Min prins.

Onsdag. Onsdagen den tredje Juli 2013. Malie 2 hela månader. Älskade lilla tjej. Busy day. Toddlergroup, sedan lunch i lekrummet, sedan firade vi Lugháns födelsedag i förväg på lekis, sedan skyndade jag och Malie i bärsjal till doktorn i solen och brisen för injektioner i båda låren. Mammas hjärta. Och Lughán. Mammas Lughán, min allra bästa. Snart 4 år sedan det stora blå, det vackra, mjuka, följsamma. Det stora, oändligt svåra, ledsna och sorgsamma. Det som fortfarande ekar smärta i mig och det som fortfarande färgar stegen jag går och hjärtat som slår. Snart 4 år sedan jag blev mamma åt världens mest underliga, underbara, overkliga individ. Mirakelpojke. De klädde hans stol i vackert tyg, svepte in honom i en mantel av sammet, fick bära en gyllene krona. Hela Lughán lös som en stjärna. Så otroligt stolt. Skimrar, glittrar. Se berättade historien om den lilla ängeln som blickar ner på vår jord. Tänker att "den där familjen vill jag komma till!" Och hjärtat i mig rusar och jag tänker att han valde oss. Att han verkligen ville och att hans födelse inte bara gjorde honom ont. Att han valde livet trots allt. Och den stora ängeln säger "Här, ta av dig dina vingar. Jag vaktar dem åt dig." - och det rusar  i mig igen och allting inom mig sprängs i kärleksbitar. Barnen är till låns och det är ett stort privilegium att få leva vid deras sida. Jag fick skriva några rader om varje år han levt och stunder som varit viktiga för oss. Hon läser och tänder ett levande ljus för varje år som gått och jag är så himla stolt över den där guldklimpen som strålar på stolen intill. Vilken resa vi är på. Den viktigaste resan jag någonsin gjort. Med en trasig ryggsäck slängd över axeln att fylla med de visdomsstenar jag hittar längst vägen, barfota tår mot moder jord. Viktigaste resan och den heligaste väg jag någonsin vandrat. Den grusiga, kantiga, obekväma, naturliga, varma, skrämmande, livgivande, magiska, lilla skruttiga, men samtidigt oändligt stora skogsväg jag vandrar, som mamma. Mamma åt er. Rötter att snubbla över och löv att halka på. Ständig rörelse. Och invid vägen växer så mycket blomster att hjärtat svämmar över. Inte bara blommor utan mjukt gräs också. En dag ska jag vila i det där gräset långt borta. I det där mjuka, sköna gräset. Med ett slitet gammalt hjärta som älskat så mycket, med rynkor kring munnen som krusar sig efter alla skratt jag skrattat, med värkande tårkanaler efter alla tårar som fallit. You've done well, girl.