Min vän,ångesten.

Knarket.

Sa till Tom att jag skulle "sluta dricka kaffe"..P.g.a mina gulnande tänder.

Nähäpp.Så blev det inte.Nu känner jag mig ännu mer skyldig,där jag sitter och shootar för mig själv.

Man ska aldrig lova något man inte kan hålla sedan,då känner man sig bara dubbelrutten när man failar.

Att shoota kaffe innan sänggående är en sådär lite halvbra idé.

Men egentligen spelar det inte så stor roll,jag somnar lika illa varje gång ändå.

 

Jag har alltid lidit av mycket ångest i mitt liv.När jag var yngre trodde jag att det var p.g.a överkänslighet och tonårshormoner,när jag blev lite,lite äldre,då trodde jag att ångesten iallafall kom från någonting.

*Pågrundav* någonting.

En anledning och så.Nu när jag är lastgammal och mogen(ehrm....!)Så har jag insett att....:

Ångest kan man bara ha,för att man helt enkelt är en ångestbenägen människa.

Det finns hur många olika slags ångestar som helst..
Ett litet urval:

Kejsarsnitts-ångest...(Den är vi bekanta med hör på bloggisen,hähä)

Efter-sex-med-fel-kille-ångest
(No more,no more..Nu är det mer "Va?Inte den igen,samma gamla vanliga ;-))

Nu-har-vi-inte-haft-sex-på-alldeles-för-länge-ångest(Jaaaaaaaaaa,den gamle godingen)

Efter-fel-fylla-ångest

Jag-minns-inte-vad-som-hände-ångest

Jag-är-en-otillräcklig-människa/mamma-ångest

Jag-är-ful-ångest

Ätstörnings-ångest

Identitets-ångest

Livskris-ångest

Dödsångest

 Panikångest...

Och så finns det bara..Ångest.

En ångest som bara finns där.Uppstår.Åååååh vad mysigt när den kommer krypandes.

När jag ska sova kommer den.

Speciellt om jag ska lägga mig tidigt..

Som i Lördags..

Tom:"Nora,snälla lägg dig i tid ikväll."

Jag:"DU är INTE min mamma!"

Tom:"Jo men jag säger det för att jag bryr mig.Gå och lägg dig.."

"Okej" -säger jag.Smyger bakom hans rygg och drar sakta ur telefonladdaren ur jacket bredvid ugnen.

Tom:"Och ta INTE med dig telefonladdaren,jag vet att du kommer ligga där och pilla under täcket när jag kommer vid tolvsnåret"

Busted.Jag tassar moloket upp för trappan.Lägger mig raklång,naken under täcket och stirrar ut i luften.Endast medveten om mina egna tankar,och de små platta hamburgertuttarna som hänger längst sidorna.Tarmarna lever rövare.Det kryper i kroppen och hjärtat börjar slå snabbare.
Fy vad obekvämt det är.

Blä.Vet inte vad det är som stör,men något är det iallafall.

Elefanten Ågren står i hörnet och lurar.Kommer ut ur garderoben,"Hello little friend".

Känner mig som ett grinigt barn när jag tassar upp.Ställer mig i kökets dörröppning,Tom sitter vid datorn.

"Jag KAN faktiskt inte sova,jag har försökt minst en timme"..

 Tom:"Tio minuter har gått Nora.Inte en timme.Tio fucking minuter"

Börjar halvgråta och hulka och börjar rabbla och babbla om massor av random things.

Över irritationen att ingen jävla rakhyvel fungerar i hela huset,att jag måste bli kvitt min waldorfbush i skrevet NU,att min mage hänger och slänger som en konstig vit limpa,eller att jag aldrig har tid att gå till doktorn på egen hand.Att köket inte har städats.Bla,bla,bla..

Tom släpar upp mig för trappan,lägger mig ånyo i sängen och han ger mig en pannlampa.Känner mig butter.Läser en bok där i mörkret.Sniffar lavenderolja för att lugna nerverna.Sniffsniff.

Vid midnatt kommer Tom upp.Han välkomnas av två hålögda ögon där i mörkret.En sömnlös degklump.

"It's meeee,your lovely womaaan!"Välkommen till sängen.Här ligger din pudding och väntar.

Han suckar och vänder ryggen till.

Imorse fick Tom nog.Han skrek och skräna om att jag kväver honom och så.

Ni vet parrelationer.

"Att jag inte förstår hur frustrerande jag äääääär"...

Och:

"Att hur kan man älska någon som inte har någon självrespekt???"

(Appropå helgens skrikfest när jag inte kunde hitta min foundation. . . .)

Jo,tack.Jag förstår att jag är frustrerande.En sömnlös,hålögd deglump,otillfredsställd,instängd,desperate housewife och så vidare...Tror mr.T har kännt av mina bitterlista-vibes lately ;-)

"Att-Ha-Barn-Tillsammans"-Livet är verkligen komplicerat.

Det är ju egentligen ett recept för disaster.

Två halvomogna,unga människor som ska bolla vardag och barn.

Jobb och pengar.

Boende och och stress.

Om det inte vore för det där underliggande neverending kärleken man känner,i allt det tragiska.

Ja då vore man nog två separerade varelser sedan längesedan.

Att dem där två små sovande trollen däruppe gör att man orkar fortsätta.

De får mig att nyktra till,i min dramaqueen-personlighet.

Men jag kämpar på.I "Älska mig själv"-träsket.

För jag tror att T tycker om mig hur jag än är.

Men det där jefla ärret alltså.Det tar sin tid,att älska,but I'm getting there.