Min underbara barnmorska.
Det är tungt nu. Tungt och lätt på samma gång. Sitter och tittar på människor i ett akutrum och körs i rullstol i korridorer med varm, mjuk bebis i min famn. Aldrig utan henne. Kim vid min sida, min klippa. Den bästa barnmorkan. Hur många bebisar som har fötts into these hands och även om varken Uma eller Malie togs emot av dessa händer så har hon varit där hela vägen. Tagit emot alla oss, hela familjen. Vi pratar som vanligt om allt mellan himmel och jord och det är intressant hur de vackraste mötena kan ske under de jobbigaste omständigheterna. Det tänker jag mycket på. Specialistläkaren jag träffade efter 7 timmars väntetid och otaliga felstick av arroganta juniordoktorer var så himla fin. Det var så värt att vänta på. Indisk, kvinnlig, försiktig. Hon lyssnade på mig och ville verkligen hjälpa. Världens största leende och full av ljus trots att hon sliter som ett djur och bollas mellan patient på patient i en rasande takt. Det är det som är problemet. Folk är utbrända och trötta. Orkar inte bry sig, orkar inte känna samma glädje över det jobb de en gång älskade. Det är tråkigt. När år 2 doktorns ögon inte bryr sig längre, innan det ens har börjat på riktigt. Jag älskar att titta på människor på sjukhus. Funderar på vilka de är och varför de är här, hur deras liv ser ut och hur dem mår. Det finns så mycket sprickor i allt och alla bär på sin egna histiria, sin egna sorg, men det är i sprickorna ljuset kommer in och det är i sorgen och kärleken vi möts och är jämlika. Man ser familjerelationer och barn och mammor och pappor och tårar oh smärta och sorg. Så gamla personer som inte orkar mer, sen ser man de som fortfarande har glöden kvar i blicken och det ger en hopp. Trots att det gör så in i helvete ont och trots att det är mycket som är tungt kan jag inte låta bli att känna en så stor livsglädje och rus över mänskligheten. Jag har träffat så otroligt många läkare, och de flesta har varit skit, men: träffar man en som är bra. En som lyssnar, en som bryr sig, en som ler. Då förvinner allt det andra. Både min NHS barnmorska, mitt team, min konsult och Kim såklart har varit guld, guld, guld. Det finns mycket skit på vår jord men jag är bombis på att det finns mer som är fint. Älskar människor som orkar se ljuset.
Malie bajsade ner sig och hade en liten krypsession på min säng, så himla fint. Kärleksrus! Älskar henne så att det värker bakom ögonen och så att det spritter i tårna. Fick inte äta någonting eftersom att jag kanske skulle opereras så antbiotikan kändes som den gjorde hål på tarmarna. Tre vaginala undersökningar med metall och händerna och armvecken prydda av nålstick. Samma gamla vanliga visa med andra ord. Är så sjukt van. Hon skakade på huvudet när hon hörde om allt som hänt mig och hade så försiktiga fingrar. Hon flyttade ultraljudet fram tills antingen idag eller imorgon och det är verkligen skönt. Fortsätter med mina tre antibiotikor på högsta dosen och sen får vi se. Kämpar på, jag och kroppen och hemmet och barnen och solen som lyser idag. Försommarsol.
Imorgon fyller Malie 1 månad gammal.
1 månad sedan livet förändrades för alltid, och jag skulle gå genom allt igen bara för att få röra vid henne, uppleva henne. Älska henne. Ögonblicket med henne i luften då tiden stannades är klart som kristall i minnesbanken. hela hennes födelse minns jag som igår. Hur hon kändes, hur hon luktade. Nytt liv. Det fins inget som slår den känslan. Nytt liv som du har burit på i nio månader mot ditt bara bröst.
Hon är mitt hjärtas fröjd. Det är dem alla tre.
No comments:
Post a Comment