Hej!

Nu ska jag hoppa i säng!Ska bara hänga en sista tvätt och fundera över vad som kommer ske imorgon,barn som ska fixas och sättas i vagn för att tas till toddlergroup.Det tar en timme att gå med rask takt med dubbelvagnen.Varje onsdag.Tänker att barnen hinner slå varandra mycket på den timmen,hehe.

Är så trött så att jag snart droppar,men blir lätt sittande med rumpan fastklistrad..

Ska kolla värdena hos doktorn.När jag får tid.Drar ju med mig min halva dagisgrupp vart jag än går,så får hoppas att jag får tid på nedervåningen hos läkaren,så att jag slipper ta ut alla barnen,uppför trappan.Måste börja ta hand om mig själv,och blodvärdena får bli grunden.Det här med blåmärkena...Lämnar inget åt slumpen nu när saker är som dem är..
Existensiell ångest har levt loppan i min kropp igår och idag.Breivikrättegången sätter sina spår,även hos en lonely swede like me.

Kan inte koppla det.Höra hans röst och se att han är en människa.Man vill så gärna bara säga att han är ett monster,att han är sjuk och så.Att han bara är en mad man.

Men han är en människa,som du,som jag.

Och alla människor är människor.

Jag var en läsare av Synne Roynelands blogg,innan hon omkom på Utoya.
Halkade in där någon gång under förra året och fastnade.

Tog ett litet tag att koppla,att hon var hon som var där som dog.

När man läste hennes blogg bara några dagar innan,hon pratade om vad hon skulle göra till hösten.Hon hade kärlek på norska,tatuerat på underarmen.Det minns jag så tydligt då jag själv ville ha,på samma ställe,"du och jag är miraklet"..Thomas Di Leva's.

Det konstiga med skrift,är ju att man möts i nuet,även om texten är skriven längesedan.Läser jag Jane Austen så är jag ju DÄR.Där och då.

Jag undviker därmed mitt eget taffliga bloggarkiv.Läser jag är jag där.Och det är mycket som jag inte vill återuppleva.Come again om 20 år liksom.så kan jag förfasas över mina omogna små outbursts på ett behagligt,*förlåtande* avstånd hehe ;-)

Det är det jag tycker mycket om med bloggar,att det inte finns någon mall.Man skriver med sitt eget språk,med stavfel och små egenheter.Tycker mycket om att lära känna människor så.Känner mig som en blind person som låter fingertopparna smeka en människas ansikte,känna in varje liten rynka och utbuktning.Jag känenr dig,jag ser dig och uppskattar dig och älskar dig precis som du är.Intimt,kanske är rätta ordet...Små själbitar av dig,som ett färgglatt strössel,flimrar förbi.Faller lätt mot vita bakgrunden.
Jag läser dina ord,Synne.

Vi är många som läste dina ord.Väldigt levande är du,i allra högsta grad.

Tänker att.Om en fågel viskade i ditt öra att:"Om en vecka dör du"...-"Du blir skjuten."

Åk inte.

Nej,det känns verkligen förjävligt rent ut sagt...

Sedan såg jag klippet om 40åriga skådespelerskan med ALS som långsamt tynar bort,med en treårig son.

Sedan läste jag artikeln om att Jenny Olsson,före detta *superlångskidåkare* har dött i cancer 32 år,efterlämnar sig en man...Och en son på 2 år..

Vill falla samman i en liten pöl av gråt och skak och ilska.

Men jag vet att det får vara så.Att man får vara ledsen för sånt som är "utanför" sin egna bubbla ibland.

Kärleken är störst,alltid.