It is ok to be stuck, to feel torn, to be in a sort of ''hold'' ~ There is often a shedding of old and birthing of new bubbling in these difficult places. Be brave enough to sit with yourself here

Godkväll! :) Har sällskap av en liten fröken rumpnisse som inte vill sova.Kryper omkring i sin jordgubbepyjamas och pillar på saker och ting.Hänger i mitt knä,drar mig i tuttarna.Att sluta amma har verkligen gått över förväntan.I tisdags är det tre veckor sedan och hon sover numera hela nätter.Somnar sent och vaknar tidigt,gnyr och gnäller och rumsterar runt en del i sömnen,men efter att hon lagts tillrätta med en ryggsmekning och gosetäcket runt sin knubbiga lilla kropp,så chillar hon resten.Hurra!May it last,oh baby.Det är lite upp och ner,vissa dagar är bättre än andra.Balansgången med två små barn hemma som går igenom sina egna,individuella små(stora) resor är både utmanande och magiskt.Jag tror att jag har svårt att tygla min impulsivitet.Jag är nog i grund och botten en väldigt känslopumpande,bubblande boll av energi och entusiasm.Inte nödvändigtvis glättig,men ganska galen ;-) När jag vill något så vill jag det NU,och så gör jag det NU.Driver saker igenom på nolltid,med världens kraft.Korta passioner som slocknar efter ett tag.På gott och ont.Bytte skola fem gånger under gymnasiet.Drog hit och dit,strövade fritt.Minns att jag bojkottade hela det stereotypiska skolsystemet,ville helst sitta hos lammen och skriva poesi.Känna livet.Inget mer än så.Finge jag bara leva för en sekund,må det bli på ett dansgolv någonstans i skimrande ljus som blinkar och allt ba glider i slow mo,och i mitten av allt,i ruset står du och jag,han och hon och vi är ett.

Att sväva på ett dansgolv.Att känna livet,då,precis just nu.Med hjärtat ditt i min hand och hud mot hud.

Idag känner jag livet via barnen.Den där millisekunden av total livsberusning och the high life sker i skratten,i de små sakerna de gör.I beröringen av dem,i alla små utvecklingssteg.Livet genom deras ögon och minnena från min egen barndom.

Men jag kan ju inte precis springa längre.Kan inte blåsa som en fjunig fjäder för vinden.

Men jag fortsätter ju virvla,ändå.

Tumla upp och ner,inom mig.Hit och dit och tankebanor som ibland är bra,ibland mindre bra.

Ibland MÅSTE jag måla.NU.Eller skriva.Då blir det jobbigt.Det ska mycket till för att tämja min impulsiva sida.Samma med sexualitet tror jag nog.NU behöver jag sex,sen får det bli öken ett tag,om jag inte är sugen.Om jag inte har lust.

Lust.Att ha lust.Lust till livet,lust i allmänhet.Att ha lust att ta chanser,lust att prova på nya saker,lust att våga säga "Ja!"

Tänkte på det.Ironin i det faktum att många,som pratar med mig om mina förlossningsupplevelser,frågar/spekulerar vilt angående om mina "begränsningar" kanske har att göra med rädsla.Rädsla blockerar nämligen.Ironiskt eftersom att jag är en sådan "Ja,till livet!" människa.Det har aldrig spelat någon roll hur skit min tillvaro har varit,det är livet liksom.Jag har välkomnat livet med allt vad det innebär,så jävla skevt är det,livet.Men underbart.

Jag har ingen rädsla i mig.Eftersom att jag är "beyond"..Som gubben i koncentrationslägret som de svalt och torterade.Han sa "Ta vad ni vill,gör vad ni vill med mig,men ni tar aldrig min frihet"...

Vi är fria.Och helt unika,var och en av oss.Det är en kittlande känsla,storheten i att vara fri.

Ibland undrar jag,om man får så mycket av den "svåra" biten som man klarar av.Just för att jag INTE är rädd,maxas utmaningen.Redan långt innan jag fick barn var jag sugen på att föda.Jag har alltid velat bära barn och föda dem.Jag tycker att min resa är ashäftig.Undrar verkligen vart den för mig.Jag är inte rädd.Nyfiken,sorgsen ibland,men aldrig rädd.Det bildas som ett vakuum mellan mig och andra människor,och det "tomrummet" har jag fått lära känna och vänja mig vid.Hej du gråa elefant som står i vägen för mig och min omvärld,ska vi bli vänner nu?Är det det som är meningen?Jag har alltid haft lätt för att kommunicera med människor,nu sätts jag på prov.Jag har alltid haft lätt för att älska och förlåta,nu sätts jag på prov.Jag har alltid varit en passionerad människa med en kraft utan dess like,nu sätts jag på prov.Jag har alltid velat få saker gjorda NU.Nu ska jag föda barn,bannmig!!NU,sa jag.Kom an bara,ut ur fittan ska du unge!!!!!!...Jag trodde att det fungerade så.Jag klarar ju vad som helst.JA,just det.Jag klarar ju vad som helst.Jag är en överlevare.Just därför fick jag mina erfarenheter.Ur askan i elden,som en phoenix fågel.Jag vet att det blir som jag vill ha det en vacker dag.Resan dit är bara längre än för de flesta.I never said it was going to be easy,just that it was going to be worth it.

Hela mitt jag har sätts på prov.Inte konstigt att det knakar i fogarna och att det viner i öronen,och hjärtat vibrerar som en kolibris vingslag.Hej,vad det gungar på stormens hav.Livet brusar i mig och kittlar mina tårkanaler.Dansar tango med mitt hjärta.Gråten mitt i skrattet och vice versa.En sjöman älskar havets våg,och jag är mitt livs kapten.Vilket fartyg jag styr!Så länge skutan kan gå,så länge hjärtan kan slå.

Min sanning är nämligen levd.Inga illusioner.Jag följer alltid min innersta instinkt,lyssnar alltid till kroppen.Mina barn behövde räddas.Min kropp var en husbrand.Elden var lös.Det var så varmt,så varmt,lågorna var intensiva.Dödande i slutändan.Det är min innersta resa.Den jag bär på.

Jag tror att det kan vara det som förvirrar ibland.En förlossning är som en labyrinth.Man går,och går och går,man ser inte slutet.Kommer slutet någonsin..Man känner sig tröstlös ibland,värkar som avtar..Labyrinthen ser likadan ut,har jag inte varit här förut?Det ser precis likadant ut här som det gjorde för flera timmar sedan!?(Fortfarande på x antal cm öppen)Kärnan nås tillslut,barnet föds!Sen ska du ut igen,gå och gå och bearbeta förlossningen,kroppen ska återhämtas.Man måste ha tillit åt det faktum att man finner sin väg ut igen.Ut ur förlossningslabyrinthen.Om man är rädd,rädd för att aldrig se slutet,"kärnan" eller födelsen..Då kan man blockeras sägs det.Ett kejsarsnitt sker.Brak.Man kan inte ens linka ut ur labyrinthen,inget avslut kommer.Du drabbas troligen av depression.Om nu detta med labyrinthen är sant,då ska ni få veta vilken person jag är i detta.Tänk er en havande kvinna som vankar i den här labyrinthen,modet på topp,hjärnan på ett positivt mindset och hjärtat öppet.Hela mitt jag skriker "JA",hela jag är ett med detta barn.Livmodern som pumpar och jag går och jag går och jag går.Jag vet att slutet kommer Jag vet att jag har kraft och ork,jag tvivlar aldrig.Jag är hon som på sluttampen springer på mina ben,med magen i vädret,tuttarna slängandes.Armarna upp i luften,hurraaaaaaaaa,vad jag älskar att föda baaaaarn,I'm made to do this!!!!Jo.Det är sant.Jag ÄR hon.

Förvirringen är total.Men låt mig gå tillbaka till kärnan och påminna alla om vad "naturlig födelse" betyder.Folk tror att en "naturlig förlossning" äger rum hemma,utan komplikationer.Men en "naturlig förlossning" börjar i huvudet.Med dig själv.Din relation till den egna kroppen och sinnet.Hjärta,hjärna,kropp.Sedan så är det så att vissa säger "Med hjälp av vissa saker,att vara hemma,föda utan smärtlindring,rätt attityd,ett aktivt förlossningsarbete,kunskap o.s.v så kommer du att lyckas"...Nu är det så,att den typen av förhållningssätt egentligen är väldigt ytligt.För det som är naturligt på riktigt,the true essence of natural birthing is:Birth is a mystery.

"Looking at birth as Mystery, rather than controllable event, allows us to move beyond the limits of our egos."

Där har du den magiska meningen.Det är INTE ett "controllable event",och man kan INTE lägga över hela ansvaret på kvinnan.Det går inte.Det är ointelligent och felaktigt.Det är där vissa "föda barn naturligt via muffen är det enda rätta"-folk missar målet så totalt.De påstår nämligen att:"Via all rätt kunskap som leder fram till sanningen,kommer du att kunna föda barn framgångrikt".Som om det vore en prestation.Typ:"Pluggar du tillräckligt inför provet så kommer du få alla rätt"..Förlossningar fungerar inte så....De  säger och gör precis det man INTE ska göra.Intellektualisera födandet.Att föda barn sker "inom dig"..Du kan inte läsa dig till hur det kommer att bli.Det är felaktigt.Du kan förbereda dig,men du kan inte veta.Att ha en "naturlig inställning" till en förlossning är jättebra på alla sätt och vis.Eller,ett instinktivt förberedande,skulle jag nog vilja säga.Det maxar nämligen chanserna att du får en fin upplevelse.Att du tror på dig själv,att du litar på processen.För processen är normal,ändra fram tills dess att den inte är normal längre.Och då dog man förr.Jag är som sagt en väldigt instinktiv person,och hade jag varit själv i naturen hade jag nog lagt mig någonstans för att dö.Dragit mig undan och dött.Så "naturlig" är naturen.Rå och kall ibland.Magisk mest,men inte bara.En förlossning är inte en tillrättalagd bild av en gudinna med långt,lockigt hår med ett ljuvt,mjukt sköte och perfekta "amma-vänliga"-meloner som gnyr a la porrfilm medan hon njutningsfullt krystar ut sitt lilla jesusbarn likt en tvål.Välkomnas av fadern med stånd.Stånd över denne gudinna som har fött deras gemensamma lilla jesusbarn..."ÅÅåååh,vilken perfekt förlossning,åååh vad vacker och magiskt..."..Det är inte så det går till.Dock är det en redig hormoncocktail inblandat i groggen,så det är självklart en religiös upplevelse,när ungen väl är ute.Kroppens lättnad,hormonpåslag,ryggdunk från barnmorskor och ett alldeles nytt liv som tittar upp med sina tindrande ögon."Halleluja!Jag gjorde det,jag födde som en gudinna!!"...(Minnet är kort,när det gäller barnafödande.Naturen är designad så.Jag minns t.e.x inte förlossningens mest intensiva fas,hur tufft det var då,medan kirurgiska smärtan efteråt förnimmer jag glasklart bara jag sluter ögonen.De flesta förlossningsgudinnor glömmer fort att det var ett tag de faktiskt tvivlade.Att det var en stund de kände "jag klarar inte detta"...Att det var en stund de kände "Aldrig mera föda barn"...Att det var en stund de skrek för kung och fosterland,"ta bara uuuut ungjäveln nu"...Det glömmer de så fort barnet ifråga är fött..."Det där gjorde jag väl bra?"..."Ja,det gjorde du!"...."Och varför fungerar det inte för andra då?Om det fungerade för mig?Är jag helt enkelt upplyft i mitt perfekta födande?Jag är nog någon slags modern Jungfru Maria.God bless resten,de som födde via k-snitt och sugisklockis,korkade individer.."....

Jag tror att jag som person aldrig kommer att vara "perfekt".jag kommer nog alltid att vara impulsiva,crazy me.Med en relativt misshandlad ung kropp och en gammal själ.Men skrattar gör jag alltid.För alltid.Skulle jag måla mitt hjärta,så som jag tror att det ser ut,skulle det inte vara ett perfekt,jämnrött gullehjärta.med mjuka,symmetriska former.Men det skulle nog vara lite all over the place.Det rödaste röda och svärta och sot.Och ärr.Och vilt.Men det vet vi ju alla.Att vild är vacker ;-).