Kalla vindar.

Mörkret har dragit in över York. Redan i onsdags började det att smyga på, men "tillfällig molnighet" tankarna försvann på riktigt idag. Dag två av mörker och kalla vindar. Det är svårt at förklara hur kallt i England känns när de flesta som bor i Sverige har det nog med snön, men engelsk kyla är snäppet värre tycker jag. Det är mörkt, grått, rått och blåsigt. Hela världen är grå. I Stockholm, i snön, känns luften mer torr och snön bringar ljus. Gamla hus som vi har här håller inte isoleringen så bra, tofflor är ett måste och jag täpper till dörrspringor så gott det går med filtar och handdukar. Det är så dragigt. Och mörkt som sagt. Till och med barnen vill inte gå ut, vilket är vanligt ;-) Lyckligtvis hade Tom matat hönorna på morgonen innan jobb så det var inget måste att vi gick ut direkt. Vi lekte hela morgonen, jag rensade ut lådor med kläder under sängen och vek ihop alla mina storlek 34 plagg i en låda för sig, ingen idé att ha kvar sånt i min enda låda med kläder när jag inte lär komma i dem på ett bra tag. Typ 1 år. Eller 9 månader upp, 9 månader ner. Blir alltid barbamamma under mina graviditeter, men det är bara att gilla läget. Tycker att den här graviditeten är värst hittills, kanske för att jag hade hunnit komma tillbaka till "min" kropp så gott det gick efter Uma. Mellan Lugháns födelse och Umas conception tog det ju bara 9 månader, och då jag var sjuk så länge efter Lughán hade min svullna post operativa mage knappt hunnit skjunka något innan det var dags igen hehe. Så här i efterhand tänker jag mycket på vilket mirakel det var att jag bar henne till slutet, att hon växte så bra, att vi klarade det! Alla mina graviditeter har varit big miracles och jag håller tummarna, önskar och hoppas att också denna lilla skrutt får växa sig frisk och stark och stor. Hittills funkar det ju toppen iallafall, mäter 2 veckor "större". Och visst känns bebis stor. Är full av bebis. 30 fullgångna veckor på måndag.

Älskar lugna dagar med barnen. Man får gjort så mycket samtidigt som man har all tid i världen för varandra. Trots att de bråkar mycket är bandet dem emellan så påtagligt starkt, de har ju alltid levt så nära inpå varandra att de nästan är som tvillingar. Lughán läser ofta för Uma, kryper upp i en fotölj tillsammans under en filt. Hon pekar och han berättar. Så rofyllt. Sådana guldkorn behövs verkligen och man får världens bästa energiboost i kroppen. Längtar helg, längtar Tom.