6 veckor

Idag fyller den här lilla mjuka flickan 6 veckor. Stryker min näsa längst hennes mjuka, runda, brunbrända mage och hon drar efter andan. Drar henne tätt intill mig och borrar näsan mot hennes hals, sniffar. Älskar att lägga nästippen vd hennes mun och sniffa hennes andedräkt. Smeker hennes lilla lena huvud och petar på hennes alla dubbelhakor. Och då kommer ofta tårarna. Älskar ihjäl dig, lilla skitunge! Så sjukt jävla in i bängen underbar att om jag siktade mot stjärnorna nu skulle jag kunna träffa varenda en av dem med kraften från amors pilar. In i evigheten, solsystemet, universum och alla dansande bitar av rymdstenar. Hey baby. Älskar dig upp, upp, upp, till stjärnorna och tillbaka. Månflickan min, min lugna. Är. Så. Tacksam. Hon är så mjuk, luktar så gott. Är helt underbar och är världens snällaste tjej. Utan bit liksom. Är ju van vid Umas framfart. Uma är hög och låg, berusande, kvittrande, gudomlig och envis. Bitsk och stundvis väldigt skarp. Intelligent. Och snabb som en vässla. Ljudlös och bryter sig lös, rymmer och får upp världens fart på sina knubbiga toddlerben. Springer snabbt och lätt med blonda lockar som studsar mot de minsta axlarna jag vet. Malie å andra sidan är så otroligt mjuk och jämn. Min buddha baby. Hon är så mild i ögonen och när hon är smärtfri tittar hon på mig så innerligt att jag drunknar i henne. Faller handlöst i kärlekens vatten och simmar utan ansträngning. Hon känns som lent vatten mot kroppen. Silke. Om det inte vore för magen hade det nog varit en mycket lugn liten trea vi hade haft. Men nu krånglar magen som sagt. Väldigt, väldigt mycket och hon sover sällan. Om jag inte minns fel så hade Lughán liknande problem med magen, men då var jag ju sjuk så T tog mycket. Vi hade ju bara honom så visst fick jag hjälp på ett annat sätt, med första barnet. Man är ju alltid mer flexibel med sitt första barn. Fast när man väl står där med ett enda barn så känns det ju större än vad man egentligen kan klara av. Kommer ihåg att jag var så rädd för natten. När jag fick Lughán. Rädd för skriken och sömnlöshete och smärtan och tröttheten och katetern. Rädd för att inte orka. Med ett tredje barn vet man precis hur tröttheten känns och vet precis hur nattluften luktar. Pillar på FB klockan 3 på natten medan jag stryker och klappar bebis samtidigt. There will always be a tomorrow. Det är erfarenheten man är rikare. This too shall pass trots att det känns som att det aldrig blir bättre. Uma skrek ju nonstop men det var inte mage utan huvud och temperament.

Pga Malies mage har jag har fått jiddra med min diet lite, men orkar inte köra all in. Egentligen borde jag kapa alla sädesslag, soja, mjölk, bönor etc och det orkar jag inte. Inte som vego. Måste ha energi. Försökte två dagar men med min recovery så orkade jag inte riktigt. Med händer, armar, höft , hjärta och bröst fyllda till bredden av barn så är det nästan omöjligt att äta något. Tänker ofta på det. Att HUR ska man kunna äta och gå på toa med tre knoddar under 4 år! Visserligen går Lughán sina tre mornar men nu är det ju snart sommarlov. Förbannade kropp. Älskade, trasiga, duktiga, onda, förjävliga åbäke till kropp.