Tack fina 2012 för allt du givit mig. Både det som varit svårt, och det som varit glädjefyllt. Allt är del av samma cirkel, utan det ena finns inte det andra, och varje år jag lägger bakom mig fylls mina fickor med ännu fler juveler och glitter, precious stones. Vissa dinglar tungt, vissa är kantiga, vassa, river hål i fodret. Vissa är svärtade med flagnat guld. Andra är lätta och värmer, sprider sitt ljus ch glans genom tyg, i lår, genom hud och kött och blod och ger mig energi. Gör mig lycklig och glad. Bland stenarna i fickan ligger även flera hundra, vita pärlor, alla skratt som sparats i min memory bank. Alla ljusglimtar i vardagen och allt roligt barnen sagt. Alla leenden som de gett mig. Varje sten har samma värde trots att det som är vackert ibland ser fult och obekvämt ut. Det har hänt så otroligt mycket, och jag kan lugnt konstatera att jag är en väldigt förändrad människa. Mjukare, mer erfaren, mer luttrad, mer styrka. Mycket mer lugn. Det är man nog alltid, efter ett år, förändrad, men vissa insikter om mig själv och min omgivning, vissa processer som levts genom och vissa platåer jag nu vilar mina fotsulor mot, är unika i sig och något som 2012 alltid kommer att få behålla som "sitt". Inget som kan stressas eller köpas för pengar utan enbart genomlevas med hakan högt och öppen blick mot himlen. Det har varit mycket smärta i världen, men mitt i allt ofattbart så är det ändå så otroligt mycket kärlek. Och medmänklighet. Vart jag än i världen vänder, finns värmen och stödet bland människor där. Någon hjälper en annan upp när den faller, och det är viktigt att hålla fast vid.
Jag har ännu ett år fått ta del av mina barn och deras utveckling, att leva med dem och för dem. Att njuta varje dag av deras existens, att inte missa något. Jag ångrar inte att jag tar det lugnt nu. Att jag är med dem så mycket. Någon skrev något en gång om en förmultnad hjärna när man är hemma med barn, men jag tycker att det är tvärtom. Man måste känna efter, inte fly. Hålla om en annan individ och ge vatten och näring. Att växa med skratt och med växtvärk. Att våga släppa taget och lita på barnen.
Tittade på foton från Umas första födelsedag i början av 2012. Så mycket som hon har växt! Så mycket som Lughán har växt! Inget står någonsin stilla med barn, alltid lika levande, ständigt i förändring och det är totalt mindblowing att få ta del av och vara med om.
Vet med säkerhet att 2013 kommer att bli ett fantastiskt år. Väldigt mycket kärlek och ännu mera liv.
Tack för livet! Mitt liv. Gott nytt år.
No comments:
Post a Comment