftersom att jag dumt nog hade sagt ja till att vara med i en dokumentär om kvinnor och, well, förlossningstrauma och independent midwifery. Hur stor skillnad det är när man har varma händer runt sig, vad som hände efter stjärngossen föddes o.s.v. De filmade i tre timmar och kommer säkert klippa ihop det till fem minuter. Snävt. Det är så viktigt och jag hoppas att programmet träffar rätt i tiden och att de får med sig några juicy bits, det blir ju olagligt i slutet av 2013. Independent midwifery. Suger pung rent ut sagt. Läste att i Illinois så får man böta big time om man "råkar" föda hemma. Hur sjukt? Så sjukt. Synd bara att man inte var så representabel när det gäller hot look, finnar, gravid, stressad och trött. Hafsade på mig lite smink och bad en stilla bön.

Annars så är det kallt nu här i England. Riktigt kallt faktiskt! Känns ganska märkligt, vi har ju varit skonade från frost och nu plötsligt biter luften av näsan. Vojne, vojne, på med ullisar så att jag inte åker på någonting nasty. När K kände på magen igår så låg bebbe med huvudet neråt, tänk att den är så stor redan! Att man kan känna huvudet mellan fingrarna och känna alla små kroppsdelar. Mysigt! Så mysigt. Underbara Baby Bird, längtar efter dig.