Många som föder barn nu. Idag kom en så vacker prins till världen, det är så otroligt ljuvligt med barn i juletid.Vilken otrolig lycka det är, med barn som föds. Välkommen, välkommen till jorden.
Uma närmar sig två år, och jag tänker ibland på slutskedet i hennes förlossning. Eller, förlossningen i allmänhet. Hur en förlossning är sammanställd av olika fragment. Detaljer jag har valt att inte prata om, men nu har det snart gått 2 år. Två år sedan den magiska dagen Uma såg världens ljus. Herregud vad jag älskar den flickan. Hon som ville ut med ansiktet först. Jag var 9 cm öppen och krystvärkarna hade pågått i tre timmar, det kallas för face presentation. När panna liksom kilas fast och för varje krystvärk så böjs nacken bakåt och ansiktet skjuts framåt för att sen glida tillbaka igen. Det är nästan omöjligt att komma upp i 10 då ansiktets omkrets är så mycket större än hjässan, Trycket på cervix blir ojömt och kroppen krånglar, barnet krånglar. Hennes puls rusade, min puls rusade. P.g.a pulsen togs vi in, det var det längsta fragmentet. 20 minuter i en ambulans med ett huvud mellan benen och krystvärkar som skakar, tröttheten efter 30 timmar utan stopp eller smärtlindring. 20 minuter är längre än 30 timmar när världen står stilla. Och de låter mig kämpa i 4 timmar till innan hjärtljuden på skärmen dippar, och smärtan skär som knivar i ärret. Det känns som om jag spricker, där. Inte ring of fire, scar on fire. Att dra med tång eller sugklocka går inte då ansiktet är först. De rusar och jag ser lamporna som blinkar. Tummen upp till Tom, det är okej. Allt är okej så länge hon är okej. Och de öppnar min livmoder och jag ser allt det röda i min skärm. Min alldeles egna rymdvarelse är född i denna rymdstation, bland instrument och kalla kårar, men hon var varm, jag var varm. Och jag tänkte att rymden är så otroligt magisk ändå, på ett alldeles speciellt sätt. Människor med modiga hjärtan och stor kunskap hjälper min rymdblomma till världen och de gör det med flinka, tröstande, trygga och snabba rörelser. Det är ömt och det är kärlek och jag ser stjärnorna. Kirurgen pratar om hur ärret nästan gett vika helt, håligheter överallt i min ömma, älskande, pulserande livmoder. Det tar tid att sy ihop mig. Lappa ihop och få mig stabil. Jag är långt ifrån stabil i huvudet, berusad av kärleksdrogen och himla skakis. Samtidigt är allt så självlart. Trots ruset kring min kropp är det bara jag och hon, våra ansikten inramade, andas samma luft, mun mot mun. Jag håller hårt om mitt kängurubylte. Så sjukt jävla lycklig över min rymdblomma, till synes så oberörd av all stress och press hon genomlidit.Vi rullas ut och alla går hem. De lovar mig att rulla mig till avdelningen snart, men de tycks glömma för vi spenderar så himla många timmar i det där rummet, utan ljud. Bara varma, söta flämtningar från henne och låga morrande smärtljud jag släpper ifrån mig när metallen i magen sliter, eftervärkarna skakar. Det kliar överallt. När jag rullas upp blöder jag. Jag blöder och lutar mig bakåt och känner hur jag försvinner. Sängen fylls och läkarna rusar igen. Nålar överallt, de rotar, tvättar, trycker, rensar, masserar. Det blir tyst och jag vänder mig om och tittar på henne i plastbubblan. Tänker att; Så gick det till när du föddes, älskade. Jag gick ut i skogen och hittade dig under en stubbe. Solen sken in mellan löven och mossan var fuktig. Du bara låg där med dina alvöron och smultronmun, runda små kinder. Och jorden brummar, viskar aaaaauum. A-u-m. Uma. Världsalltet. Du som gör cirkeln hel. Och livet kom tillbaka och kraften återvände och jag kunde lyfta min hand och klappa dig. Vill inte släppa dig. Aldrig släppa dig mer.
Och du närmar dig två hela år. Och du rusar med ansiktet först och vind under dina blonda lockar, som studsar mot dina axlar. Så full av liv och galenskap. Jag älskade att skapa dig, jag älskade att bära dig, jag älskde att föda dig, men allra mest älskar jag att ha dig här. Att leva med dig, att se och vara med dig varje dag, att lukta på dig, att prata med dig, att njuta av dig, att ge dig allt det du förtjänar. Tuffa stålbruden, så otroligt modig med världens mjukaste insida. Med ansiktet mot världen.
No comments:
Post a Comment