Uma är krasslig och regnet strömmar ner från himlen. Det är grått och ljuset gör ont i huvudet. Lughán ville se på film men tittar i boken hellre, sneglar ibland mot tv-rutan eller kryper upp på mig och klappar magen, återvänder sen till sin bok. Det luktar målarfärg. Uma's rum har blivit solrosgult under förmiddagen och igår blev köket olivgrönt. Jag känner mig svullen och spänd idag. Själen rastlös. Kroppen är så full av bebis och trycket på lungor och revben är stort, 8 weeks to go. Men jag är himla liten i kroppen och är bra på att grow big babies så det känns som det är dags snart. Trots att det inte är det. Jag är inte sån som får bebis snabbt eller tidigt, min gravida kropp är flegmatisk och tät. Dricker helt sjuka mängder och pissar som en häst. Lägger T's motvilliga hand på magen på kvällen när sammandragningarna gör mig spänd och trött. Delat föräldraskap heter det ;-) Här, ta lite du med. Kulan räcker till flera och manshand täcker nästan hela ytan, sveper med trygga, varma rörelser. Det är ett jäkla sug i dem, vågorna. Inte smärtsamma men det trycker på. Ibland känns det som om fosterhinnan skulle spricka när som helst och ibland uppstår känslan av en bebisfot som kittlar cervix, det är ömt och varje gång jag tar i, tar i för mycket studsar det som knivar. Så är det ju inte, men. Det känns. Jag vet att jag klagar lite, jag vet att jag är en lucky bastard. Jag grinar glädjetår varje morgon när jag får megaspark i sidan när jag ber om det. Att vakna till hicka. Att jag kommer att få träffa bebis. Jag drömmer om den lilla människan därinne och våran resa tillsammans. Alltid magisk. Jag är lycklig. Är bara trött just nu. Försöker att vara den allra bästa jag kan. Ber att kroppen ska hålla och bära oss ända fram, i land. Med bebis tryggt i famn.
No comments:
Post a Comment