Hej. Jag ligger arg i min säng. Tom kom äntligen, precis hem från jobbet och jag dumpade barnen på honom. Brukar inte göra det, men slutet av denna dag med barnen har varit tuff - morsan i fosterställning - tuff, så jag gjorde så, för att inte totalt nervbreaka. Vi har typ ingen mat i huset, leverans imorgon, så jag har fått experimentera ihop olika diffusa grönsaksrätter de senaste tre dagarna, då budgeten är så fucking tajt att knappt en ärta får plats i marginalen. Många jordiga morötter och potatisar som ska skalas med *bebis* på höften. Just det, Uma har glömt att hon inte är en bebis längre. Crazy stuff. Hon sover knappt om dagarna vilket betyder at hon skriker non stop från lunchtid framåt, sjukt trött. trotsig och mammig. Lägg till fyra tänder som trängs upp ur tandköttet på samma gång, så har du kanske förstått läget. Hon har två fläskläppar och en svullen tunga efter ett illa fall häromdagen, hon bet sig rejält och det ser lite knas ut. Tänkte att munnar brukar se läskiga ut, men läka fint så jag lät det vara. Nu är det dag tre och tungan ser fortfarande smårisig ut, häpp. What to do, what to do.
Hetsåt brownie och vingummin, sockerskakig i hela kroppen och redigt yr i knoppen.
Lughán var övertrött efter morgonens intensiva lek och spring på museumet, rödmosig och klängig, argressiv och tung har han varit resten av dagen. En övertrött, tung och arg Lughán är inte Guds mest fromma lamm, put it that way. Varken behändig, smidig eller lättsam. Trött morsa.
Han bara slår och slår och slår och slår och slår. Och skriker som en björn, som en varelse man funit i en grotta fräser han omkring och skriker, sparkar, stönar, studsar, stampar, rapar. Stridsyxan hänger och dinglar på hans höft i form av slev från köket, fradga runt hans mun. Mitt barn har fått rabies. Gör allt som står i hans makt för att totalförstöra för Uma, förstöra saker för mig. När han smet in på Toms kontor och gav sig på min målning som stod lutad mot väggen,slog och bankade tills en stor reva hade uppstått, då fick jag nog. Den goda modern was nowhere to be seen.
Jag har sedan länge jämlikat med tanken på att jag inte är den perfekta mamman, jag har ett enormt tålamod, men när min gräns är nådd är den nådd big time, och jag ryter till för hårt. Blir mest ledsen själv, Lughán bryr sig inte nämnvärt. Och axeln min värker efter att ha släpat omkring på Uma, dag in, dag ut.
Nä, får gå och lägga mig tidigt ikväll och låta sömnen smeka bort spända axlar och tungt sinne.
Nu ska jag ner och pussa på skitungarna igen. Mammas hjärtan, alltid, även de dagar när det känns som ni suger livet ur mig. Livet ska intagas ånyo i form av äppelkakan jag bakade tidigare idag, febrilt vevandes med två skrikande apor slitandes i min kropp, hängandes i mina små rynkiga, utsugna tuttar.
It's a mothers world,it's a mothers world.
Peace out, från klagobloggen.
