En liten stjärna.

Uma, min Uma. Satt i mörkret vid din spjälsäng och du ville inte sova. Så kul när man som mamma försöker köra den mer rofylla tekniken, sjunga lugnande och sakta stryka med handen. Du börjar digga istället. Röra på din lilla rosa rumpa till sången och rycka med huvudet. Går ut en stund och kommer tillbaka, för att mötas av en megalång liten smultrontunga och ett brett flin som sticker ut mellan spjälorna. Putar med magen och vill bli snusad på.  I rummet bredvid ligger trötta, varma pojken och sover redan. Mitt i höstdepp och trötthet så lever man ju som aldrig förr trots allt. Återuppstår alltid vid er beröring. Får världens ljusaste själ tack vare er. Mina barn. Jag vore nog en jäkla tråkig typ utan er.