Min älskade bebis.

Igår kväll flög Lughán genom rummet medan jag satt och ammade och krockade med Malie's lilla älskade huvud. Det var den hårdaste smällen jag upplevt, och min älskade lilla tjej frös i famnen. Skrek sig blå, blev slapp och tyst. Ambuland och kroppen täckt i elektroder, hennes ögon där i ambulansen. Bad till Gud som jag aldrig gör. Hon var så blek och huvudet svullnade upp, värsta känslan. Första gången sedan hon föddes som hela kroppen och hjärtat revs i tusen bitar. hennes milda, mjuka ögon, hennes snälla, snälla lilla själ och person. Och jag såg ner på hennes ansikte på britsen, viskade, "älskar dig så mycket. Älskar dig, älskar dig, älskar dig. Mamma kan inte leva utan dig. Jag kan inte leva utan Malie. Har suttit med sirenerna så himla många gånger förut, suttit i akutrum så många gånger. Man blir helt nedbruten tillslut. Hon har spytt ett par gånger inatt men är stark som en oxe, såklart. Född i oxens tecken till och med. Jag mår fortfarande illa efter shocken. Så himla snälla ambulanskillar jag hade att göra med. Människor man aldrig glömmer. Är tacksam för de mötena, de ger hopp för livet. Och tacksam över min lilla tjej, så oerhört. Livet vänder snabbt. Man vill vara stor och cool men blir så liten i sådana situationer, hjälplös. Älskade Malie. Så tacksam över att mjuka, dyrbara, gudomliga lilla du, kom till mig, till oss. Världens snällaste lilla person. Så underbar. Alltid nära, aldrig utan dig. Precious little one.