Bra.Jättebra.Vill inte att ni ska bli rädda för BTA texten,om ni har läst.Läs inte om ni inte vill.Vet egentligen inte varför jag publicerade den här.Det beskriver ett händelseförlopp och har ingenting att göra med min egentliga "resa".Det var länge sen nu.Det känns som det var länge sedan "Det" hände mig,och jag är en annan person nu.Jag njuter av barnen och lever i nuet.Visst,det kommer tillbaka,om jag blir med barn igen någon gång.Då kommer det nog tillbaka.Längtan,ovissheten och smärtan.Men just nu är det all good in the hood.Är mest tacksam bara och full av kärlek.Enda märkbara är väl en överförsiktighet kanske.Håller barnens hand och tycker det är så skönt,jag behöver inte vara rädd,de försvinner inte.De försvinner inte så länge jag är hos dem,nära med handen och famnen..Om man en gång varit mycket nära och förlorar saker,är man mer sårbar,men också oerhört stark.Jag känner mig som krigarkvinnan med vind i ansiktet och gamla händer.Ingenting räds mig riktigt.Håller i hela mullsiga,knubbiga Uma,håller i henne.Är så tacksam för att hon är här,så fulländad.Håller i Lughan,håller i hela honom,klappar varma huvudet som vilar tungt mot kudden om kvällen.Säger "Jag älskar dig,jag älskar dig så mycket.Jag älskar dig hela vägen upp till himlen och tillbaka"..Jag är så glad att de är här!Det är inte synd om mig och jag är inget offer..Mina upplevelser är heliga.
Published with Blogger-droid v1.7.2
No comments:
Post a Comment