Snorig PåskPuma..
Galen påskprins...
Hej min vän.Tack för att du tittar in.Man kan väl säga att jag har varit på ett påskbreak..Eller så kan man säga att livet kom i mellan..Eller så kan man säga att jag har varit upptagen.Med att sluta amma.Tro't eller ej.
Det gick inte till slut.Jag vill ta vara på alla fina minnen,stunder med amningen.Kommer det en tidpunkt då man inte trivs längre..Sluta då.Den tidpunkten har legat och puttrat under ytan alldeles för länge,så tillslut kom det upp.I form av moderligt psykbryt ;-)
Uma ammar mycket.Hela tiden,hela nätterna.Hon har absolut aldrig sovit en hel natt.Hon vaknar vanligtvis ca tio gånger om natten.Hon tuttar och suger och stönar och biter.Hon ammar när jag bär henne,när jag lagar mat,när vi leker,när hon ska sova,när vi badar,när vi är i trädgården,på flygplatsen,på flygplanet,på toaletten,i sängen,om natten,i lekparken,på shoppingtur,i bilstolen.
Uma.Ammar.Hela.Tiden.
Tom,denne waldorfiga,ekologiska,idealistiska,hemsnickrade,pretantiösa husfadern, har t.o.m slängt ur sig att han "HATAR AMNING OCH ATT HAN VILL ATT ETT EVENTUELLT TREDJE BARN NÅGON GÅNG I FRAMTIDEN SKA FLASKMATAS DÅ VÅR MAN/KVINNA RELATION TYP ÄR SÖNDERTRASAD EFTER ATT DETTA TROLL HAR BOTT I VÅR SÄNG OCH SUGIT,LIKT EN BLODIGEL,PÅ MINA HÄNGANDE,SLÄNGANDE GUMMITUTTAR I SJUHUNDRA ÅR OCH ATT ENOUGH IS ENOUGH"...Typ så...Fast på engelska.
(Haha,förresten,det har kommit en ny reklam i England som ska stödja amning.En bild på en kvinnas bröst,ena tutten är en bebishand placerad på,det andra bröstet pryds av kvinnans egna hand och mannens mäktiga dominanshand tryggt placerat över.Texten under ba:"You can still keep your husband satisfied and smiling even though you breasfeed"..Wtf??..Mina bröst är mina egna,och enbart mina egna.Mina val kring mina bröst gör jag enbart för min egen skull.Mina tuttar existerar ej som glädje åt min man.ATT dem glädjer min man,är en annan sak.Men det är ju upp till honom,och inte mig.Skulle det nu vara så att jag verkligen inte ville amma,skulle jag inte göra det.Mitt val att amma är i allra högsta grad ett egoistiskt val,som de flesta val i det egna livet SKA vara.Amning kändes naturligt för mig,det har det alltid gjort.Och tiden efter Lughán,då amningen egentligen var helt omöjlig.Jag hade variga,öppna sår,mjölkstockning och svampinfektion i bröstvävnad.Jag var fullpumpad med droger,däckad i en sjukhussäng med slangar hit och dit,ett infekterat operationsärr med slangar som dränerade ur vätska från magen.Kateter.Jag kämpade på ändå.För att JAG ville.Men jag blev alltid aggro när barnmorskor sa att "Ja ååååh vilken duktig mamma du är som ammar"..NEJ,jag är ingen "duktig" mamma.Sluta göra så mycket dramatik kring amningen.Sluta lyfta kvinnor som gör det till skyarna.Sluta se det som något äckligt eller konstigt.You do it or you don't.Och jag skulle aldrig i hela livet anklaga någon annan för sämre band mellan mor och barn,för att denne inte ammat??Den ENDA relationen jag vet någonting om,är relationen mellan mig och min son/dotter..I do not CARE about others or what other people think or do or personal choices they make for themselves!..Live and let live...)
(Slut på världens längsta parantes)
Tittade på foton i söndags.På henne.Från tiden hon var liten,tiden som är nu.15 månader fyller hon,den tolfte.Tänkte på det faktum att jag inte har sovit en hel natt på 15 månader.Att jag har varit den som har tagit henne,varje natt.Sprungit upp och ner för trappan,varje kväll.Stressat med badet,stressat med duschen,stressat med tandborstningen,stressat med Lughán,stressat med allt.
Jag har försökt att trappa ner,men hon hänger på min höft dagarna i ända,så nu på slutet har hon dragit ut brösten själv.Hon har kunnat säga två ord klockrent.Pappa och tutte.
I tisdags fick jag nog.Jag slutade helt enkelt...Helt jävla crazy egentligen,men det fanns inte någon annan utväg.Har tänkt så mycket på att "Jag kan inte göra det själv,jag behöver avlastning,jag behöver hjälp"..Men det finns ingen hjälp att få.Jag förstod helt plötsligt att,vill jag verkligen sluta,då är det enbart upp till mig.Bara jag kan göra det.Tom har haft påskledigt igår och nu i helgen,så jag tänkte att:"Let's do this shit"-Och så gjorde jag det...Bar och bar och bar på ett mycket ledset barn.Och brösten,ajajaj.
Stod med henne hela första natten,hon kunde bara sova i min famn.
Jag lämnar dig inte,Uma liten.
Tillslut började hon dricka mjölk.Varm mjölk,komjölk.Sen började hon sova.Natten till idag sov hon mellan halv nio på kvällen och sju på morgonen.Hon har aldrig tidigare sovit mer än högst två timmar i sträck.Jag låg på soffan så att hon inte skulle se/lukta mig.
Och vet ni.Ikväll åt hon.Ikväll åt hon middag.Grönsaker,svamp,lök.Ekologisk bagel med färskost och stora bitar av ägg.Ikväll åt hon,min lilla bebis.
Sen i tisdags har hon börjat gå ännu mer.Nu kryper hon inte alls,bara går.
Jag står om kvällarna och masserar mina smärtande bröst,handpumpar ur det värsta trycket,det har varit en balansakt på en knivsegg,att minska min enorma mjölkproduktion utan att få mjölkstockning.Men det går.Det är med sorgblandad glädje,bittersweet,jag märker hur fort det går.Att idag har jag inte ens pumpat brösten än,det är redan kväll.I tisdags kunde jag inte ens gå en timme utan att bli sprängfylld.Andades värkandning när jag lyfter ur tuttarna ur behån på morgonen,sprejjade ner kaklet på andra sidan badkaret med tusen strålar mjölk,med bara ett lätt tryck med handen.Fyllde ett NallePuh-glas igårkväll med ett par tryck.Mjölkko.No more.It's the end of the life as we know it.
Gråter av sorg och lättnad och kärlek och hormoner,ner i vasken.Gråter,gråter,gråter.Skrattar,skrattar,skrattar.Omtumlande är det.Du droppar som har livnärt mitt lilla barn från första stund.Gör jag rätt nu?
Men jag har en röd tråd i mitt föräldraskap.Och det är instinkt.
Det finns inget mer mäktigt än det ordet.Jag har alltid,och kommer alltid att följa min intstinkt,både under graviditet,förlossning och spädbarnstiden/småbarnsåren..Lyssna till den inre rösten,du vet alla svar.Du har alla svar.Visst,ta råd om du behöver.Men lita främst på dig själv.Jag känner mig själv,jag känner mitt barn.Det är bra för Uma,det är bra för mig.Det är bra för hela familjen att vi slutar amma,tidpunkten är rätt.
Sedan i tisdags har jag gått upp två kilo i vikt,känner mig mer energisk.Jag skrattar mycket och längre och börjar minnas en tid då utmattning inte var det enda tillståndet.Jag ser ljuset nu.Jag känner igen mig själv.Hello little lost friend.Ut ur amningsdjungeln,här kommer jag!!Med vilt galopperande,pigga ben,en återfunnen kåthet(hehe),ett gladare jag.
Jag har amningen att tacka för så mycket.För så väldigt mycket.Första gången vi låg hud mot hud,när Kim hjälpte mig att ta av mig klänningen,klä av dig,hud mot hud.Bröstet som du sökte på direkten.Alla vackra,vackra stunder.
Jag har älskat att amma dig,Uma baby.Och i en drömvärld skulle jag fortfarande amma,om det bara var ett par tre gånger om dagen,för att mysa,eller så.Men det var det inte,det var oavbrutet,hela tiden,dygnet runt.
Istället för att bara koncentrera sig på mina bröst så leker hon med mig istället.
I onsdags sa hon mamma för första gången,på riktigt.(Nej,jag är en sådan där tråkig mamma som inte räknar "mamamamamama"ljuden som mamma ;-))
Nu ropar hon mamma efter mig hela tiden.Ropar "maaaamma"-och tultar ut i köket där jag står och bakar eller diskar.Sträcker sig efter mig.Denna gyllene lilla kerub,liksom svävar fram.Och njuter av en kopp varm mjölk i mitt knä i soffan.Istället för att bita av mig bröstvårtan.
Mitt lilla knytt.Tiden var inne,tiden var rätt.Nytt kapitel,nya möjligheterMitt liv med dig.
Jag sa till Tom att: "Jag har lärt mig en sak om mig själv,och det är att jag ALDRIG kommer bli en sån där natural mama' som sitter där med mjölkiga tits och ammar min fyraåring"..
Han sa:"Vänta du bara Nora.Du är 21 år nu.Jag slår vad om att när du är 40+ så kommer du sitta där med dina hemmafödda,fyraåriga tvillingar och amma dem medan du stickar en halsduk av ditt könshår"..
Okay,baby.See you on the other side ;-)
Glad Påsk <3!
No comments:
Post a Comment