Igår var det långfredag och solen lös. Kallt, visst, men sol. Kallaste våren på 50 år i England. Vi hade gäster, målade ägg för andra dagen i rad, och jag pratade länge med en vän. Tom var ledig på förmiddagen och det tröstade mina ömma fogar mycket. Uma somnade på eftermiddagen, hon som aldrig sover. Så trött, så trött. Lughán somnade också, på mig, i soffan. Jag var världens sämsta mamma i torsdags så det var underbart med en dag i harmoni och kärlek. Sömn och mys och läsa bok, pyssla, leka. Trötta barn. Jag och Tom firade 5 år. 5 år sedan jag såg hans ansikte dyka fram bakom axeln på den där andra snygga killen, 5 år sedan vi pratade hela natten. 5 år sedan han körde mig genom Englands gröna dalar och stannade bilen och kysste mig. 5 år av den vackraste mannen jag vet. Jag älskar honom så att det gör ont i hela mig. Han hade köpt rosa rosor och ställt vid min sänggavel tillsammans med en ny bok. Känner mig väl. Få saker så underbara som en ny bok i sängen med rosa rosor och doften av dem, kärleken den största vilandes bredvid med sina långa, trygga armar runt min kropp bland tusen kuddar och täcken. Två sovande barn och en galning i min varma mage.
Vaknade av värkar i natt. Hade så ont att jag tänkte, "men va faaan, är det på g?" Somnade om och vaknade till en öm livmoder men inga värkar. Övar upp sig I guess. Jag är inte en sån som föder tidigt, med mitt inkompetenta cervix haha! Men kroppen tar mycket stryk nu. Linkar, haltar, skelett som bultar, höftkulor som är lösa och ryggvärk. Been there, done that, loosen up.
Vi har en stilla påskafton idag. Fix med hemmet och jag måste åka in till stan en sväng. Måste, måste, måste. Fogarna får hänga med så gott det går. Imorgon kommer barnens farmor på påskbesök, första gången på ett år. Det blir fint för barnen.
No comments:
Post a Comment