Fladder under vingarna.

Han sitter i soffan och lutar sig mot mig. "Lugháns mamma, my friend" - säger han och han är så varm och mjuk. Klappar med pekfingret längst hans näsa, blundar och minns precis hur den näsan kändes under fingertoppen, den där fredagen i Juli 2009. Samma näsa, samma lena pojke. "oooh that's nice mamma, tickle Lughán". Älslar dig så att det värker i hela kroppen. När du pratar om hur busschaufören lyssnar till bebisen som skriker, när du på morgonen sällskapar på toa och pratar om att jultomten kommer snart. Snart, snart kommer han, och han har presnter med sig till Lughán tydligen. Det berättar du för mig. Idag fick han julkort av sina vänner från skolan, så imorgon bär det av till stan för att köpa upp mig lite. Det är ju mitt första år som officiell "mamma", så det tar lite tid att lära sig alla nya regler som newbie. Julkort och sånt. Lyckades fiffla ihop ett paket med ekologiska chokladtryfflar iallafall, en röd amaryllis som först ser dagens ljus om 8 veckor cirka, så himla välgenomtänkt som julblomma liksom(eeh), ett kort. Hittade inte waldorfpennorna att färlägga med, men ibland är svarta ord i bläck allt som behövs för att lyckas beskriva allt det fina man känner. Fröken Honung, Lugháns pedagog. Silkeshänderna, de varma och omslutande. Hur han mår så bra och så tacksamma som vi är. När man väl ger sig ut i djungeln med förskola och skola, den där världen som redan känns främmande och obekväm för mig, då är det få saker så himla livsgläjande och betydelsefullt som en människa som verkligen bryr sig om barnen. Som orkar att bry sig. Som har energi kvar, trots rynkor i både hud och själ, trots läderkupa kring hjärtat. Trots ett ganska så strävt liv, att det blir guld sen av människor som hon. Hon lyser guld över vår pojke och för det skulle jag kunna ge hela min värld. Allt jag äger och har, skulle jag ge, för att mina barn ska kunna födas i tryggt ljus, leva i ljus och bli omhändertagna i ljus. Ur värme kom du, i värme ska vi föra dig. Före er, all världens barn.