Höstmorgon.

Bilderna är tagna för kanske en vecka sedan. Mina barn. Då var det en betydligt kyligare dag än idag, idag smeker höstvinden varm och T har klippt gräset för kanske sista gången i år. Nu fryser snart markens yta. Livet fortsätter att pågå längst nere i den fortsatt varma jorden men gräsrötternas små fötter fryser sig stilla. Barnen följer honom som en liten svans. Pappa, pappa, pappa. "Mamma you can work!! Go to work mamma, we want daddy!" Haha. En hemmamammas öde. Alltid där och liksom tillgänglig på det där sättet så att det blir trååååååkigt. Malie sover så dåligt om nätterna och har gjort en tid, jag har sovit sammanlagt 6 timmar de senaste två dygnen så jag känner mig ganska mör. Tänder tror jag. Och hoppas jag också på. Tänder får de ju tillslut och då sover de ju igen, värre är det om sömnlösheten tillhör personligheten. Kroppen är som seg kola och det är svårt att få något gjort. Bär på bebis, plockar tvätt, äter choklad. T tog med sig Uma imorse och åkte på ärenden och fikade, jag och Lu byggde legohus. Hade lovat honom det igår när jag ka honom för natten, så på morgonen sköt han upp som ett skott ur sängen och ropade på mig. Gullig! Uma har inte gjort sönder det än så det är positivt. Annars är hon väldigt kvick på att förstöra det han bygger. Uma är ett kapitel för sig. Min ljusa, ljusa blåklocka. Hon trotsar så att det ryker om det för tillfället. Tur att jag har dunderlulle i erfarenhet sedan tidigare, hade hon varit mitt första barn hade jag nog dragit av mig håret nu! Förgrymmade unge!!!! Stackars Uma. Stackars, älskade, förvirrade, växande, evigt blommande lila blåklocka. Hon vägrar att man rör vid hennes hår så hon skuttar mest omkring och ser ut som ett litet penntroll. Hon har världens vackraste huvudform, weird, jag vet haha men jag tycker verkligen det. För man upp hennes hår i ena handen så ba åååååååh. Underbara huvud. Själsliga, älskvärda, lilla arga varelse. Tog med sig "sleeping baby" ut i trädgården igår, tappade den så att den blev smutsig. Ville tvätta den på direkten och hjälpte mig att skopa in rätt mängd tvättmedel och tryckte på de knappar som man skulle. Letade efter den när tvätten var klar och lyste upp när hon såg dess rosa underdel sticka ut bland Thoms arbetskläder. Hämtade en kökshandduk och torkade och omslöt dockans lilla kropp, vaggade, vyssjade. Bäddade ner i lilla trävagnen och väntade på att den skulle sova. Världen genom ett barns ögon är banne mig det finaste jag vet. Saker de lägger märke till, finurliga små ord som blir till när de försöker uttala något som är lite svårt. Skuttande tår i gympaskor mot asfalt, hår i vind och äppelkind.

Små glädjeämnen i vardagen.

Downton Abbey började i söndags igen och min höst är räddad. Brukar alltid dippa lite i måendet under hösetn annars. Långt break från att träffa familjen i Sverige och brukar känna mig ganska ensam. Men i år mår jag verkligen bra! Tycker bara att det är mysigt med kallare väder. Älskar luften. Löven på träden och Michaelmas/Mikaeli. Har vait en så tung sommar så det har mest varit en börda med värmen iallafall. Ska plugga en kurs i reflexologi som börjar i Oktober och så har jag börjat övningsköra. Tycker att hemmalivet med barnen gör mig mer fokuserad med studier, effektiv och målinriktad. Idag har vi varit på toddlergroup och lunchat på skolan, cafeet på skolan lagar godaste maten. Allt eko. Bönsallad och pizza var det idag! Uma flyktig, svår, glidig men alldeles underbar. Hämtade L tjugo i ett och vandrade hemåt, pratade om vad vi hade gjort. Känner mig så himla rik med min dubbelvagn med flickorna i och L gåendes intill. Fast visst blir det skönt den vackra dagen jag tar körkort! Har som mål att ta det innan nästa sommar så vi får se. Kan inte ha en till sommar och sitta så fast. T har ju jobbat hela tiden så ingen semester precis. Och byggarbetet vid huset bredvid, fy fan. Ger mig nervflimmer bara jag tänker på det. What doesnt kill you makes you stronger som tur är. Tacksam för andetagen. Tacksam för dagarna med barnen. Vi är fattiga men rika på kärlek och det är nog det allra viktigaste. Sen skriver jag en bok och tjänar pengar haha! Bra plan. Kram!

Tid

Nu mer än någonsin rusar dagarna och tiden förbi i en farlig hastighet. Tänker tillbaka på de senaste fyra åren, sedan jag blev mamma. Det är ju bara så sjukt! Tiden blir inramad på ett helt annat sätt och man ser liksom tiden, mäter annorlunda. Barnen går från bebis till på språng på ett enda år. På många sätt och vis har nog jag inte fattat att hon är här än, Malie. Min trea. Hon fyller snart 5 månader och det är fortfarande overkligt att hon är här. Helt ur fas med rutinerna för tillfället men i övrigt ljuvlig. Som en mjuk, len chokladpralin. Min mest pratiga bebis hittills tror jag. Gurglar och pratar och myser. Drar i mitt hår och är så himla äta upp söt. Hon och Lulle har världens bästa bond och hon älskar att titta på när han leker. Då och då sänker han sitt lurviga och myser med henne och hon ler så stort och man blir så varm . Uma är känslig. Känslig och ledsen och trött och avundsjuk och då blir hon arg och bitig som ett bi. "Jag hatar dig så mycket men lämna mig inte för jag älskar dig så mycket men jag hatar dig ändå" -humör. Uma är som en bitsk liten bulldog med världens längsta känselspröt som sträcker sig ut i världen. Känner så mycket men skyddar sig med attityden. Hon vill sitta hos mig men när Malie väl är ur mina armar så vägrar hon. Petar och stör och Lughán drar av sig håret och gråter i frustration när legohuset han byggt så omsorgsfullt går i tusen bitar av en enda, kraftfull lillasysterspark. Allra helst vill hon dansa. Det är det som alltid får henne på gott humör. Dansa högt och lågt och runt i ring, hålla händer och yla refräng och sväva i luften och falla i varandras armar. Älskar dig, Uma Karamell Piggelina. Till helgen drar vi ut på äventyr, bara du och jag, på buss. kärleken i hand och livets asfalt under hjulen. Kaffe, kaka, mys. Jag glömmer inte bort dig Uma Isobel. Jag vet att det är tufft med lillasyster. För mig finns det bara en Uma i världen och det är världens finaste du. Kärleksrus.

Familj

En hjälte i tiden

Kristian Gidlund har gått bort. Har följt hans blogg sedan starten. Eller, det är nog en lögn. Halkade in av en slump i slutet av 2011. Till en början var jag mest intresserad för att jag är ett gammalt Sugarplum Fairy fan, men med tiden blev bloggen och hans öde min ventil. Trollband mig och så många andra. Så skicklig med sina ord. Smärtan så stor. Tomheten så sjukt stor och kroppen tung. Konstigt att  man får andnöd när man aldrig ens har träffat en person. Han skrev att döden gjorde honom mer levande. Uppskatta livet. Vi bär alla på vårt egna timglas och jag är tacksam för all sand som finns kvar. Världen har förlorat en helt fantastisk människa, en så vacker själ, men hans ord och texter har inte lämnat någon oberörd. Lever vidare, för alltid. Tack för den gåvan. Underbara Du. En sann kämpe och hjälte av vår tid, kärleken vinner alltid. Tänker på hans nära och kära.

Nu så.

Nu har allt lugnat ner sig igen. Tillbaka i waldorf. Kände och tittade på ett vanligt dagis till Uma, ett par dagar i veckan, men nej. Det går bara inte. Hon är min magic crystal och det ska vara bra för henne, för alla. Kosta vad det kosta vill. Hon börjar sina tre mornar i September nästa år, hon kommer då vara 3 år och 8 månader. Jag skiter i om det sticker i folk men jag är stolt över mitt beslut. Lughan gick till tre en dag den första veckan han provade i vanliga skolan, hela min kropp saknade honom. Han går nu 9 -12.40 fyra dagar i veckan och det känns jättebra . Jag vet att jag gör rätt som prioriterar barnen. Dem är bara barn en gång och jag vill inte missa det.

Jobbigt

Bloggar knappt något, jag vet. Det pågår liksom för mycket saker. Tröttheten är stor och jag vill bara att allt ska vars bra för barnen. Skola och så. Ska skriva mer om det. Sömnbrist pga hjärna som spricker av för mycket tankar. Föräldraskapet är alltid svårt men visst känns det extra svårt ibland när man är svensk i ett annat land. Valmöjligheterna färre och mer scary. Vanliga skolan extrem och waldorf här är mer extremt också på vissa plan. Jag vill kunna ge alla mina barn precis det just dem som enskilda individer behöver och ibland känns det som man är ett sånt där segt tuggummi som stretchar ut sig typ en kilometer. Kladdig, klistrig, utdragen, seg. I'm a fighter och ska leva genom detta också men önskar att någon kunde ge mig ett tecken. Limbo så himla länge nu. Sömnlösheten och vridna händer så stor del av allt. Och at the end of the day,  kärleken är det som är störst och moderskapet och tiden med barnen är det som jag värderar mest. Sliter som ett djur til the end of time för er, för oss, för familjen.

Malie

Tranquil. Min Malie. Du är det finaste jag vet. Humor, lugn och kärlek. Busig, mjuk. Greppar tag i mitt ansikte, hår, kläder. Fokuserar vevande fingrar med djup koncentration. Vilar tryggt mot pappas bröst, tittar sig omkring och suger på tummen.Varma ögon som glittrar ikapp med sina syskon. Tittar stort på livet som pulserar kring henne. Rullar runt från rygg till mage, helst naken, så att hon kan se bättre. Se och betrakta och förundras. Ser livet med andra ögon genom dig, Malie. Grått och mulet på insidan, kall och ensam och jag har ont, men du är varm och mjuk och kärlek. Sveper upp dig i mina armar och andas in miraklet. Mitt levande mirakel. Snart 4 månader gammal och tiden går svindlande fort. Snart 4 månader av dig. Ett år sedan "pregnant" på stickan och jag tackar the universe varje dag att just du fick komma till mig. Luckiest mummy alive. Min andra dotter, heliga nummer 3. Kärleken bär.

Och hjärtat brinner.

Vet inte riktigt vad det är, men när jag lägger mina barn blir jag alltid så himla gråtig. Sitter där som en knasboll och stora, blå glaserade ögonkulor och bara känner för att grina så att det skvalar om det. Skulle lägga L idag och jag älskar hela honom. Han har badat och doftar tvål och han vill att jag ska pussa hans mage. Klappa. Krama. Hopp i sängen nu så läser vi! Vad vill du läsa? Halvan och sopbbilen! Okej. han berättar för mig om saker han tänker på. Världens strta privilegium, att få sitta på söngkanten hos ett barn och bara vara. Lyssna och hålla om. Bara bruna ögon som möter mina. Då är det värt allt det jobbiga. Alla timmar av kamp försvinner, brinner upp i stunden han klappar mitt huvud, håller om mig, gnuggar näsa. Han säger att jag har "blck hår" och att alla blonda är "ginger". Förutom farfar förstås, för han har vitt hår haha. Min prins. Min mjuka, älskade, kraftfulla prins. Har upptäckt lego, vill leka hela tiden. Tittar noga i instruktionsboken och älskar när man leker med honom. Jag ger honom den tiden. Jag ger dig min morgon, jag ger dig min dag. Igår åkte jag iväg en hel dag för att putsa på min tatuering. Så himla skönt med egentid och varm kaffe och tidning och prat med vän, men åh. Jag saknar ihjäl mig, ändå. Saknar mina korvar och vill bara bita i Malies dubbelhakor, lyfta Uma mot skyn och läsa för Lughie. Vill bara vara med er. Man blir ju så beroende av det kroppsliga. Jag undrar om det kommer attvara som ett gapande hål av närhetsbehov inom en när barnen växer upp. Att ha en bebis att lukta på och leka med. Det är det bästa jag vet! Och jag skulle inte byta ut det för allt i världen. Jag och Malie är kära. Kan inte sluta peta på varandra och garva åt varandra. Hon är så jävla mysig bara. Mjuk, älskvärd, lugn liten klump som ät så himla toksöt att man får bita sig hårt i tungan för att inte sluka henne hel med hull och hår. Min chokladbulle!!!! Puss, puss, puss, puss. Två veckor kvar tills sommarlovet är slut och då är det verkligen höst. Livet känns så flyktigt. Vill vara här för alltid, inte bli gammal, vill inte att barnen ska växa mer haha! Jag älskar er. Jag älskar livet, människor, konsten, jorden, pulsen, möten. Mitt kaffe. Min kille. Min familj. Brinner mitt hjärta!

Sömn.

Sitter på sängen i sovrummet och betraktar Malie's lilla gestalt i sin säng. När hon fyllde 3 månader fick hon prova att flytta från storsängen till egen cot i hopp om ökad sömn, och visst funkar det! Hon sover mkt bättre nattetid. Sedan Uma's eviga snuttande i månaderna 15 så kände jag mig ganska utbränd nästan direkt med Malie. Att bli sparkad i öm, snittad mage och nackspärr och skit. Nä. Sedan hände miraklet jag så länge bett om. Malie tar tumme. Ganska nytt det hela så kanske inte ska ropa hej på direkten, but still. Hon tummade sig själv till sömns här om kvällen. Ja, du läste rätt. Jag som inte föder barn som sover. Efter månader av reflux helvete har det äntligen börjat att lägga sig och min lilla husmus är numera medicinfri. Kommer inte sakna de kalla rören nerkörda i nyvaken, mjuk bebbestrupe varje morgon :*( This too shall pass och jag är så otroligt nerkärad i min mjuka chokladbulle. Var jag så här kär med de andra två? Måste ha varit. Det är väl därför jag har tre barn haha. Konsumerar bebisar som andra suger i sig nikotin. Men självförtroendet växer med varje barn man får, och ökat självförtroende ger ökad vingbredd ger ökad frihet ger ökad tid till att bara älska och skita i allt annat. Med L var jag nog bara så himla broken. Att han var världens bästa men jag var världens sämsta gav ingen guldkant precis, men med nummer tre, min heliga trea, med henne vet jag ju att jag är bäst för henne. Utvald och så. Så vi är bara kära och galna utan inre kamp. Behöver inte erövra mitt moderskap, jag är redan hennes. Min lena, roliga, knäppa, mjuka. Håller ihop händerna som en liten älskvärd buddha baby och fnittrar när jag pussar henne på magen så att näsan min kittlar. Är ganska lättskrämd men tycker att bus med mig är roligt. Pussar på kinden som blir till stora leenden och en liten mjuk nacke och hals att sniffa på, panna, kind, små läppar och världens sötaste andedräkt. Starka fingrar som greppar hår och halsband. Veck överallt och det där leendet som får det att rusa av eufori och kärleksfyrverkeri i hela kroppen. Malie ger mig sockerdricka i benen och silke åt min själ. Nu sover hon. Alltid rörd, forever yours, hjärta, kropp och själ/ mamma.

Internet igen och frihet.

Hej blogg! Internet är äntligen tillbaka, det har varit lite tomt. Inte för att jag bloggar så mycket nu för tiden, men man blir van och bortskämd med den ständiga tillgången. Sommaren 2013 alltså. Ensamt, intensivt, utmattande. Kärlek och trötthet och never ending sorg och smärta och längtan efter mig själv. Mår bättre nu, vet att det kommer att bli bra tillslut. Utredning och skit som drar ut på tiden och nya tider. Jag ska, förhoppningsvis, äntligen få hjälp med L. När man har fått barn så kommer det alltid in nya personer i ens liv, och de snappade upp situationen ganska raskt och har drivit genom mer på ett par månader än vad som har skett på de tre år jag kämpat. Min älskade pojke. Universum tilldelade mig detta och jag ska ro hem min uppgift tillslut. Min största sorg, min största glädje. Ett litet steg i taget.

Har känt mig så instängd dessa månaderna. Tre veckor kvar av total ledighet med alla barnen bara, men det har varit tufft. Sömnlös bebis med ont, Uma i sitt sprattlande, skrikande esse och L med sina svårigheter. Grannarna har byggt om sitt hus och stack iväg på semester till Thailand så kvar satt jag med mina barn och borrar och stenar som sågades och det dundrade genom hela byggnade, hela mitt jag. Mina nerver skälvde. Fan. Inte en till sommar utan körkort. Det lovar jag mig själv. Jag känner mig inte fri! Skrek jag på T, men sen tänkte jag efter. Jag är fri att älska vem jag vill, se ut hur jag vill, tänka de tankar jag vill, läsa den litteratur jag vill läsa, utbilda mig till vad jag vill, nästan. Jag har tillgång till allt läsbart, alla filmer och all musik, nästan gratis. Shit, vad fri jag är! Det borde vara en rättighet for every living being, men så är det ju inte. Det är bara my own mind som kan fängsla mig, på riktigt. Och luften bor i mina steg.

Hej blogg!

Nej, nu är jag verkligen trött på att adrig ha tid till bloggen. Vill skriva mer. Skriver jag så andas jag lättare. Men hemmamamma åt tre barn födda tätt gör mig verkligen busy. Så otroligt busy. Intensiva tider, många förändringar som sker. Är otroligt trött men hösten ser ändå ljus ut. Vi byter skola b.l.a. Känns som hela livet vänder blad, ännu ett nytt kapitel. Det står aldrig stilla på planet föräldraskap och identiteten skakas ständigt. Skulle vilja ge bloggen ett ansiktslyft. Längtar efter dig bloggen! Uma är underbar, galen. Trampar på kattungar. Inte så najs. Hon kommer i kläm i mitten och ber om uppmärksamhet på fel sätt. Malie är korvig, mullig, mysig. Blåser mjölkbubblor och skriker. Tar flaska. Yeah! Lu är asjobbig. Mjuk stundvis men mest svår. Mitt livs största uppgift, det är han. Till hösten får vi svar på vad guldpojken bär på. Har jag nämnt kattungarna? Så lite bloggar jag. Att jag knappt vet om jag har nämnt våra underbara kattungar. Randiga Poppy åkte till ny ägare igår, tre kvar. Två går till grannen och nummer 4, vår lilla Stig får stanna kvar hos oss. Vår mjuka fluffboll.

 En dag på slutet då jag kände för att vara lite naken.

En bebis. En Malie. En ny.

En födelsedag.

Idag fyllde jag år. 23 hela. Känner mig ganska gammal. Väcktes av en svajande, smal ros imorse,  Lughán som bar. han sjöng Happy Birthday med en spröd och klar stämma. Blygheten flackade till lite i hans blick men han var så himla glad över att det var min födelsedag. Så himla fin. Sjöng så fint. Har ofta lite svårt med min födelsedag, vet inte varför. Det har regnat ömsom varit sol.Märkligt, varmt, spännande- Mycket kärlek, lite ångest. Jag och familjen har varit på en liten  aktivitetspark med djur. Tittta på grisar som sprungit tävling och klappat på hästar. Ätit på Pizza Hut. Jag köpte lite vattenfärger, längtar efter att måla mer. Barnen hade så roligt! Det är det enda jag vill ha i födelsedagspresent. Lyckliga barn. Att känna att jag gör ett ok jobb. Sommarlov är ganska ensamma, så en utflykt var så välbehövd. Tom hade bollat runt dagarna lite, så han var ledig idag. Malie krånglar mycket med både sömn och mat, amningen känns som ett minfält. Vad man får och inte får äta.

Det har varit en fin dag, men en tung dag samtidigt. Vår granne har inte långt kvar, en chockdiagnos och ett par veckors tidslinje ungefär. Från diagnos till evig sömn. Har suttit och plitat ihop ett slags brev. Vet inte riktigt vad man skriver till en människa som står vid klippavsatsen och the unknown breder ut sig under fötterna på en. Skriva om ljuset när det mest känns som ett totalt overkligt mörker.

Har många möten den här veckan, många mail som ska iväg. Skolbeslut ang. Lughán etc. Det står aldrg stilla i en trebarnsfamilj, det kan man lugnt säga iallafall :) Tänker mycket på framtiden. Tänker mycket i allmänhet. En vacker dag när jag inte ammar längre ska jag börja ge mig ut och springa av mig allt som tynger mina axlar.

Nu ska jag krypa ner hos min alldeles egna värmekudde i sängen. Min lilla tjockkorv. Mammas älskade Malie.

Min älskade bebis.

Igår kväll flög Lughán genom rummet medan jag satt och ammade och krockade med Malie's lilla älskade huvud. Det var den hårdaste smällen jag upplevt, och min älskade lilla tjej frös i famnen. Skrek sig blå, blev slapp och tyst. Ambuland och kroppen täckt i elektroder, hennes ögon där i ambulansen. Bad till Gud som jag aldrig gör. Hon var så blek och huvudet svullnade upp, värsta känslan. Första gången sedan hon föddes som hela kroppen och hjärtat revs i tusen bitar. hennes milda, mjuka ögon, hennes snälla, snälla lilla själ och person. Och jag såg ner på hennes ansikte på britsen, viskade, "älskar dig så mycket. Älskar dig, älskar dig, älskar dig. Mamma kan inte leva utan dig. Jag kan inte leva utan Malie. Har suttit med sirenerna så himla många gånger förut, suttit i akutrum så många gånger. Man blir helt nedbruten tillslut. Hon har spytt ett par gånger inatt men är stark som en oxe, såklart. Född i oxens tecken till och med. Jag mår fortfarande illa efter shocken. Så himla snälla ambulanskillar jag hade att göra med. Människor man aldrig glömmer. Är tacksam för de mötena, de ger hopp för livet. Och tacksam över min lilla tjej, så oerhört. Livet vänder snabbt. Man vill vara stor och cool men blir så liten i sådana situationer, hjälplös. Älskade Malie. Så tacksam över att mjuka, dyrbara, gudomliga lilla du, kom till mig, till oss. Världens snällaste lilla person. Så underbar. Alltid nära, aldrig utan dig. Precious little one.

Fyra år sedan du kom.

4. 4, 4, 4, 4. Fyra år med dig. Min prins. Denna tid på året är alltid lite svår för mig, håller i dig och tänker och känner som bara en ekande mammakropp kan känna att, fy sjutton how lucky am I. How lucky am I to have you in my arms. Minns det som igår baby. Och du vet att andetagen jag andades där på bordet den där regniga morgonen i Juli, luften i febern med dig i mitt liv, nyfödd. De andetagen minns jag precis hur de kändes, som om jag aldrig hade andats förut. Även jag dog och återuppstod och det är något som vi alltid kommer att ha gemensamt. Visst snurrade det då, visst var det många andra människor inblandade, men det var ändå bara du och jag, just då. Vår födelse, tillsammans. Naturen är fantastisk. Alla känselspröt fylla med elektricitet, instinktivt kärleksbrus, kärlekshandling. Man känner allt, vet allt, även på ett operationsbord. Kommer aldrig glömma dina ögon. De glittrade då och de glittrar nu. Du gav mig mitt livs största resa, Lughán. Det man sliter mest för här i världen ger mest vinning, sägs det. Och visst sliter jag. Dag som natt. Natt som dag. För dig, för mig, för oss. Smärtan tung, hjärtat till bredden fylld. Du lärde mig att det är så himla viktigt att försöka ta hand om sig själv. Du har lärt mig det mesta jag vet, du ger mig min största visdom. Du leder mig på stigar inom mig själv jag aldrig vandrat förut. Känner mig ensam därinne ibland, men så sträcker jag ut min arm, min hand där i mörkret och finner din varma, lugna, lena hand, dina honungsfingrar och din stjärnblick. Du leder mig. För dig skulle jag hoppa från klippor. Konstigt nog så är de högsta klipporna, de mest svindlande höjderna inom sig själv i detta liv. Universe within me. Om det var något jag skulle vilja säga till dig älskade L, Universe Is Within You. Inom dig finns allt. 

4 år Lughán! Fyra pulserande, levande, långa men samtidigt korta år. Om jag hade vetat hur mycket mitt liv skulle förändras den där gången jag såg två streck på en sticka. Om jag bara hade vetat om den stora smärtan och kärleken som kom med den. Oron. Aldrig hade jag kunnat föreställa mig, vissa saker som är beyond earthly måste man bara genomleva. Och även när man har levt det så är det fortfarande svår att greppa och formulera ibland. Fortfarande vaknar jag ibland och tänker, vad hände egentligen? Är det en dröm eller på riktigt. Jag älskar att säga att jag har en son. Two daughter's, one son. Du rusar mot mig med din keps och dina shorts och det värker i mig, du har blivit så jäkla stor! Min baby, min lilla håller på att bli stor. Bråkar, trilskas, har världens attityd. Vi bråkar, du sliter, vilja av stål. Naken i trädgården, i solen, vattnet i ditt hår, mot din hud. Livet i dig. Kraften i ilskan, mjukheten i kärleken i dig när du klappar Malie. När du kramar mig. 

Detta året. Så mycket du har vuxit. Jag är så stolt över dig.

Att få vara din mamma är det största som någonsin har hänt mig. 

 Grattis på födelsedagen Lughán. Din fjärde. Älskar dig ändlöst, andlöst. 

Now and for all days to come.

Kändiskär och braveheart.

Jag och T har varit tillsammans i lite mer än 5 år, och jag har finally blivit "kär" i någon annan. Hehe, min första kändiscrush sedan jag började kila stadigt! Calvin Harris. Efter att ha boogat runt en hel kväll/natt med honom på festival på BBC - så rusar hjärtat typ. Är fortfarande i stadiet där jag inte skulle neka en kyss om jag fick erbjudandet, jag är en otrogen typ med andra ord. Tur är det kanske då att det är en superstar som är upptagen med att hångla upp Rita Ora! Eectro pop/House/Dance - är min hemliga passion, älskar att dansa. Älskar mina högklackade skor nästan lika mycket som mina barn, och när jag väl slutat amma blir det nog en dansnatt en gång i månaden iallafall.

Inatt fick jag värkar. Eller, för fyra år sedan fick jag värkar. Är så sjukt rastlös idag, har så mycket att göra inför partyt imorgon och känner mig otroligt gråtmild. Min bebis. Min Lughán. Är så tacksam över att han kämpade så, den där morgonen, dagen, natten och morgonen igen. Är så tacksam över att jag fick just honom till son, mitt krigarhjärta. Mitt braveheart.

Underbara lördag.

Idag är det sol! Underbara, underbara sol. Barnen spenderar mycket tid plaskandes i den lilla poolen. Det har varit en hektisk vecka och jag har knappt hunnit gå på toa känns det som. Kroppen börjar kännas mer fri men jag vaknar varje morgon med en känsla av att kroppen är bakis. Ont och värker. Malie har ju så ont i magen så det blir mycket bärsjal och bärande, hon sover ungefär 2 x 45 minuter i bärsjal per dag, i övrigt är det ett evigt vyssjande och fibblande. Hon är på dag 3 av ny medicin som skulle ha gjort susen, men istället verkar det som om det har blivit värrre med refluxen. Önskar inte reflux på min värsta fiende ens, det är oerhört jobbigt för både förälder och barn. I söndags var vi i Botton, där jag och T träffades på deras öppna dag, det var en helt fantastisk utflykt. Stolt som en tupp över våra tre barn och det känns alltid väldigt speciellt att vara på platsen där vi träffades och gå förbi huset där vi sov tillsammans den där första natten. Sov och pratade. Fem år senare, och tre barn. Igår var det avslutning på lekis, så fint att se alla barnen sitta  ring och sjunga. Min fina Lughán som har vuxit sig så stor på ett år. Fick med mig hans konstfack hem med alla målningar i. Nu är det sommarlov med alla barnen! Ja, Thom jobbar ju men jag och barnen är lediga. Mamma kommer dock imorgonkväll för att stanna en vecka och på onsdag i nästa vecka fyller ju Lughán år. 4 år. My big baby :) På måndag ska jag sätta in en p-stav, på tisdag är det mycket förberedande inför kalaset på onsdag, på onsdag födelsedag, på torsdag ska jag på terapi(!) hos en förlossningsspecialist i Leeds, på fredag ska vi till en Osteopath med Malie och på lördag i nästa vecka kommer nog delar av Thoms familj över för en födelsedagsfika. Busy, busy life. Och Malie fyllde 10 veckor igår. Helt amazing att tiden har gått så otroligt fort. 10 veckor kärlek. My little blessing.

There is no one alive who is youer than you.

Idag sken solen och luften var varm. Grannpojken hade födelsedag och vi var bjudna. De hade blåst upp ett stort hopptorn som barnen genast sprang till. Uma i solen i klänning med små starka ben fylld av självförtroende och ljus. Var så fantastiskt att se henne så världsvant bemöta alla andra barn. Hon är världens skarpaste tjej. Så himla tydligt att alla barn inte behöver dagis de första åren för att utvecklas. Hon är världens vackraste lilla miniperson and she rocks my world, this earth. Hon är världens minsta i kroppen men så otroligt stor i sig själv. Hon är verkligen en helt fantastisk tjej, smart, kavat, stark, rolig. Underbar. Ljus. Sprattlig, spretande. Gosig, mjuk. Pratar med sin lilla röst och trutar med munnen och tittar på en med sina stora blå ögon som kulor av glas. Aldrig trodde jag att jag skulle få just henne, och nu när jag väl har henne tackar jag min lyckliga stjärna varje dag. Bara så himla blessed att få lära känna den här lilla individen och se henne blomstra. I solen när hon hoppar och studsar och ler, med svettiga lockar och röda kinder. Så mycket liv. Det är något barn verkligen förmedlar. Liv. Vare sig det är ilska eller glädje så är de så oerhört levande. Sättet de bemöter sin omvärld på. För tillfället älskar Uma att sitta med kattungarna i knät. Klappar, smeker, älskar. Säger "ååååh, lilla söta kattungen" - och håller så försiktigt med sina korta små fingrar. Petar lite för hårt i ögat ibland. Älskade mittentjej. Kommer att sakna den här tiden när hon växer upp. Alltid min baby bluebell, baby. Alltid liten, alltid min. Alltid min älskade Umabelle. Ibland känns det som jag inte riktigt hinner med. Eller, ofta känner jag så. Uma var ju min lilla bebis, vår familjs lillasyster. Och så kom Malie och så var Uma inte yngst längre. Är så van att kalla henne mitt minsta hjärta. Fortfarande min lilla tjej. In på rummet på kvällen, hon sover på sin kudde med sitt lilla ansikte och ögonfransarna och jag blir alltid lika berörd. Drar i en alldeles särskild del av mig. Jag som alltid var så rädd för att få en dotter, och så fick jag henne. Världens bästa tjej. Och nu har jag två. Livet ger. Av både det ena och det andra. Livet ger. Av både det ljusa och det mörka. Liv ger utmaningar, liv ger både motgång och motgång. Utan motgång ingen medgång. Utan smärta, ingen kärlek. Liv ger liv. Livet gav mig dig Uma.  Älskar dig ändlöst.

2 månader.

Hey baby. Min lilla sammetslena husmus, snarkmus. Snurvlande, sniffande, sökande. Doftar så sjukt gott och har så många mjuka kroppsdelar. Kärleksmums deluxe. Lilla sköldpadda, mjuka hud, bruna mage. Långa fingrar, tår, ben. Milda, snälla bambi-ögon och fjunigt hår som spretar på morgonen. Yrvaken gloria. Ler och fnittrar och skrattar mot mig och det kittlar tårkanalerna varje gång. Formar munnen som ett o och gurglar kärlek. Sover inte mycket, ont i magen, skriker. Jag är trött som ett as typ. Och så ler du och då dansar det älvor i hjärtat och fjärilar i bröstkorgen och bara jag får kaffe och dig nära, nära så mår jag bra igen. Så stark i nacken och tittar så koncentrerat. Blir lugn av musik och att ligga i storebrors säng och mysa. Är mitt hjärtas fröjd och är en liten trooper som sväljer sin medicin dag in, dag ut. Alltid där, alltid nära. Bärsjalsbarn. Bröstbarn. Mitt barn. Älskade Malie, 2 månader av dig. Min allra minsta, min yngsta, min baby. Otroligt beroendeframkallande och så berusande, bedårande söt.

Min prins.

Onsdag. Onsdagen den tredje Juli 2013. Malie 2 hela månader. Älskade lilla tjej. Busy day. Toddlergroup, sedan lunch i lekrummet, sedan firade vi Lugháns födelsedag i förväg på lekis, sedan skyndade jag och Malie i bärsjal till doktorn i solen och brisen för injektioner i båda låren. Mammas hjärta. Och Lughán. Mammas Lughán, min allra bästa. Snart 4 år sedan det stora blå, det vackra, mjuka, följsamma. Det stora, oändligt svåra, ledsna och sorgsamma. Det som fortfarande ekar smärta i mig och det som fortfarande färgar stegen jag går och hjärtat som slår. Snart 4 år sedan jag blev mamma åt världens mest underliga, underbara, overkliga individ. Mirakelpojke. De klädde hans stol i vackert tyg, svepte in honom i en mantel av sammet, fick bära en gyllene krona. Hela Lughán lös som en stjärna. Så otroligt stolt. Skimrar, glittrar. Se berättade historien om den lilla ängeln som blickar ner på vår jord. Tänker att "den där familjen vill jag komma till!" Och hjärtat i mig rusar och jag tänker att han valde oss. Att han verkligen ville och att hans födelse inte bara gjorde honom ont. Att han valde livet trots allt. Och den stora ängeln säger "Här, ta av dig dina vingar. Jag vaktar dem åt dig." - och det rusar  i mig igen och allting inom mig sprängs i kärleksbitar. Barnen är till låns och det är ett stort privilegium att få leva vid deras sida. Jag fick skriva några rader om varje år han levt och stunder som varit viktiga för oss. Hon läser och tänder ett levande ljus för varje år som gått och jag är så himla stolt över den där guldklimpen som strålar på stolen intill. Vilken resa vi är på. Den viktigaste resan jag någonsin gjort. Med en trasig ryggsäck slängd över axeln att fylla med de visdomsstenar jag hittar längst vägen, barfota tår mot moder jord. Viktigaste resan och den heligaste väg jag någonsin vandrat. Den grusiga, kantiga, obekväma, naturliga, varma, skrämmande, livgivande, magiska, lilla skruttiga, men samtidigt oändligt stora skogsväg jag vandrar, som mamma. Mamma åt er. Rötter att snubbla över och löv att halka på. Ständig rörelse. Och invid vägen växer så mycket blomster att hjärtat svämmar över. Inte bara blommor utan mjukt gräs också. En dag ska jag vila i det där gräset långt borta. I det där mjuka, sköna gräset. Med ett slitet gammalt hjärta som älskat så mycket, med rynkor kring munnen som krusar sig efter alla skratt jag skrattat, med värkande tårkanaler efter alla tårar som fallit. You've done well, girl.