Tanke.

If you let others define you, you won't reach true happiness because you won't reach the destiny that has been assigned to you.

People will try to keep you in a box, in the way that makes them most comfortable.

Be yourself

måndag!

Full rulle med vardagen som rullar igen :) Solen lyser,och trots kall vind och kyligt i allmänhet så hjälper det enormt!Så härligt med lek i trädgården och barns röda kinder..Lughan känns på bättre humör idag,så skönt.Han går ju igenom världens tvåårstrots för tillfället så man håller andan och tassar som på krossat glas innan man vet vad dagens humör blir,pjuuuh.Mamma/mommojs bakade semlor när hon var här,så värmde upp ett par kardemummadoftande bullar ur frysen tidigare och åt med smör som smälte,mmmm!Hoppas på att inte magen börjar krångla av jästen :) Resten av dagen blir det att städa och fixa,bada barn och så...Hoppas Du får en fin dag :) Kraaam!

Published with Blogger-droid v2.0.4

Själv igen..

På The Railway Museum med mormor i torsdags ...:)

Gaaah.Datorn kraschade,så jag får börja om från början!Skönt att jag bara pratar en massa gojja iallafall! :D Jag är själv igen.Typiskt min man att sticka iväg på den enda lediga dag vi har tillsammans,allihopa..Han skulle kolla på en van sa han,en timmes resväg dit med bil var det.Så han lär ju bli borta ett tag,om man säger så.Typ resten av dagen.Så går det när man är tillsammans med en duracell-kanin vars självständighet i kombination med rastlöst pirr i hela kroppen resulterar i mycket frånvaro!Han gör det för oss dock <3 Jobbar och fixar.Så att vi kan leva,äta,andas o.s.v..Men just idag hade jag önskat att han var hemma,känner mig så svimfärdig.Hetsåt en skål grönsakssoppa för att kickstarta kroppen lite...Lughán blev till en varulv tidigare,skrek och gormade.Kände hur hela jag bara förvandlades till en energilös fläck på golvet.Puuuuuuh.Föräldraskapet utmanar jaget.

Skrik inte på mig.Snälla skrik inte på mig.

Idag behöver jag socker känner jag.

Ingen filmkväll blev det igårkväll heller,är så grymt trött att efter kvällsbestyren,sängläggning av barn,disk och plock,så droppade vi i säng som utblåsta ljus.

Vi får se vad jag hittar på numed barnen.Hmmm.Tankeverksamheten är inte i sitt esse.


Hoppas solen lyser för er! <3

Regn,regn,regn...

Jag vet att det kanske inte syns på bilden,men idag regnar det.Mycket.Såpass mycket att jag gav vika när Lughan frågade efter Nalle Puh.Först drack vi varm choklad och åt smörgås,sen smekte han en varm arm runt min hals."Mammas kille..Nalle Puh?"..Vet egentligen inte vart han har fått "kille" ifrån,har väl hänt att jag sagt "mammas pojke",men oftast "mammas älskling"...Är lite försiktig med att köna i onödan.Verkar ju ha lyckats lite,då han kallar vännen Sams syster,med långt blont hår och klänning för "barnet" istället för flickan! ;-) Hurra!Hur som helst lät det så himla gulligt,så efter mysstund fick han svepa in sig i sitt täcke framför min lap top. <3 Grönsakssoppa står och puttrar på spisen,jag har vikt och hängt tvätt och Uma vaknade nyss.Varmt troll.En söndag i slow motion,men det behövs verkligen,är galet trött...

Published with Blogger-droid v2.0.4

4/3-2012 Umas första steg <3

Vår sega,men nyfikna,lilla lockiga,sociala klätterapa/tuttälskande baby karamell har äntligen förstått att det här med att gå är ganska så spännande trots allt ;-) Efter att ha gått obehindrat med ett vuxet pekfingret i varma handen som stöd har hon idag tagit sina första vacklande steg mot friheten :)...På knubbiga små ben.Tänk att min yngsta,min dotter börjar gå nu.Både med stolthet och sorg i magen jag ser på hur hon växer sig större.Med lilla smultronmunnen,stora ögon blå,goofy smile och fjunigt änglahår i vinden.Så galen och mjuk.Tänker tillbaka på tiden i magen,första tiden utanför.Dagarna som blev veckor,som blev månader.Månaderna som gick,blev till året.Snart 14 månader fyller hon,min Uma Isobel.Kärlek i hela mig,från mitt hjärta till ditt lilla Uma,för alltid.

Published with Blogger-droid v2.0.4

Looking like a bajskorv,feeling like a blomma...

Idag är en bra dag,mycket bättre än igår.Det känns i fingrarna,i magen och hjärtat.Pirrar i benen.Jag är som ett höstlöv,skiftar färg så lätt.Ibland spelar det ingen roll hur bra saker är hur positiv jag än är så är det bara shite,medan andra dagar,som denna,kan jag vakna upp i trötthetstöcken,med vatten i öronen sedan badet igårkväll,Uma rivandes i tutten,L gormandes om något och med vetskapen om att idag jobbar T.Som alltid på lördagar.Och ändå känna mig som en prinsessa.Njuter av precis allt,t.o.m det gråa vädret.Nu ska jag gå på toa.Så härligt det ska bli! ;-) Helgkram! <3

Published with Blogger-droid v2.0.4

My body.

My body is my temple. It is the temple in which my soul resides, the house of my heart. It is up to me how I choose to view this temple. If I choose to compare it to other temples and see only its shortcomings, its faults, the places it needs mending, then I miss the gifts that it holds for me. When I keep my temple open, my radiant light can shine forth.
Today I am grateful for this beautiful temple. This temple is my earthly home; the temple of my truth, the temple of me. May this temple be a place of peace, for all of my days. And may I let no one enter my temple, unless they come with love. Blessed be.♥

Guldlock

Hon blir nog lockig därbak,precis som Lulle.Lilla Uma...Idag var det första gången hon sa mamma och pappa medvetet.Visst har hon ljudat liknande tidigare,men aldrig så innerligt och medvetet.När hon såg pappa genom fönstret så ropade hon på honom,mysigt <3 Igår fick hon nya vårskor,sina första sandalar.I mjukt vitt läder med små blommor på.Hennes runda bollfötter trivdes bra i dem och hon kändes stabilare på benen.Hon går inte än(!) Men rusar fram om hon får hålla i ett finger.Hon har ingen brådska,min puma.Inte äter hon mycket heller.Ekologiska cheese puffar och toast med smör är favoriterna ;-) Hmmm.Inte så imponerande.Ammar på som vanligt :) ..Tar sig fram som en galning överallt,klättrar hit och dit.Men fortfarande väldigt mini i jämförelse med hur Lughan var.Hon är social och nyfiken av sig på både andra barn och människor,så länge hon inte blir upplyft,då blir hon lite rädd <3 Förutom mig eller Tom så är hon bara trygg med mormor!Lilla gullefjun..

Published with Blogger-droid v2.0.4

Galen dag.

Lughan har varit på värsta humöret.Min nya sjal,rooibos chai te och Umas mjuka lår har varit ljuspunkterna.Längtar tills Tom kommer.Längtar efter ett varmt bad och Tumblr browsing.Mmmm underbart är sannerligen kort,tre hela dagar var mamma här.Kändes för lite <3

Published with Blogger-droid v2.0.4

Inte bara "mamma Nora".

Mamma åkte hem idag.Barnen övertrötta,sura.Jag i tanke-mood och vill bara vara själv.
Med datorn och kaffet och skriva.
Det gör jag nu.
Fick dem i säng samtidigt och ber en stilla bön att de ska fortsätta sova en stund.
Kaffet bredvid mig i Nasse-koppen.Den är rosa,och har en bild på Nasse/Piglet som sträcker armarna mot skyn,fjärilar och blommor runt omkring.Och en text.
"Happy to be me"

Ja.Det är jag verkligen.So very happy to be me.

Folk undrar ibland vad jag gör,förutom att ta hand om mina barn.
Jag är väldigt aktiv inom BTA-Birth Trauma Association och är som en "utsänd",sprider information och stöttar kvinnor.Har mycket mailkontakt.Läser artiklar,senaste studierna,tidningar och forum gällande graviditet,förlossning o.s.v..

((Jag dricker även kopiösa mängder kaffe,diet cola,äter mycket choklad och tittar på dokumentärer alldeles för sent om natten.))

Jag vet mycket.Inte bara om förlossningar utan även om kvinnor.
Jag brukar säga att jag inte är "pro-cesarean,but pro-mummy."
Jag är mån om kvinnors hälsa under graviditet och föräldraskapet.
Jag vet alldeles för väl,hur det är när det mesta är svart,och folk gör sitt bästa för att gnugga ditt ansikte i smutsen och gruset..

Mamma undrade stilla häromdagen om det verkligen är bra för mig,att vistas så mycket på internet,läsa mycket,prata mycket om det som hänt och så.
Jag förstår tanken bakom det,och JA,vissa gånger är det inte bra.Ibland kan jag sättas i gungning och måste stabilisera mig,men oftast är det bra.Och är det INTE bra så leder det ofta till något bra i slutändan iallafall,att jag får skriva av mig.Kokar och vibrerar inom mig så att det bara måste ut.Det måste komma UT. Jag har lärt mig att bli arg på ett väldigt konstruktivt sätt och vass faller tungan på tangenten i motargumenten,och oftast driver jag in folk i någon slags eye opening moment.Kan få PM med personliga tack för att jag förändrat deras sätt att se saker på.Jag är nämligen TRÖTT på att folk ältar förlossningsstatistik och annat oväsentligt(men ganska intressant) trams.Det är real people behind those statistics,right?Riktigta människor,kött och blod.Riktiga erfarenheter,värdefulla erfarenheter,som måste respekteras och lyssnas till.Fråga.Istället för att anta en massa och tro dig veta saker och ting.Fråga,om du vill veta.Fråga hur det var.Hur det kändes,vad som hände.

Vi hanterar saker olika beroende på vilka vi är som personer,och för mig är knowledge power.Hade jag gömt mig i det tysta hade jag gått under av sorg och självhat.Inte kunnat svara ordentligt när jag blivit bemött av fatala klavertramp och in your face-åsikter om mig som person/mamma.Grova generaliseringar om kejsarsnitt kan spys rätt i ansiktet på mig,men med min kunskap och bearbetning kan jag spy tillbaka nu.Lugnt,men bestämt,och väldigt enkelt.SÅ att förhoppningsvis även den dumme kan förstå,litegrann.Hade jag INTE bearbetat saker och ting hade jag väl lyssnat till folks "sanningar" istället för att känna in min egen och jag hade med största sannolikhet blivit självmordsbenägen.Att gå omkring och känna sig som en misslyckad mamma 24/7 kommer leda till självmordstankar.Du överlever inte.Iallafall inte i mitt fall.Det är en svart,kall värld ibland,av smutskastning och trångsynthet.jag hade inte orkat se mina barn i ögonen,om jag alltid hatade mig själv.

Jag vet så oerhört mycket nu,är så genomarbetad i mina upplevelser att jag har funnit en enorm styrka.Jag tycker numera att det är ganska roligt när jag blir mött av kritik.Senast i onsdags var det en mamma på skolan som sa att hon hade haft en fantastisk hemmaförlossning,att hon hade fördomar mot människor som fött via kejsarsnitt o.s.v.Hon kunde inte ens LYSSNA till folks traumatiska upplevelser,då hon kände."Men varför försökte du inte lite mer,då?"...Jag känner mig storartad i det mötet måste jag erkänna."Lilla vän"-känner jag mjukt inom mig.Vad ledsen jag blir,stackars du,kvinna 40 plus som behöver känna så inför andra mammor och andra sätt att föda barn på.
Det är en typ av rasism som behöver botas via kunskap och visdom.

Jag vet att jag har gjort allt jag kunnat.Och mer därtill.
Det är en oerhörd styrka i det.

Jag vet att du som läser,om du har fött vaginalt,antagligen tänker nu "njaaa,hon försökte nog inte tillräckligt iallafall."..Det är okej att du känner så.Du är naiv.
Att vara naiv är en väldigt mänsklig egenskap,och det kan enbart botas med hjälp av motsatt upplevelse.När det gäller detta ämne så är det ju enbart via en traumatisk förlossning du kan vakna upp.Och DET min vän.Önskar jag ingen.Vi som har upplevt den andra sidan får bära er naivitet på våra axlar,likt Jesus som bar på korset ;-) Det är en gåva,om än tröttsam ibland,att leva med oförståelsen och folks skeva syn på min verklighet,mitt föräldraskap.Min förlossning och mina upplevelser.Ögonblicket jag fick mina barn på mitt bröst.
Du kan inte ta dem privata ögonblicken ifrån mig,kära du.
Det är ingenting jag behöver skryta om för omvärlden.Jag behöver inte förklara hur fucking amazing något var.Heligt och personligt.Bara för mig.

Jag känner mig som en "misslyckad mamma" ibland.Eller.Varje dag,på sätt och vis.Otllräcklig.Fast det är som en kroppssorg som liksom bara finns där.I bakgrunden.
Jag har accepterat den.Acceptansen gör mig väldigt ödmjuk och jag ser så mycket nya kvalitéer i mig själv och i andra människor,har fått så vakna ögon.I början gjorde det mig mer trångsynt,förblindad av vrede,sorg och bitterhet.Men nu gör det mig ofta lugn.Jag är förbaskat trött på titeln "mamma"..Är man dålig eller bra.Är man misslyckad?Blä.Tråkigt.Oväsentligt.Varför vara svartvit när inget i livet är utan nyansskillnader.

Ibland har kroppen "ångest" och då får jag ett oerhört stort behov av att vara själv en stund.Man måste respektera sin kropp och resan som har skett.Det är ett stort trauma för hela systemet och man behöver vara snäll,se på sig själv med snällhet.Klappa magen,ärret.Starka,fina kropp som har kämpat så.

Det jag har varit med om har tvingat mig in på en annan väg.Vägen till att uppskatta sig själv som individ,person,och inte bara mamma.Jag kan bli så ledsen när folk hävdar sig själva och gömmer sin dåliga självkänsla via sitt föräldraskap..."Ja,jaag är minsann en så bra mamma för jag födde naturligt och ammar så lätt"...Jag blir så ledsen.Dina barn kommer nämligen inte tacka dig för det,lilla vän.Om det är det du tror.

"Men det är ju amning och barnafödande den kvinnliga kroppen är till för!"..

Nej.Det är den inte.Min kropp är inte till för någon man,eller mina barn.
Min kropp är till för mig själv.

Det är så många fantastiska saker jag kan göra med min kropp :)
Äta god mat.
Få underbara orgasmer.
Springa långt.
Eller bara gå.

Krama mina barn <3
Klappa djur.
Jag kan båda se alla världens färger och höra all världens ljud.
Jag kan klä mig i kläder jag vill och uttrycka mig kreativt.
Med fingertoppar mot tangenter eller fingrar mot din hud.

Min kropp är mitt tempel,min själs boning.
Att mina barn förlöstes med kejsarnitt gör mig inte mindre kvinna.

Verkligen inte.

Och om DU tycker det är det;
A)none of my business(men jag måste lägga mig i och tycka till iallafall,ibland ;-))
B)Tecken på DIN dåliga självkänsla och stora hävdelsebehov
C)Tecken på din oförmåga att se på dig själv som din egen.
D)Tecken på att du inte upplevt så mycket motgångar i ditt liv,kanske.Du kan vara lugn,det kommer att komma och hända även dig ;-) Livet fungerar så.Det är det som formar oss.
E)Spenderar alldeles för mycket tid på att kritisera andra människor istället för att koncentrera dig på dig själv och ditt liv.Och bygga upp din självkänsla såpass att hela ditt jag inte står och faller med fittfödsel eller tuttsug.


Att du tycker att jag är mindre mamma för mina förlossningars skull,säger mer om dig som människa,än om mig.

Jag tackar övre makter för mina upplevelser.För aldrig skulle jag vilja vara som du.
Dömande och oförstående.

Du vet fucking nada,men du är förlåten.

<3

Moster här och måndagsplaner!

Två morgontrötta bönor!Lite smink för att dölja de värsta påsarna under ögonen ;-)...Sååå "Assi" kom igår :) Jag är så lycklig!Och barnen likaså...Som ni såg fick jag svenskt gottegott som jag beställt :D Hurra!Svensk matkultur i sitt esse!..Vi skrotar runt här hemma,leker av oss lite energi innan vi tar oss in till stan :) Pizza Hut blir det nog och kanske lite shopping,vi får se.Efterlängtat mys blir det iallafall!

Published with Blogger-droid v2.0.4

JIPPIIIIE!

Published with Blogger-droid v2.0.4

När man önskar att man hade en tävä.

Ikväll/inatt är det Oscars-dags!Jag är ju så himla naughty och älskar sådana saker.Så jäkla mysigt det hade varit att poppa popcorn och kika på vackra klänningar en hel natt...
Vackra klänningar alltså.Att titta på.Och att bli rörd,få en ursäkt att gråta glädjetårar så att det skvalar om det tillsammans med tacktalarna och så.Det hade varit fint :)

"A Love Letter to C-Section Moms (That Everyone Should Read) "

"If I were a DJ, I would be shouting "This one is for the c-section mommies!" And then all the moms who have had cesareans would cheer "Wooooooo!" We need that. Women who have had c-sections for reasons beyond their control need to feel the love that moms who got to have the natural birth they wanted are allowed to feel. Moms who have had c-sections need and deserve respect and love for the way they birthed. We need to honor all ways of birth, even the ones that didn't go as we planned. Because it is still the way some children are brought into our lives. Hear me out. This isn't about being pro-cesarean. This is about being pro-mom.

You see, some people seem to think there are two kinds of moms -- those who have c-sections and those who do not. This 'battle' divides us, and makes one side feel like a mother who didn't do the right thing.

I had a c-section. I didn't schedule it so I could preserve my vagina, nor did I pick the date because it was convenient. It was necessary and needed. And I really shouldn't have to explain more than that because well, do we go into detail on how there was sexy lingerie, lots of foreplay, and a glass of wine involved in the conception of your baby? No. Birth is (to some) a private and deeply emotional event in a woman's life. Being judged for having a c-section without knowing the details is ... well ... wrong. Many moms like me had to have a c-section in order to be a mother. It's as simple as that. Life or death. A choice that has to be made quickly given the circumstance. Many times the moms who had an emergency c-section or are still having a difficult time processing their birth or were made to believe they needed one despite their parental instincts are the ones who are often silent, and who are silently hurt. This love letter, this awareness I hope to instill in people, this is for you.

We are still mothers. We just had our babies through what I like to call a little kangaroo kind of pouch.

There may always be questions. Should I have trusted the doctors? Did I do all I could have? And that's okay. C-section moms bear the scar where our babies were born, and we shouldn't continue to be hurt by the insensitive words that many say without realizing that not all c-sections are frivolous choices. We love our babies just as much. Some of us are just as "crunchy" as homebirthers, we are attachment parents, we love our children and have amazing bonds with them.

Our vulnerability comes from feeling unsupported, and words hurt. I fear that some of my own articles on the topic could have even hurt women just like me, but I have always tried to choose my words carefully. I am a natural birth advocate, but am a c-section mommy. I can be both. I am proudly both. It's true that when you have pain or deep hurt because of something, sometimes anything on the topic is tough to read. You feel defensive; you feel the words are directed at you as if you did something wrong. Any woman (or man) who has been through something difficult can relate to that. And the subject of birth or how we birth is the same, perhaps even more challenging to process and work through. This is why we need even more compassion and understanding, These battles that are created -- the c-section moms versus everyone else -- should stop. Generalizing this isn't helpful for women to process they way they birthed if it didn't go according to plan.

Not everything in life goes according to plan.

One of my friends told me that her c-section was the best and worst experience of her life. And that's exactly it for me. It was the best because it enabled me to have my twins healthy after being diagnosed with HELLP syndrome, and the worst because it was frightening and not the way I wanted to birth. It took a long time, but I have come to terms with the way I birthed.

Sometimes the opposite of what we think is best ... is what is really best. Just like how this mom wanted to exclusively breastfeed but found that supplementing with formula helped save her from going into a depression and helped her baby thrive. We cannot judge unless we know the full and complete story, every angle, all the background, and I realize that's not really something we could ever completely know. I don't want the c-section rates to rise because I do want women to have the births they want to have. But I also don't want the women whose births were difficult and resulted in surgery to be made to feel like they did something wrong.

Maybe we can all be a little more kind in the words we choose, remembering those who are challenged with the very topic being discussed. Remembering that many women have guilt or sadness because they absolutely had to have a c-section. I know how hard the recovery is even a year or two after. But we deserve to find peace in the way we had our children. Our path to motherhood may not be the same, but it's our path, something we need to find the beauty in, because all moms deserve that. You deserve that."

Michele Zipp.

:) Godkväll!

Sitter och surplar i mig lite musli med soyamjölk,dricker lite ur en kall kopp kaffe.
Funderar över hur energin ska räcka till all städning som är kvar att göra! ;-) Har ni det bra,haft en fin helg?Hoppas det...

Igår jobbade Tom,jag och barnen slappade och pysslade med diverse saker här hemma..T slutade dock lite tidigare än vanligt igen,så jag hann pipa in till stan på egen hand innan allt stängde,blöjköp och annat "vardagsviktigt"..När barnen var lagda så svängde jag ihop en After Eight kladdkaka till idag,då barnens faster,kusin och farmor kom på besök :) (bör intagas med bästa vaniljglassen för bästa effekt,YUM!)Sen hade jag och T datenight som vi har varje lördag,fina man <3.Vi såg på "There Will be Blood",men den tog nästan fyra timmar att beta sig igenom då uma vaknade ideligen ;-) Förgrymmade onge!!!

Sjukt bra.Faktiskt.Brutal men otroligt bra.Jag och film alltså <3

Kroppen värkte av trötthet när vi hoppade i säng runt 1tiden.Skönt att vara så genomtrött i kroppen,natten till lördag kunde jag inte somna alls och det är sjuuukt jobbigt när man är småbarnsförälder...Att inte kunna sova när tillfälle ges.Man vet att man ska amma x antal gånger under natten,och man vet att man ska upp runt sextiden,men man kan bara inte sova.

Men natten var okej faktiskt.Somnade i varma Ts armar.Uma vaknade nog ca tre gånger mellan 2.00-07.00...Innan dess var det väl ca 5 ;-)...
Tur att hon är gudomlig på andra sätt haha!

Idag var det bus och lek och stök,började förmiddagen med att städa hela huset.Förutom ett fräscht badrum finns det inga andra "synliga" tecken på det längre.Tre ungar har en förmåga att förvandla hemmet till en krigszon på ett par timmar!Gullfisar-- <3

NU sitter jag minsann och väntar på att syster A ska komma på besök,hurra!Det blir en kortisvisit,hon åker redan på tisdag vidare in the UK för att möta sin BF,mysigt!Imorgon kommer dock mamma också,och hon stannar tills på fredag så lite mer sällskap får jag <3

Älskar min familj beyond belief.

Sitter och peppar inför städningen.Hua.

Ready,Steady.GO!

Med önskan om en forsatt skön söndagskväll för Dig!Much love x x x N.

Lilla Estelle Bernadotte....

Jag tycker att namnet är gudomligt fint :) Inte alls ett namn som jag själv skulle döpa mitt eget barn till,men en framtida drottning passar det perfekt.Mjukt men modernt.Pampigt nog åt en framtida drottning! ;-)

Kollade upp namnets popularitet,hamnar runt 1000-talet.Kan tänka mig att det kommer skjuta upp som en raket i namnlistorna under 2012 :) Har aldrig kollat upp Uma så det gjorde jag när jag ändå var på sajten.Det är tydligen bara 134 kvinnor som heter det i Sverige!Har aldrig tänkt på att det är så ovanligt...Folk brukar säga det,att jag har ovanliga namn på mina barn.Men jag har bara döpt dem till det jag har velat och känt inför dem just då :)...Det är ju en så personlig sak,namngivelsen.Då råkade det bli ett keltiskt namn och ett på sanskrit...Lite kul är det,att min första tatuering var en keltisk cirkel som står för life force...Mina andra tatuering är ett hinduistiskt aum-tecken i nacken...Släng om bokstäverna ;-) Mitt lilla,stora världsallt,min Uma...

The man is home...

Tjohoo,Tom kom precis hem :) Duschar av sig värsta dammet sen är han till service för mig ;-) han jobbar imorgon,som han brukar,så det är verkliegn en bonus när han slutar lite tidigare på fredagen...Att ha honom hemma vid fyra är väääldigt ovanligt.Har känt hur huset bara rasar med tvätt och damm och stök,så nu får han allt leka med barnen lite medan jag städar undan ordentligt.Uma är på mig hela dagarna,så allt tar hundra gånger längre tid än i vabliga fall...Idag så sov ju iochförsig barnen samtidigt,hehe,men det behöver ju inte T veta! ;-)..It's all about the teamwork!..Får se vad jag och barnen hittar på imorgon,trots att detär som en vanlig dag,lördagar för oss,med T på jobbet,så försöker vi ändå göra något extra mysigt.Kanske en fika på stan och en liten treat för barnen :) Kanske en liten bil till L eller så! :D Uma är så fixerad vid min telefon,så jag borde köpa en leksaks smartphone till henne haha!Snacka om icke waldorf..Vi får se hur det blir med den saken... ;-) Kram så länge!

Om trollsländan.

Det här med att älska sig själv.Nu kanske jag faktiskt trodde att jag älskade mig själv innan jag fick barn,men det gjorde jag ju faktiskt inte.När man inte har barn,och är tonåring,är man ju oberoende.JAG var oberoende.Jag har alltid haft svårt med relationer.Jag är en väldigt kreativ själ som hoppade in och ut ur människor,platser,relationer.If I lived,only for one day..

Jag trodde nog att jag var trollsländan.Skimrande,vibrerande,färgglad..men flyktig

Flyktig som fan.Förförde män men visade aldrig "tråkiga" jag.Flydde innan dem kom för nära.Jag var villig,och rolig.Alltid sminkad.Fick folk att känna sig som sina better self...Under min beröring.Jag levde för natten och pulsen och poesin och skimret och gråten och kroppen.Adrenalinet man får i kroppen när man har ätit för lite,druckit för mycket,och bär för höga klackar och kysser fel person

Jag trodde nog att jag fortfarande var trollsländan,tills kirurgen satte skalpellen i mig,och överläkaren under förlossningen gick över mina kroppsliga gränser..Jag kunde inte fly.

Jag kunde inte styra min kropp längre.jag kunde inte ta mig upp.Skalpellen och infektionen och kampen om rätt vård bröt mina vingar.Tog tag i mitt skal,min bild av mig själv och krossade den tills blodet flöt,i spegeln.Det var ju bara trasigt kvar.Och jag skrek i mitt vakuum.

Relationen fick sig en REJÄL gungning.Jag menar,jag var ju inte trollsländan längre.Hon som kunde se så jävla fin ut,alltid om hon ville.Nej,jag var trasig nu.Med synbara ärr på utsidan,och ännu trasigare inuti.Kände mig alls inte kvinnlig längre.Gömde mig.Bara grå.

Jag har fått lära känna dagen nu,genom mammaskapet.Hur det är att leva dagtid som en vanlig människa.Gå upp klockan sex,i säng senast tio(Okej,jag borde vara i säng senast tio ;-))

Jag lär känna mitt "tråkiga" jag.
Jag lever inte på min uppmärksamhetdrog längre.
Jag går osminkad ofta med finnar lysandes.
Jag kan inte skydda mig bakom snygg mage och tuttar längre ;-)

Jag är någons mamma.En mamma som behöver äta ordentligt för att orka,gå klädd i mer praktiska skor.Jag lär känna mig själv på nytt,att leva i stunden.Leka i parken med barnen t.ex.Utan alkohol och cigarett ...

Trollsländan är fortfarande där,men jag behöver inte "visa upp den" hela tiden.Jag är inte ett föremål man har i ett skåp att titta på,att ligga med.

Jag är inte någons älskarinna.Jag är lojal.

Jag älskar när tiden går.Snart fyra år sedan jag blev Toms.Jag trivs som sjutton med det.Det faktum att han älskar mig för allt jag är,allt jag varit,hur jag än ser ut.Alla sidor av mig.

Det var det som i början gjorde att jag stötte honom ifrån mig,respekterade honom nästan inte p.g.a hans kärlek till mig...Det måste vara något allvarligt fel på den som kan älska mig,right!? ;-)

De 'är bland det finaste och läskigaste som finns.Att bli älskad mitt i allt det "fula"..

Tänk vilken tur att jag fick barn nu och inte sen.Mitt wake up call kom när jag var 18 och inte 48,skööönt ;-) Fatta vilken otäck kvinna jag hade varit.Omogen och barnslig.Nu finns det ett hopp iallafall haha....

Ovanlig stund.

Det är nästan så att jag inte vågar skriva det här men...Båda barnen sover.Samtidigt.Nu har tjugo minuter gått.Gissar på att Uma vaknar snart och först utav de tu.Jag har mycket jag behöver göra egentligen,men tog mig en kopp kaffe och browsar på datorn.Funderar mycket över barnen och de kommande dagarna.Jag älskar mina barn över allt annat,såklaaaart,men för tillfället går L mig på nerverna.Eller,vi har verkligen bra stunder om dagarna,också.Men så har han sin trotssida som helt plötsligt kan slå till,med en sådan väldigt kraft att väggarna skakar och själen darrar som ett ledset löv...Lilla Lughán...Jag har ju problem med min kroppsbegränsning,okej med kramar och allehanda mys och bus,förstås,men just sparkar,slag,bit,nyp och skrik i ansiktet har jag svårt med.Jag har svårt när han sparkar mig i ryggen i soffan och han inte lyssnar när jag ber honom att sluta.Jag tycker det är svårt när han medvetet klämmer Uma's huvud mellan två stolar eller krånglar med precis ALLT vi ska göra.Det är så frustrerande att han känner så mycket och är så envis emd en sådan stor kraft,utan att kunna säga vad han egentligen vill.Jag kan fråga om vi vill gå ut och han skriker nej,springer ut i köket och tar något från köksbänken och kastar i golvet.Så ursinnig hela tiden.Det går mellan att krama,krama,krama och sparka,sparka,sparka.Tar ut honom så mycket det går,men han blir konstig även där.Sätter sig/lägger sig under en buske och vägrar röra på sig eller trampar i rabatterna som den lille rebell han är ;-) Han vill att allt ska vara precis på hans sätt,och det är svårt att veta vad detta särskilda sätt är ibland.Han får vredesutbrott på mig när det gäller sättet jag går på,sättet jag håller barnvagnen på,vilken sida av vägen o.s.v...Gormar som en flodhäst och bufflar mig i ryggen...Vad vill du Lughán?...Försök visa för mamma så hjälper jag dig.Jag vill bara få det rätt för dig.Jag är inte emot dig,jag är inte din fiende,jag vill hjälpa dig...Slutar alltid med skrik och gråt,vad vi än gör.Och Uma är ju som ett gnällande,tuttande plåster på mig,kan tänka mig att det är en av orsakerna till att han spårar så,han vet ju att jag ingenting kan göra när Uma är all over me.

Får gå ut och andas i köket ibland.Som genom en värk hahaha.Att ha barn kan kännas som en evighetslång förlossningsvärk vissa dagra ;-)..Det ÄR svårt.Det är det verkligen.Hur ska man reagera liksom?När man viker tvätt med bebbe U hängandes kring fotknölarna,vänder ryggen till och L har rivit ner allt på golvet och stampar på det.Gör mat och serverar,han kastar på golvet,Uma gråter.Torka händerna efter maten,han vägrar.Kastar med huvudet och råkar banga sig själv i bordet,gör illa sig själv och gråter,säger "Mamma dum,mamma ont på Lughán..."....Nej Lughán,du gjorde illa dig själv.Jag gjorde inte illa dig.Jag vill bara hjälpa dig.Kom så torkar vi hnden så kan vi läsa en bok i soffan sen om du vill....Men det dåliga samvetet sticker som nålar i hjärtat ändå...Han drar mig i håret.Han tar min telefon och kastar i golvet,klättrar upp på stereon och kastar laptopen(!) i golvet o.s.v...Det ÄR svårt att veta hur man ska hantera det.Det går liksom emot hela mitt jag att vara arg och tjatig.Det är inte jag att vara arg.Jag är ingen arg människa,jag är peace and love.I grunden.Jag blir mest tyst.Men ibland spricker även jag,såklart.Frustrationen är total.Som imorse t.ex..Vi har ju matleverans på fredagar.Grönsaker,mejeriprodukter och ägg kommer i lådor som placeras på vårt hallgolv...Jag var väl busy för ett ögonblick,hann inte ta upp allt på direkten,då jag plötsligt ser ett ägg fara genom luften.Då har Lulle pillat upp äggpaketet.Och jag tar tag i det,han släpper inte,han är stark som en tjur och jag och mitt PTSD kontrollbehov ba"VOFF VOFF VOFF" Skäller till så att jag blir hes och hjärtat går i bitar i samma stund.Ett ägg är ett ägg.Hur ska en tvååring veta det?Hur ska en tvååring veta att mattan blir förstörd och jag är rädd för hyresvärden.Hur ska en tvååring veta att ekologiska ägg är dyra,och mamma inte är rik.Hur ska en tvååring veta att ägg inte ska kastas med...?

Eller vet dem det?Att det är fel?När man säger att det är fel?
Jag brukar alltid säga..."Men han är ju så liten,han förstår inte.."

När börjar dem förstå då?När ska man begära av sitt barn att det ska förstå att:
"Det där är inte okej"

Det är ju inte så att han är dum i huvudet precis.Men han är ju liten.

Och inom mig ekar orden "Jag har så svårt att älska mig själv när du skäller på mig mamma"..

Ja men när barnen är överjävliga då?När barnet slår ett annat barn?När ditt barn tar en träleksak och kastar så hårt han kan mot fönstret,eller ännu värre,lillasysters huvud?

Vad gör man då?

Kära barnpsykologexperter.

Jag tycker inte om the naughty step som dem har i England,men det har hänt/händer att han med fast hand åker upp på rummet och får lugna ner sig med ett par böcker i sängen.Det kan vara enough att han får sitta själv en stund och vara i sin bokvärld.Bryta mönstret.Göra något annar o.s.v...

Han har ju varit sjuk också,så han är så väldigt trött.Han har ju egentligen slutat med sin nap under dagen,men nu sover han som sagt.

Älskade,bestämda,ursinniga lilla björn.Jag vill ju bara att du ska ha det bra gubben.
Jag kan inte skydda honom från allt,och det är ju inte meningen heller.Jag tror starkt på att barn måste få utlopp för sina känslor och beteenden,utan pekpinnar och "Du är feeeeel,du beter dig feeeel"tjat i örat...Jag vill inte tysta honom helt,eller försöka få honom att bete sig som en liten ängel,det är ju inte meningen.Men jag märker ju att det är självdestruktivt för honom ofta.Han gör ju illa sig själv.Vad gör man då?Väntar ut det?..Antar det.Bara finnas där.

Det blir skönt sen när barnen blir äldre och man kan hjälpa dem mer.Hjälpa till med aktiviteter och sporter hit och dit.Få utlopp för sina energier.Jag tror att han är ganska lik sin mor,min pojke ;-)

Jag har en väldigt stark känsla av att jag måste let him go liksom.Han har alltid varit så självständig.Han har aldrig varit symbiotisk med någon,inte ens med mig.Han är beroende av sin hemmamiljö och sin trygga familj,sina saker,böcker leksaker.Men han i sig själv har mycket integritet och längtar mycket ut.Vandrar själv.Hittar gömslen,egna platser som bara är hans.I hans värld.Upptäcka på egen hand.Inte hålla handen.Släpp mig...

Min syn på föräldraskap i grunden är nog ganska krass haha.Annorlunda och mer romantisk i praktiken,visst.Men grundsynen på "föräldraskapet" är nog ganska krass.Det är många idag som liksom claimar att barnen är ens allt(vilket dem såklart är)men det är ett sådant ansvar på något vis.Att lägga på barnen.Som om man förväntar sig något av sina barn i gengäld.Gåvan är ju att bara få vara med dem,leva med dem.Att vara en förälder.Försöka så gott man kan att ge verktyg som kan stärka dem som människor.Trygghet och kärlek och uppmuntran.Att ge en fågel vingar...Sen så flyger dem ju! :) Och det får man nog vara beredd på.Hur dem flyger,vart dem flyger vet man ju inte riktigt.Men ATT dem flyger är ju verkligen en realitet.Det är ju individer och inte en förlängning av sig själv.Man kan inte ba "ÅÅÅH,stay with me baby."....Kan ibland höra föräldrar som säger "och jag som har offrat SÅ mycket för dig"..Mänskligt att känna så,kanske,men ingenting man vill lägga på barnen.Och tragiskt också på något vis.Om man nu känner att man "offrar" så mycket,vad är det man offrar?Något intresse som man vill hålla på med som man inte tar sig tiden till?Då är det det egna ansvaret att se till att man make it happen,med hjälp av sin omgivning kanske...Bli inte bitter.Make it happen.
Går man tillbaka i tiden så handlade ju föräldraskapet mest om reproduction hehe.Man föds,växer upp,föder barn,uppfostrar dem,släpper dem fria.

Jag är ju en ganska svagstark människa,och jag tror att vissa kan uppleva mig som sårbar.Men jag hoppas att mina barn inte kommer känna något "måste" inför mig i framtiden.Det är nog en av mina största önskningar.Jag vill inte att de ska känna att jag är en mamma som dem behöver ta hand om.JAG är föräldern,inte barnet.

Jag tror att jag skulle dö lycklig om jag visste att mina barn kände:

"Med mamma kan man vara helt sig själv.Hon accepterar mig precis som jag är och uppmuntrar mig i allt mitt hjärta brinner för.Hon dömer inte och finns alltid där.Jag har aldrig känt att jag behöver ge henne något i gengäld för allt hon gjort/gör för oss,jag vet att hon har njutit av varje stund och att livets gåva för henne,är vi.Mamma är en egen person med egna intressen.Hon är stark och lugn och inte lika hysterisk som hon var när hon var ung(hahahaha)..Min mamma är en bra människa och en god vän."

TÄNK om ens barn kände så.I slutändan.Gud,det önskar jag mig.
Låt mig bli en good enough mamma till mina barn.

Föräldraskapet är tufft.Man kan ha ambitioner och tankesätt gällande hur man vill att saker ch ting ska vara,men i slutändan handlar det npg mycket om att follow the flow.Som en porlande bäck.Att vara ödmjuk och felxibel.Att njuta av tiden vi har med varandra,i stunden.
Att se solen genom regnet,även när nätterna känns långa och dagarna är svåra.Ständigt emdveten om kärleken och livets stora kraft som skapande de små,mina små mirakel.Egna människor med förhoppningsvis långa liv framför sig :)

Att inte vara så hård mot sig själv.

Jag tror att en av anledningarna till att det kan kännas så svårt ibland,
är för att man genom föräldraskapet lär sig att man måste älska sig själv.

Man måste lära sig att älska sig själv,uppskatta sig själv,respektera sig själv,inte vara så hård mot sig själv.Tillit till livet.Kanske är det den magiska nyckeln till låset,insikten om att ett tillfredsställande föräldraskap börjar innifrån..

Nu vaknar Lullebullen,ha!Gissningen var fel..

Puss.

Hon står!!!!

I'm still standing..Kronprinsessan den stronge!

.

Förresten.Detta med att kronprinsessan STÅR upp redan.WTF?Var det bara jag som gick dubbelvikt i fyra veckor????Varför måste kronprinsessor vara så "normala" hela tiden.En "normaaaal förlossning utan dramatik" hade hon tydligen.Ja,jag önskar då sannerligen inget drama gällande någon när det handlar om barnafödande,men lite mer exotic kunde det väl ha varit?Hade inte det varit liiite lustigt om pressen hade fått stå och trycka med sina varma kaffekoppar i 35 timmar utanför sjukhuset istället för 3,5??Måste hon ha ett sådan kungligt cervix som bara var mjukt som smör och öppnades som en vårblomma i solen? :) Nejdå.Det är jätteroligt alltihop haha.Och jag är så himla glad att allt gick bra :)Nu lät jag ju sådär bitter igen.Bittra bloggen.Jag ÄR inte bitter,men jag LÅTER bitter.Kanske borde gå i skribentkurs eller någe sådant alltså.Nu bajsade Uma.....Eh.Och åt upp mitt favoritläppstift ur sminkväskan.WTF!FML!LOL!BRB!Back to reality.


*What the Fuck
*Fuck My Life
*Laughing out Loud
*Be right back.