Mina flickor.

Umas ljusa, ljusa hår och lockar. Lutar sig över Malies mörka, spretiga. Umas klotrunda, tätsittande blå ögon betraktar Malies mörkblå som sitter så brett i sär. Umas smultronläppar pussar försiktigt Malies lilla näsa. Knubbig, mjuk arm kring hennes lurviga, mörka huvud. Mina två flickor. Uma min dag och Malie min natt. Malie är husmusen som hittat hem nu, hon som passar precis i vår ficka. Hon som fulländar vår familj. Älskade lillasyster

Babymoon

Lilla Malie. Min älskade, lilla, mörka, mjuka. Lughán och Uma är så olika varandra att jag alltid brukade tänka att hur skulle det vara möjligt att få ännu ett barn, helt unikt. Men det är hon verkligen. Helt egen. Mörk hy, spretigt mörkt hår. Små skrynkliga, lena, ludna små spindelben som sticker ut ur blöjan. Doftar så otroligt gott. Tänk att man alltid glömmer just hur de doftar. Hon är magisk, helt magisk. Magiska Malie. Mumsiga Malie. Mysiga Malie. Jag sa en vecka innan hon kom att hon skulle vara flicka, mörk och liten. Sitter i soffan med henne och önskar att tiden kunde stanna. Lyssnar på hennes låt och är så tacksam över att hon är här, är så tacksam över hennes födelse. Hennes vackra, vackra födelse. Jag har ont såklart. Men smärtan och striden i kontrast med hennes gudomlighet gör bara kärleken större. Så vacker som hon är, så fulländad, så perfekt. Att jag lyckades att bära henne ända till slutet och att hon kom ut så hel och fin. Med lungor fulla av luft och världens starkaste skrik. Som tystnade när hon fick vila mot mitt bröst, naken och kletig bland alla sladdar och pipande maskiner. Det är så rått, så vackert, så brutalt och mjukt på samma gång. Ett kejsarsnitt inte bara kejsarsnitt. Ett kejsarsnitt inte samma varje gång. Ett kejsarsnitt multidimensionellt både på insidan och utsidan. En helig födelse. Glädjen i Tom när han såg henne. Lättnaden när jag återfick känseln i benen igen och slapp huvudvärken. Min Tom i blåa kläder på vår rymdstation. Med ansiktet nära, nära och varma bruna ögon med kärleksrynkor. Jag älskar honom så intensivt i de stunderna. När han står vid min sida, när han svettas över min smärta, när han ser sitt barn födas. När han håller i mig när jag gråter ut min kvällsliga “sjukhus” - ångest och jag känner mig så liten på jorden med min grönsakskropp och katetern. När han säger hur vacker jag är trots alla slangar och att han får hjälpa mig att hämta barnmorskor och läkare när det blöder överallt. När kanylen brister och väggarna blir röda, när jag tar mina första, stapplande steg. Kärleken i honom, i mig, när han byter bebis första, svarta blöja och jag ligger och ser på. Hur hans ärrade, erfarna händer mot ny, rosa hud omsluter livet med så stor vördnad och försiktighet. Min älskade man.

“Are you ready to go baby?” - kudden under armen, över magen och jag andas majluft på parkeringen. Andas högt upp i bröstkorgen när magen inte finns. 20 grader varmt, sol och ljummen bris när jag och Malie kom hem. Vinden går genom träden och ner på marken faller små, rosa blad. Hon gnyr i sin bilstol men blir lugn när hon får snutta på min tumme. Lughán klappar, myser, busar, kelar. Hämtar sina leksaker och vill visa. Uma vill hålla, hjälpa till att byta blöja. Är avundsjuk. Klänger på Tom. Tittar inte åt mitt håll men jag visste att det skulle komma att bli så. I vanliga fall har jag min kropp som vapen. I vanliga fall kan jag lyfta upp henne eller böja mig ner. Kyssa varje liten mjölkvit, vädoftande del av hennes kropp och ta in hela henne, kittla henne till skratt. I vanliga fall. Nu har jag mitt ärr och det skär som glödgade knivar men det är som det är. Jag klarar det bättre den här gången då jag vet hur min hjärna fungerar, vet i förväg vad jag skulle komma att tycka bli jobbigt om det slutade med snitt igen. Sjukhusnätterna med Lughán och maktlösheten av alla nålar i honom och i mig har lämnat spår som inte syns på utsidan. Jag hungrar efter att ständigt vara tillgänglig och har ett stort kontrollbehov. Vill själv, kan själv. Vill vara nära, nära mina barn. Att inte kunna ha dem i famnen som vanligt skapar smärta i hela mig. Varma, levande barn och mitt smärtstillade tunga huvud. Allt luktar annorlunda. Tom ren och fräsch och varm. Jag duschar jorgubbsdusch varje kväll och det hjälper. Fortsätter att sitta och betrakta de rosa bladen som faller utanför vårt fönster. Tänk att tiden som jag väntade så länge på faktiskt kom tillslut. Att hon kom.

This light is for the world.

Han ser på mig och stryker min kind. “You are the bravest person I have ever met” - säger han och han är så varm i ögonen. Älskar honom så mycket. Byter om och han är blå och vi skrattar, tar foton och pratar om hur bebis ser ut och vem bebis är. Vårt tredje barn. Allt är lugnt. Regelbundna värkar men inget som stör. Lugnt och kärleksfullt. Vi väntar och pratar och skrattar och längtar. Längtar efter henne. Vi får gå en trappa upp runt lunchtid och leds in i ett rum. Malies födelserum. Det är många människor och varma händer som ska hjälpa vår dotter till världen och jag försöker samla mig ett par minuter, smeker min mage. Pratar med bebis. Dags att komma ut nu. Stunden vi har väntat på i nio månader, vill inte släppa taget. Ser ner på mina dinglande fötter och rosa tånaglar. Min kropp, min mage. Min älskade mage med sitt dyrbara innehåll, berikad av dig, blessed with life. Så stolt över min modiga, trasiga, ärrade livmoder som orkar. Som orkar bära liv mot alla odds. Först sätter de kanylen och jag försöker tänka på annat. Tittar på T. Mitt livs kärlek. Tänker på barnen. Mina älskade barn. Känner hur blodet rinner varmt längst handleden och jag sluter mina ögon. Sen sätts spinalbedövningen. Det är den värsta biten hittills och det känns som att min kropp inte är redo. Narkosläkaren är underbar och ser till så att jag är i ständig kommunikation. Att jag säger vart det gör ont och på vilket sätt. Elektriska små chocker genom kroppen och det gör akutont. Andas, andas, andas. Maskinerna dunkar och jag ber Tom hålla i mig, handen på mitt knä. “I am here now, baby”. Känner att jag försvinner. Blodtrycket sjunker. Jag glider ner på britsen. Elektroder på bröstkorg sätts och pulsnypor på fingrarna. “You have amazing eyes” - säger kirurg 1. Mår illa nu och nu snurrar det. “Dry Land “ med Joan Armatrading och min musik börjar att spelas, och då gråter jag. Tänker på barnen. Under graviditeten hade jag länge tänkt att skriva hejdå-brev till dem, om något skulle hända när Malie skulle födas. Om något skulle hända mig. Jag kom aldrig till skott med att göra det. Vill leva, vill leva. Inte dö ifrån mina barn. Mina barn. “If something happens to me....” - viskar jag men förmår mig inte fortsätta. Febrig, rädd och rösten bär inte. Jag är rädd, på riktigt rädd. “I know baby, I know. Nothing's going to happen to you. We all love you and need you far too much darling”. Han stryker mitt hår och jag känner hur de skär i mig. Ingen smärta, bara tryck. Och det eviga rotandet, tänker att bebis snart ser ljuset i tunnel, porten till jorden och till våra väntande armar. Koncentrerar mig på Tom's ögon och hans lugna röst. Det tar tid och det börjar att snurra. Mår illa. Får blöt handduk över pannan. Bättre så. “This light is for the world” med The Waterboys börjar att spelas och då hör vi suget. Det klassiska “snart är bebis här” - suget och plötsligt hör vi världens starkaste skrik. Den sekunden, det ögonlicket. Då stannar tiden. Och det har det gjort med alla mina barn. I febern med Lughán, i rymden med Uma, i ljuset och lugnet med Malie. De håller henne över tyget och hon kissar, täckt i vitt kletigt vernix och så liten. Starka lungor, modigt hjärta. Starka lilla skrynkliga fågelunge. En liten, mörk Lughán tänker jag först. En liten syster. De låter navelsträngen pulsera och sen får Tom klippa. Det känns så stort att han får göra det. Barnmorskan Nikki håller upp henne så att Tom kan ta foton, foton av nyfödd, foton av födelse, foton av liv. Av skrikande liv. De tar av hjärtelektroderna och lägger henne över mitt bröst, hon blir tyst. Och jag blir kletig i ansiktet av allt det vita, varma och hon kissar varmt ännu en gång över min axel. Hon är underbar. Helt otroligt underbar och jag känner mig så otroligt lycklig. Hon luktar så gott, himlen på mitt bröst. Euforisk och skakis. Jag mår så bra, är så lättad, är så kär och hel. Darrig och kroppen kliar av morfinet men så kär. Så är vi sen. Hon och jag, sedan hon och Tom. Tom får vara med under hela processen, från början till slutet. Jag är aldrig utan honom, aldrig utan min Malie. Helande. Det tar sin tid att sy ihop mig, kirurg 2 pratar vagt om hur tunn livmodern är, hur svår ärrvävnaden var och hur stort ärret kommer att bli. Att det nog inte blir fler barn för mig. Att livmodern är en riktig trooper som orkat hittills. Jag säger tack, tack, tack för att ni hjälpte vår dotter till världen. Vi skrattar och jag gråter glädjetårar över hur fint det är, och vi pratar om Malies mössa av silke och ull som alla barnen har burit. “See you again next year” - säger narkosläkaren och blinkar. Min fina narkosläkare. Som pratar hela tiden med mig och frågar varje gång innan han gör något. Så försiktig. Så mycket respekt och vördnad i sättet han rör sig på. “Don't worry, you're all covered up”. Tacksam. Nålar i benen av spinalbedövningen som långsamt släpper, nålar i hjärtat av kärleksbubbel. Och jag ser bara henne, min Malie. Min dotter. Malie ammar direkt. Slutar aldrig suga. I himlen, i himlen, i himlen. “I'm so proud of you” - säger han. Mitt livs kärlek. “More proud of you than you will ever know”.

 

Den gyllene porten av ljus. Porten till jorden och våra väntande armar.

Ur värme kom du, i värme ska vi föra dig. Älskade Malie.

Clear back to land, I'm rowing. Clear the deck let me touch your soul.

Två veckor innan Malie kom vände hon på sig plötsligt och låg i footling breech position. Som en liten buddha med båda fötterna nere i mitt cervix. Kejsarsnitt. Två dagar innan hon kom vände hon på sig så att hon låg rygg mot rygg och transverse, vilket innebär att hon ligger sidledes i livmodern. Fortfarande kejsarsnitt. Den där sista veckan hade jag mycket förvärkar, hela nätterna kantades av sömnlöshet, värkar och jag var otroligt nervös och orolig. Som om jag kände på mig att Malie behövde komma ut, snart. Jag pratade med min barnmorska och även sjukhuset. Med tanke på hennes position och de tidigare komplikationerna togs beslutet att ett planerat kejsarsnitt skulle ta plats. Kontrollerat utan drama. I vecka 39 + 4. Den tredje maj. Och jag skulle få alla mina önskemål bemötta. Hud mot hud, foton, musik, tystnad, vördnad, lugnt, kärleksfullt. Natten till fredagen var sömnlös med värkar, det var en så orolig natt. Ville bara ha henne i mina armar nu. De kollade hennes position igen. Kejsarsnitt. När hon äntligen föddes upptäckte man att hennes moderkaka var jätteliten och navelsträngen tunn och kort. Redan i början av graviditeten hade jag kännt mig orolig över flödet i navelsträngen av någon anledning, och hade velat lägga in ett extra ultraljud i slutet av graviditeten, jag som vanligtvis är så anti sådana saker. Men det kostar att gå privat i England. Övertalade mig själv om att oron jag kände var sprungen ur tidigare trauman och komplikationer, så jag försökte skaka av mig det. Barnmorskan sa att det var bland den minsta moderkaka hon sett hos en fullgången bebis. Älskade lilla baby bird. Min lilla Malie Mouse. Så liten. 

Operationen var komplicerad och tog ganska lång tid. De fick chansen att under kontrollerade omständigheter se till så att allt blev gjort med stor omsorg. Skar bort all ärrvävnad. Ganska så mycket de behövde återställa så mitt ärr är det största jag någonsin haft. Min livmoder var så tunn, kirurgen sa att den var nästan genomskinlig. På bristningsgränsen. Malie föddes i rättan tid. I hennes tid. Tänker att hennes ovilja att ligga i rätt position mot slutet var hennes signal till mig. Att hon behövde komma ut. Jag brukade säga till Tom att jag kände mig som en “ticking time bomb” och jag räknade ner mina dagar till due date. Är så  tacksam över att mammainstinkten tog över. Som om jag kände på mig. Jag är så tacksam och lättad över att ha henne ute nu. Återhämtning efter kejsarsnitt tar alltid på krafterna, smärtan är stor och det är fortfarande väldigt early days. Jag njuter av Malie och vilar i det. Fokuserar på henne och barnen kärleken. Är inte ledsen över ännu ett kejsarsnitt, utan det var en så vacker upplevelse :) Absolut del av hennes journey, och min. Vår gemensamma. Jag har träffat otaliga konsultanter under den här graviditeten, och även många möten med mina barnmorskor och det har varit en intensiv, viktig process. Efter mina tidigare upplevelser är det allra viktigast med en bebis som mår bra. En mamma som levera. Jag skulle inte pressa för något som skulle komma att bli farligt. Men kirurgi är kirurgi och det är klart att det tar tid innan man mår bra i kroppen igen. Längtar efter mig själv. Barnen håller samman mig när kroppen dånar och brister.

Tides and waves have kept me
Kept me going
I'm longing for the calm
I'm heading for the pastures
I can see on your dry land
Let the sea that once did take me
Bring me back safe to your door
For I long to touch the dry land of your shore

Magiska Malie

Klockan 12.04 på dagen,  Fredagen den 3:e Maj föddes vår älskade Malie. Hon är det finaste. 3255 gram tung, liten, mörk och len. Tjockt, mörkt och lockigt hår. Liten som en en fågelunge är hon, lilla baby bird.  Hon har redan kommit in i vår familj på det mest naturliga och självklara sätt och vi älskar henne så otroligt mycket. Det känns helt självklart att det var henne vi väntade på. Lughán är så fantastisk med henne och så väldigt stolt, skrattade så att han kiknade åt hennes små armar och spretande små fingrar. Uma var mjuk, rosa och lite avundsjuk när vi kom hem vid lunchtiden idag. Nyfiken. Vill vara med och få peta hon med. Krama lilla huvudet och peka ut kroppsdelar, bära blöja, sitta tätt intill. Frågar var baby Malie är så fort hon inte ser henne. Malie sover så länge hon får vara nära bröstet. Känner igen alla röster och störs inte av alla ljud. En liten husmus är hon, vår yngsta. Malie Mouse. Hennes doft, hennes lilla kropp, alla små nyfödda ljud. Jag känner mig som världens rikaste person. Tre hälsosamma barn. Friska efter allt som varit. De tre, tillsammans. Mina barn. Starka, vackra själar. Hon bär på sin egen, unika berättelse om hur hon kom, och med tiden berättar jag nog. Små delar. Magiskt var det, är det. Hennes väg och resa hit till oss. Djupt berörd. Välkommen ut, lilla älskade Malie. Innerligt älskad och så väldigt efterlängtad.

When you love someone.

Vi drömmer, leker, pratar, läser, tittar på film och myser med djuren i trädgården. Sista veckan i April. Uma vill aldrig släppa de maskar hon hittar utan skriker gällt att "it's Uma's friiieeeend". Orädd. Med knubbiga små fingrar smeker hon försiktigt små grodor, maskar, insekter. Lyfter upp hönorna trots att de sprattlar i förtret. Det är stundvis väldigt kallt och blåsigt fortfarande, men solen är fantastisk. Kvällssolen. Trots utelek och trötta barn så är det svårt för dem att komma till ro, när världen lever vidare utanför fönstret. När fåglarna fortfarande kvittrar och röken från grillen hos grannen sipprar in genom fönstret. Våren uppfyller inte bara barnen utan mig också. Är så otroligt tacksam över årstidernas cykler, att vi får följas åt. För oss framåt. Valborg i Sverige kom jag på och jag borde kanske ha firrat en brasa ute i det fria. Men förvärkarna jag har som puttrar på och molar gör att jag helst sitter i soffan och latar mig. Så mycket man nu kan lata sig med två vildungar som klättrar, skriker, sliter, sjunger. Åh så Uma sjunger. Sjunger och sjunger och sjunger. Och Lughán lutar sitt lurviga, varma mot mig och säger att "jag älskar dig mamma". Det växlar mellan "Jag älskar dig mamma!" och "Jag är arg på dig mamma!" - väldigt mycket nu. Mitt hjärta. Mina hjärtan. Ett, två och... tre. Snart.

Söndag

Helg. Det känns att graviditeten håller på att nå sitt slut, magen har sjunkit och jag har ont. Från vecka 36 var det som om något sa BOOM, och kulan blev enorm. Imorgon är jag 39 fullgångna veckor enligt UL. En vecka kvar till BF. Har ju gått över tiden med både L och U, så än är det inte dags, men puuh. Mitt humör. Min kropp. Barnen är ljuset. Och solen. Det mjuka, yviga, underbara gräset i försommarsol. Vårlljus och fåglar som kvittrar. 6 Maj är bebis beräknad, det är verkligen en fin tid att gå i väntans tider. En mycket fin tid. Uma är lite risig och Lughán vill inte gå till lekis den här veckan då de har vikarie. Helt ok för mig. Han får stanna hemma med mig och Uma. Igår, lördag, var Lughán på födelsedagsfest och det ett ögonblick som var så himla fint. Han satt länge, länge i mitt knä och klappade mig på kinden, men blev så småningom varm i kläderna och på slutet dansade han glatt och hade så himla roligt. "I love party mamma". Stort för honom. Stort för mig. Och jag slöt min hand kring hans ständigt varma, trygga fingrar i duggregnet på vägen hem och tårarna av kärlek brände. "Mamma, är du stolt?" Ändlöst stolt, Lughán liten. Desperately in love.

Måndag.

 38 + 0 Kula i solljus. Älskade barn, längtar.

 Uma blåklocka

 Våren.

 Prins. Varm och annorlunda.

En mamma.

Ljusa mornar och solljus som dansar. Kalla vindar men fåglar som kvittrar. Kärleken. Tröttheten. 

Mage som vuxit sig stor, full av barn. Full av bebis. Längtan så stor. Nära, nära. Alltid, alltid. Vardag och varma, trötta barn. 

Dagarna

Dagarna som går är fullproppade av aktivitetet och galenskap. Bussturer, bajsfester, tantrum och spöregn. Min lillasyster är här och hon säger att föräldraskapet är ungefär som att leva i en torktumlare, varje dag. Alltid något drama, stort eller litet. Jag har mycket ont men ser ljuset i slutet av tunneln. 37 + 3, på måndag är det prick 2 veckor kvar till maybe date. Maybe baby. Baby baby. Lovely baby.  Längtar ihjäl mig efter den lilla människan. Och efter kroppen min. Vi har inget internet, igen. Frånvaron pga det. Lughán började förskola i måndags igen, stapplade på Forrest Gump ben med öronen utanför mösskanten rakt in i Rosemarys väntande famn. Hann knappt säga hejdå. Idag och igår har det regnat, men innan dess fick vi en redig dos vår och varje liten del av kroppen vibrerade av liv. Uma är totally nuts, liten men galen. Helt galen. Lughán är Lughán. Ganska så märklig, frustrerande, annorlunda och varm. Mjuk och trygg och arg och känslig. Life lover. Bajsar på toa nu. De brottas mycket men med solen så spenderar de mer och mer tid i trädgården och slagfältets areal ökar något. Måste bara gömma spadarna i metall... Jag läser så mycket jag kan då jag ändå sover så illa om natten, är känslig, ovanligt arg och gråtig. De berömda sista veckorna av graviditeten som känns lite som ett fallskärmshopp från en regnbåge. Surrealistiskt, vackert, läskigt, blåsigt, drömlikt. Stundvis mycket smärtsamt. Både på insidan och utsidan.  Men vad gör man inte, in the name of love. Kärlek och att älska är en mänsklig reflex, sa någon som jobbade på en akutmottagning. Så himla sant. Visst flyttar man berg, med blodiga knogar, knän och ömmande hjärtan. In the name of love.

Lugna Måndag.

Efter en vecka av solljus och högt tempo har vi en måndag med moln och lugn. Barnen är trötta, och vi slappar mest i trädgård och i soffan. Igår var barnens farmor här över dagen, jag fick mig ett break och vilade uppe på rummet. Lagade mat och pysslade. Lughán har en evcka kvar av sitt påsklov, som i England är 2,5 veckor långt, men det går faktiskt bra. Trots att de bråkar mycket och jag är lite handikappad i kroppen så tuffar det på. På torsdag kommer min vän Ea hit och stannar i York fyra dagar ungefär. Så roligt :) Är lite galen när det gäller "nesting". 36 fullgångna veckor idag så med lite tur är det ca 4 veckor kvar. Bonar och har mig. Tog med mig min syster som är här till stan i lördags, sol och varmt. Hon fick hjälpa mig att bära. Vänder upp och ner på hemmet trots foglossning from hell och stressar runt för att få allt klart. Busy bee. Har väldigt ont i rygg och mensvärk och foglossningen, men har fått vila från värkar nattetid de senaste dagarna, och ischias nerven har också hållt sig lugn. Inga kramper heller den senaste veckan. Jippie! Med tanke på att jag förra söndagen inte ens kunde ta mig hem från affären på egen hand så är det ju en helt mirakulös recovery :)) Bäckenet bara låste sig och folk glodde på mig som om jag födde barn hehe. Håller tummarna att det inte blir värre igen. Bara "vanliga" gravidsymtom med andra ord. Förlovningsringen sitter som en smäck på mitt tjocka finger. Känner mig väldigt connectad med bebis i magen. Som om hen redan är här. Vet när hen sover, har party, busar etc. Det är en galen bebis. Ganska liten. Liten och galen. Sparkar så att det känns som om att livmoderväggen inte är stark nog att ta små vassa tår och knän. Lucky number 3 haha, var det nummer tre som skulle sova bättre eller? ;-) Min och T's genetiska cocktail skapar inte lugna barn. Det har jag konstaterat från början. Mina underbara barn. Imorgon väntar barnmorskemöten gånger 2, både på sjukan och i hemmet. Föredrar i hemmet såklart. När Lughán får lyssna efter bebis hjärtljud och hela familjen är delaktig. Som det ska vara. Väldigt mycket kärlek mitt i allt det trötta. Tacksam varje dag att jag får leva och att ha lungor att andas med, luft att andas, barn att kyssa, människor att prata med. En man att älska.

Påskdagen.

Lughán har bajsat i toaletten för andra dagen i rad idag! Jag nästan skakade av stolthet, lycka och glädje. Svårt att förklara i ord hur stort det känns, något som är så enkelt för många andra barn. Men det är stort, för honom är det väldigt stort. Glädjen i honom och glädjen i mig. Han har en period just nu då han känner på alla dörrar i köket. Skåpdörrar, kylskåp, papperskorg, ugn o.s.v. Som om han kollar läget liksom. Drar lite. Inte klar förrän han har kollat allt. Han har också börjat städa inför varje nattning. Lugnt och stilla, en pusselbit, en bil, ett djur i taget. Allt han sin plats. Visar mig hans nya säng som han alltid gör. “Titta min säng, mamma!”. Sin heliga borg. Försvinner i ett berg av dun och eskimåpussas med näsan. Frågar om jag är stolt över honom. Alltid. Idag var det påskdagen, och det är då man firar på riktigt i England. Svärfamiljen var för ovanlighetens skull över och vi åt mat. Hade äggjakt i hönshuset och åt choklad. Båda barnen älskade det. Uma vaknade tidigt imorse så det dröjde inte länge förrän hon började slokna och stora påsar uppstod under ögonen. Hon for som en fjunig, blond köttbulle genom trädgården och njöt av uppmärksamheten. Kallt men soligt. Förlossning kommer alltid på tal, det ska in och petas från olika vinklar och varje person bär på sin egen tolkning och åsikt. Bara det att jag bär ju på Det stora Blå inom mig alltid, alltid och nyckeln till det känner nog mest bara T till. Han ler mot mig i samförstånd över sin kopp te och klämmer min axel kärleksfullt när han kommer åt. Han har sett mig strida så länge nu att han själv börjar ledsna på folks tomma frågor och påståenden. Han är min bästa vän och partner in crime. Det märks i sättet han älskar mig på. Han säger alltid åt mig att jag ska skriva den där boken en vacker dag. En dag.

Uma är så arg för tillfället. Morrar som en liten arg tiger. Kastar saker och trycker in saker i kattluckan. Snor smink och far runt, i skor och i hattar. Yrväder, bustroll, varm och mjuk. Det är inte lätt att vara liten när man vill vara med dem stora. Storebror och kusinerna for runt I trädgården och hittade chokladägg på chokladägg, Uma sprang efter på pigga ben och ville hon också. Hann inte med tempot riktigt. Sist ut ur hönshuset med ett fast grepp kring sitt påskägg. Älskar dig Uma. Du uppfyller mig av det heliga ruset varje dag. Fulländad. Hon sjunger ömsom skriker hela dagarna och älskar att bli buren av pappas starka armar när mamma inte orkar. Längtar efter min kropp och att ha dig studsande på min mage igen, lilla groda. Mina barn. Båda sover. Jag är rik.

Långfredagen

Igår var det långfredag och solen lös. Kallt, visst, men sol. Kallaste våren på 50 år i England. Vi hade gäster, målade ägg för andra dagen i rad, och jag pratade länge med en vän. Tom var ledig på förmiddagen och det tröstade mina ömma fogar mycket. Uma somnade på eftermiddagen, hon som aldrig sover. Så trött, så trött. Lughán somnade också, på mig, i soffan. Jag var världens sämsta mamma i torsdags så det var underbart med en dag i harmoni och kärlek. Sömn och mys och läsa bok, pyssla, leka. Trötta barn. Jag och Tom firade 5 år. 5 år sedan jag såg hans ansikte dyka fram bakom axeln på den där andra snygga killen, 5 år sedan vi pratade hela natten. 5 år sedan han körde mig genom Englands gröna dalar och stannade bilen och kysste mig. 5 år av den vackraste mannen jag vet. Jag älskar honom så att det gör ont i hela mig. Han hade köpt rosa rosor och ställt vid min sänggavel tillsammans med en ny bok. Känner mig väl. Få saker så underbara som en ny bok i sängen med rosa rosor och doften av dem, kärleken den största vilandes bredvid med sina långa, trygga armar runt min kropp bland tusen kuddar och täcken. Två sovande barn och en galning i min varma mage.

Vaknade av värkar i natt. Hade så ont att jag tänkte, "men va faaan, är det på g?" Somnade om och vaknade till en öm livmoder men inga värkar. Övar upp sig I guess. Jag är inte en sån som föder tidigt, med mitt inkompetenta cervix haha! Men kroppen tar mycket stryk nu. Linkar, haltar, skelett som bultar, höftkulor som är lösa och ryggvärk. Been there, done that, loosen up.

Vi har en stilla påskafton idag. Fix med hemmet och jag måste åka in till stan en sväng. Måste, måste, måste. Fogarna får hänga med så gott det går. Imorgon kommer barnens farmor på påskbesök, första gången på ett år. Det blir fint för barnen.

Light, light, light.

Efter två veckor av sjukdom och regn och rusk verkar det som om att väderguden ville ge mig lite sol idag. Att vakna tidigt till, att sträcka sig i sängen och gäspa till. Att gå ut och leka i trädgården med, att njuta av. Huden dansar av D-vitamin och jag skiter i frosten och kylan så länge strålarna är varma. Har bakat tårtbottnar och vi har ätit lunch, jag har strukit kläder och barnen har bråkat. De har lekt i trädgården och min kåta katt har rymt ut i buskarna. Tårtbottnarna är av choklad, typ browniekonsistens och ska vara färdig med ganache, fyllning och allt tills på söndag. Min lillasyster fyller 20 och vill fira den med oss(!), familjen kaos och barnaskrik alltså. Så gulligt! Hon åker till London och killen sin på tisdag så vi festar till det nu. Det är mycket med allt, hus och barn och förberedelser och magen som växer sig stor. Trött. Huvudet är fixerat redan och det gör ont när jag går, mitt bäcken svagt och ligament och nerver vibrerar. Men bebis mår bra. Mitt hjärta! Längtar ihjäl mig trots att jag egentligen inte borde, det är ju trots allt dryga 6 veckor kvar till beräknat datum. Tisdag i nästa vecka är även Lugháns sista lekisförmiddag för sen är det påsklooov. Påsklov på engelska betyder 2,5 veckor av ledighet och chokladätande. Påsk som i vanliga fall brukar vara vår och varm är i år kyligare än någonsin, ovanligt sen med andra ord. Kan ju alltid hoppas på att det betyder en lång och varm sommar ;-)

Snö och sol.

Snöstorm imorse! Uma har blivit värre under natten,  ingen feber men rosslig hosta, snor, slö, gnällig och lös mage. Önskar att det fanns någon slags spak på barn som gjorde att man kunde lägga in en lägre växel åt dem. Men Uma kör på som vanligt, bara mer gnäll. Vet ungefär hur hon känner sig då jag vaknade med samma imorse,  ond andning. Men i hennes lilla minikropp känns det såklart mer. Fick bädda in henne ordentligt i vagnen med dubbla filtar, rånarluva, vantar och regnskydd på vagnen. Älska engelsmän, de har alltid paraply när det snöar. Lughán var världens trooper bland alla bitska, virvlande flingor i luften, travade längst med vagnen med stort fokus och koncentration. Min varma älskling. Glädjen i honom när han rusar mot fröken. Hoppas snön har lättat lite vid lunchtid när vi hämtar honom. Ikväll kommer min syster :) Sällskap! Hurra. En lugn helg har det varit och en lugn start på veckan blir det nu. Plocka, städa, leka, koka soppa, baka äppelkaka. Schemat för dagen. Och hjärtat i magen,  32 + 0 idag.

Söndag.

Solen lyser men vinden viner kallt, det snöade imorse. Lätta, tunna flingor som snabbt försvann. Uma är pruttig och klagar på ont i magen,  och jag vaknade med halsont så vi tar det lugnt. Det är mors dag här i England, och Tom hade printat ut ett foto på mig, barnen och magen. Fick även en skål med färska jordgubbar och så hade barnen gjort handavtryck på små tavlor. Kändes som världens bästa födelsedag trots att det bara är mors dag. Blev så otroligt glad. Mitt hjärtas stora glädje.

När jag matade hönsen imorse upptäckte jag att en räv hade lyckats ta sig in och tagit Flower :( Massor av fjädrar överallt. Fan också. Önskar att hönor kunde prata,  de hade säkert varit så rädda hela natten.

Lördag.

Uma är krasslig och regnet strömmar ner från himlen. Det är grått och ljuset gör ont i huvudet. Lughán ville se på film men tittar i boken hellre, sneglar ibland mot tv-rutan eller kryper upp på mig och klappar magen,  återvänder sen till sin bok. Det luktar målarfärg. Uma's rum har blivit solrosgult under förmiddagen och igår blev köket olivgrönt. Jag känner mig svullen och spänd idag. Själen rastlös. Kroppen är så full av bebis och trycket på lungor och revben är stort, 8 weeks to go. Men jag är himla liten i kroppen och är bra på att grow big babies så det känns som det är dags snart. Trots att det inte är det. Jag är inte sån som får bebis snabbt eller tidigt, min gravida kropp är flegmatisk och tät. Dricker helt sjuka mängder och pissar som en häst. Lägger T's motvilliga hand på magen på kvällen när sammandragningarna gör mig spänd och trött. Delat föräldraskap heter det ;-) Här, ta lite du med. Kulan räcker till flera och manshand täcker nästan hela ytan, sveper med trygga, varma rörelser. Det är ett jäkla sug i dem, vågorna. Inte smärtsamma men det trycker på. Ibland känns det som om fosterhinnan skulle spricka när som helst och ibland uppstår känslan av en bebisfot som kittlar cervix,  det är ömt och varje gång jag tar i, tar i för mycket studsar det som knivar. Så är det ju inte, men. Det känns. Jag vet att jag klagar lite, jag vet att jag är en lucky bastard. Jag grinar glädjetår varje morgon när jag får megaspark i sidan när jag ber om det. Att vakna till hicka. Att jag kommer att få träffa bebis. Jag drömmer om den lilla människan därinne och våran resa tillsammans. Alltid magisk. Jag är lycklig. Är bara trött just nu. Försöker att vara den allra bästa jag kan. Ber att kroppen ska hålla och bära oss ända fram, i land. Med bebis tryggt i famn.

Som en trasig liten skorpa.

 31 + 0

 

I väntan på storebror.

 Morgonkula.

 Krasslig skorpa.

Måndag och vi är lite sega. Uma är lite värre idag igen, fröken sårbar, trasig skorpa. Blir alltid så himla ynklig och klängig när hon mår dåligt, min lilla plutt. Vill bara sitta famnen och bli buren som en liten kängurubebis. Energin när vi är ute är det dock inte något fel på, hämtade upp Lughán vid lunch från lekis och passade på att utforska skolgården. Samlade pinnar och pratade. Sen gick vi till affären för jag fick akut chokladbehov, barnen älskar också mörk choklad så de fick sig en bit. Resten av dagen har vi mest myst under filt, läst böcker, lagt pussel, sjungit och ritat. Jag gjorde grönsakssoppa till lunch och T kom hem redan klockan 17.00 från jobbet. Lyx! :) Det märks att vi går mot ljusare tider också, stor skillnad när det fortfarande är ljust runt fem. Barnen blir som tokiga när de ser T i fönstret. Uma somnade som ett litet ljus på kvällen. Lughán också. Läste "busiga bebben" som nattsaga för första gången under den här graviditeten, läste den mycket när Uma låg i magen men då var han ju så liten. Lughán är världens finaste med magen. Klappar alltid, pussar och vill gosa. Pratar om vad bebisen tycker om att äta och dricka. Världens finaste lilla storebror. Min kärlek. Det har varit en mulen dag i York, hoppas på lite sol imorgon. Beroende på hur Uma mår tar vi kanske en sväng till stan. Sitter och hetsäter kvällsmackor och frukt innan bad och sängdags, räds gravidhungern jag får kring midnatt. Igår fick jag gå upp igen för att äta som en grottkvinna. Katten satt bredvid med huvudet på sne och tittade på mig som om jag vore en alien, i min morgonrock, ilsket ätandes smörgås med tjockt lager ost. Annars är det bra. 31 fullgångna veckor idag. Vild och varm.

En söndag.