-Supernanny!-

Världens finaste Tom åkte till affären och köpte lite färdig-grillad kyckling,mörk choklad,samt en liten flaska vin till mig!Han tillagade snabbt en underbar kyckling-sallad,min favorit,tack min käraste!
Plötsligt kändes fredagskvällen inne inte alls lika tragisk längre.
Lughán har skrattat jättemycket ikväll.Ibland önskar jag verkligen att man hade en filmkamera framme vid alla dessa ögonblick.Skulle vara så underbart att föreviga.
Fast man har ju sitt minne.Och det är också inte dumt precis.Det vibrerar fortfarande av kärlek och bubblande lycka inom mig tack vare hans skratt.Älskade lilla puss-gurka.
Han har också precis hittat sina fötter,och han suger glatt på sina tår.Det ser så himla roligt ut.Den djupa koncentrationen och inlevelsen när han smaskar på sina tår tills de blir alldeles skrynkliga som små russin.
Det blev ingen julmarknad idag,så vi tar det imorgon istället vilket inte heller är fy skam!I övrigt ser jag fram emot en lugn helg tror jag.med mycket bus med Lughán.Nu ska jag titta på 'Supernanny'.Tänkte att man kanske skulle kunna få lite tips angående barnuppfostran hehe.Är ju fortfarande nybörjare om man säger så.Sedan är det alltid rogivande att titta på andra busiga och stundvis galna ungar.Så man känner sig lite mer normal.Lite som en mängden.Mycket skönt ibland.You are not alone!!!!

-Ljus i mörkret!-

-Kväll!-

Det är fredagskväll och människor befinner sig på olika dansgolv runt om i världen där de dansar tills skorna flyger och fötterna brinner..This is the night liksom,dancing queen.
Jag sitter inne och torkar bebis-rumpa och om jag har tur hinner jag koka en kopp te och det finns bara makaroner i skafferiet.
Det var över ett år sedan jag var berusad senast och jag längtar ut.
jag har inte fikat med en vän sedan jag flyttade hit i April,ingen vettig konversation,inget samtal.
Jag saknar Sofia så jag håller på att dö,
och ibland vill jag bara vara ung och frisk och dansa.Inte fortfarande försöka återhämta mig efter en jobbig förlossning.
Vill ha tillbaka min gamla mage och mina gamla bröst,men det får jag aldrig.
Jag vill rymma från alla måsten,jag är inte perfekt.
Jag vill skratta lite och inte bara vara trött.

menojdå

Oj..Det är fredagen den 13:onde idag.

Take it easy,folks!

-Om kyrkogården och längtan efter en lekpark!-

Som jag kanske nämnt tidigare,brukar jag promenera på en kyrkogård med Lughán.Jag börjar vänja mig nu,trots att det var väldigt makabert i början.Det enda jag tycker är svårt fortfarande är när man går förbi sörjande människor.
De som sitter nedhukade där vid gravstenarna med ny-köpta blommor och gråter eller ber en bön.
Det värsta är när graven tillhör ett barn.Och där går jag förbi,skyndar med min röda barnvagn och en gråtande Lughán.Vågar knappt möta deras blickar,men jag kan känna hur fel det är av mig att gå där på kyrkogården.Hur har jag mage liksom att vandra med mitt levande liv på rullande hjul förbi de människor vars liv har tagits ifrån dem alldeles för tidigt.
Ibland kan jag inte låta bli att snegla på dessa gravar där folk har suttit nedhukade vid,nästa gång jag går förbi och ingen är där längre.
Det är en konstig fascination.
Sorgen är så naken liksom.Det känns som om jag tar del av något förbjudet,betraktar det hemliga band mellan de levande nära och kära till och de älskade bortgångna.
Minns specifikt en ung kvinna som satt vid en grav.Hon stirrade tomt ut i luften och tomt på mig.Hennes hand kramade hårt en nallebjörn och jag skyndade odiskret förbi.
Nästa dag,var jag där igen.Jag kunde inte låta bli,trots att jag kände mig skamligt kriminell,att se vad som stod på gravstenen.
Det var ett namn,ett datum.Följt av orden "born sleeping".
Det var så fina ord som förklarar det absolut värsta som kan hända blivande föräldrar.
Det som jag var så rädd för under min graviditet,som var läskigt nära att bli min verklighet också.Att föda ett sovande barn.
Statistiken säger att 4000 barn föds sovande i England idag.De sa att det är ovanligt,det händer inte dig.
Fast det händer 4000 föräldrar varje år.Jag mår illa av den tanken.
Och jag känner mig så dum ibland som klagar.Vi som har levande friska barn har liksom inte råd att klaga egentligen.Trots sömnlösheten och tröttheten,bröstinflammationen,jobbiga förlossningen,ärret som aldrig läker,den misslyckade amningen,det uteblivna sexet o.s.v.

Skynda dig älskade,skynda att älska!

Tacksamhet.Jag är tacksam.

Anledningen till att jag och Lughán promenerar på kyrkogården,är för att det andra alternativet inte är så lockande.Det finns en park här i Leeds.En underbar park där man får lust att spela brännboll och leka.Den är stor och grön och jättefin.Tyvärr finns det många gäng här i Leeds som tycker mycket om att vandalisera och göra barnfamiljer rädda.Det finns en liten lekpark,men den är sönderslagen.Jag önskar nästan att de tog bort den helt.För det finns ingen sorgligare syn i världen än en ödelagd lekplats.Inga gungor finns kvar.Bara krokiga metallställningar med flagnande färg som människor har sparkat sönder.Det gnisslar om den trasiga metall-karusellen och det enda som virvlar med vinden längst marken under gungställningen är ett par tomma ölburkar.Det är så himla tråkigt.
jag vet gamla människor som har slutat att gå där,efter att ha blivit påkörda av killar på cyklar.
Jag blev själv påkörd bakifrån av en kille på bmx när jag var höggravid.Det var inte ett misstag,jag var målet.
Det är inte en miljö jag vill ha mitt barn i.En miljö där människor som tydligen mår så jävla dåligt att de har bestämt att förstöra andras liv så till den milda grad att de på riktigt skadar.
Läskiga figurer vandrar omkring med sågar i händerna och ser skräckinjagande ut.
För en månad sedan anmäldes en gruppvåldtäkt på en 14-årig flicka.
I'm feeling pretty sick och osäkerheten jag upplever är det värsta.
Jag vill inte behöva känna att jag skyndar med barnvagnen förbi de som röker hasch på bänken
och som leker med en fickkniv i ena handen.

Detta är det värsta med Leeds.Det stenhårda klimatet.
Familjer som uppfostrar sina barn till rasister och vandalister.
Att inte kunna ha blommor utanför sin dörr utan att
få de förstörda.
Att inte kunna ha en kolonilott utan att få sitt växthus nerslaget.
Att man alltid alltid måste låsa sin dörr,
trots att man är inomhus.
Bristen på respekt

Det bästa med Leeds är det mångkulturella.
På bara vår gata finns det minst tio olika nationaliteter,och när man vandrar längst gatan är man hungrig innan man hunnit komma till dörren p.g.a alla underbara dofter från de olika världs-köken.
De lagar galet god mat och är så underbara.
Jag tycker om det faktum att Leeds inte är så segregerat.Rika bor bredvid de fattiga.Invandrarna bor granne med medelklass-engelska familjen.
Det är fint.Även fast det skapar konflikter ibland.


Oj jag vet inte varför jag skriver om detta.Det finns så mycket mer till ämnet och jag ska skriva mycket mer om Leeds när jag får chansen,fast nu vaknar Lughán tyvärr.

Puss

-Today!-

Godmorgon,eller godförmiddag eller det är kanske rentav efter middagstid hemma i Svedala!?

Hej iallafall!

Natten har varit orolig.Lughán ville aldrig somna igårkväll,och när han väl somnade gnydde han i sömnen och vaknade till ideligen.
Nu ligger han för tillfället i sin vagga och snarkar samt smågråter om vartannat.Undrar vad som händer i hans lilla dröm-land.
Jag är TRÖTT med många utropstecken.Fruktansvärt trött.
Att bli förälder är som att vandra rakt in i ett töcken av sömn-piller-feeling.
lever på hoppet att detta en dag ska förändras,fast jag tror knappt det.På sin höjd kanske man vänjer sig.

Jag saknar Sverige mycket för tillfället.Åker dit till jul och det blir skönt.
Igår var vi på waldorf-förskolan här i Leeds med Lughán.De har en bebisgrupp på torsdagar som vi går till när vi har tid.Det är så fint.
Vi målade,vikte och klistrade höstiga små lanternor som vi satte levande ljus i och bakade bröd.
Idag är det dags för alla barnen att gå på lanterna-promenad med sina små lyktor vid fyra-snåret.Jag och Tom funderar på att pallra oss dit.
Lughán kan ju inte precis delta men det är ju bland det finaste som finns.
Små barn som går med tända lyktor i mörkret på led och sjunger.Åh!
Det lyser upp hela mig inifrån och gör detta mörker mera vänligt.

Sedan öppnar den stora julmarknaden i stan.Pixie Geldof ska tända julbelysningen i hela staden,det blir invigninsfest,så det ska bli kul!Dit ska vi nog också pallra oss idag och äta tyska korvar på marknaden.

Fast ingenting är bestämt än.Får se hur Tom känner sig och så.

We'll see!

-Save the world!-

*power-painting* ,session nr.4

-Songbird!-

For you there'll be no crying
For you the sun will be shining
‘Cause I feel that when I'm with you
It's alright, I know it's right

And the songbirds keep singing
Like they know the score
And I love you, I love you, I love you
Like never before


To you, I would give the world
To you, I'd never be cold
‘Cause I feel that when I'm with you
It's alright, I know it's right

And the songbirds keep singing
Like they know the score
And I love you, I love you, I love you
Like never before

Like never before; like never before.

//Eva Cassidy

-Silence!-

*Power-painting*, session nr.3

Stor fast ändå väldigt liten.
Världens finaste,mjukaste Lughán.

Om att vara stor fast ändå väldigt liten.

Lughán är ett "ovanligt stort" barn.Han fyller fyra månader den 17 November och väger drygt 9 kg.
Kläderna på H&M som är storlek 6-9 månader sägs vara upp till 9 kg.Alltså följer han inte den "normala" tillväxt-kurvan,såsom man ska vara om man är normal.
Det är det första människor säger när de ser honom."oj,vilken redig pojke"-"stor och stark och stadig"."Han kan nog sitta upp snart,ska du se"-"det ser ut som om han skulle kunna börja gå vilken dag som helst"
Aldrig någonting om att han är fin.Bara att han är så väldigt stor."He is massive"Men Lughán är fortfarande liten och behöver den omtanke ett litet barn får.
Varför ska ett litet barn vara "oh så rysligt söt-så pytteliten och gullig".Varför ska ett barn som kommer ren in i denna värld,bli dömd och stämplad från början.Det är ju inte något vidare konstigt att ojämställdhet finns menar jag.
tar mig tillbaka till när jag var yngre.De satte mig alltid mellan de bråkiga pojkarna för att jag skulle se till att de var tysta.Bara för att jag var mullig,var jag "redig tjej,med fötterna på jorden.Inte känslig alls bara stark".
Bara för att jag i tolvårsåldern inte tolererade att killarna kallade mig för fitta eller fet utan att ge svar på tal,blev jag kallad radikal feminist trots att jag knappt förstod vad begreppet menades.Lärarna skrockade lite,tittade roat på mig och sa "Jo,rediga Nora är det eld i".
Jag hade kortklippt hår och fick inte bli Lucia.Det stod mellan mig som hade "medmänskliga kvalitéer" eller en annan flicka som hade långt lockigt hår sa magistern.
Hon vann.

Jag blir bara så trött ibland.Min son är känslig såsom andra barn.Min son är lika liten,såsom en annan snart fyramånaders gammal bebis.
Bara för att han väger och ser ut som en 6-9månaders gammal bebis betyder inte att han är "wow vilken dunderkille,så stor och stark och macho"
Han är också söt,också fin.Också liten och ren.Snälla stämpla inte.Se Lughán som Lughán är.Se andra barn som de individer de är.
Jag vill inte att Lughán ska få höra att han är för stor och inte passar in.Att han har fel kropp bara för att han inte passar in i sin årsgrupp.Att vara så redig att han klarar sig själv och aldrig behöver hjälp med någonting på dagis.
Något är så sjukt fel i samhället när det första man gör när ett barn är fött är att diskutera dess utseende,anlag,kroppstyp,knubbiga mage.Kommer han alltid att vara tjock?Vilket litet fetto liksom.
Låt barnen bara lysa.Sluta utseendehetsa runt någon som knappt känner igen sina egna föräldrar än.
HEJ OCH VÄLKOMMEN TILL VÄRLDEN,DU DUGER INTE!liksom.

Fick mig en ryslig verklighets-check när jag fick barn.
"Åh en liten flicka!"-nej det är en pojke.!"Men han har ju så stora ögon,långa ögonfransar och en lila filt,visst måtte det vara en flicka?"..NEJ FÖRIHELVETE!

kanske svamlar jag bara.Men jag tycker bara att det är så himla obehagligt.
Och det är ändå en pojke jag har.Det är liksom "okej"att en kille är stor och stark,eller?
Om det hade varit en stor flicka jag hade istället.Hade det varit ännu mera fel då?Hon skulle då förväntas vara en liten jollrande prinsessa.Mår illa jag bara tänker på det

Det är ett evigt jämförande med grannbebisen som är född två månader tidigare men ändå halva storleken av vad Lughán är."Oj vad stor Lughán är,vad matar du honom?"Folk skämtar om att inte orka lyfta honom.Att han väger mer än de själva.Brist på samtalsämne undrar jag.Eller är alla bara så sjukt osunda i sin inställning till mycket små barn.
Det är som om det eviga jämförandet börjar med en rivstart redan vid befruktelsens skeende.
Under min graviditet var de så oroliga och skickade mig på ultraljud hela tiden för att de tyckte att Lughán hade långa ben.Han kom tillslut ut ur magen och hade fortfarande långa ben.Kanke lite längre ben än genomsnittsbebisen.Är det en sjukdom då?Ja för att passa in kanske han måste kapa halva vaden eller så.

Detta kanske låter som ett försvarstal.Typ-"min son är visst fin,trots att han är stor,så det så."

Men det är inte riktigt det jag vill belysa,trots att det låter som en partisk mammas eldiga 'du-är visst-värd-någonting'-betygelser.

Jag vill väl bara ha sagt att jag nästan blir mörkrädd ibland.
Det är en så otroligt osund och onaturlig fixering av vad som är rätt och fel utseendemässigt.

Jag är ju inte så himla bra med detta själv.
Eftersom att alla påpekar att Lughán är stor som en elefant,
oroar jag mig också.
Kikar i smyg på honom när han ligger naken på skötbordet och sprattlar.
Han tror att jag bara leker med honom när jag cyklar hans nakna små ben,
fast jag egentligen tittar på honom och tänker,
"de kanske har rätt.Tänk om det är något fel på honom,tänk om han har ovanligt långt liv,för stort huvud,för tjocka ben."
"Ser inte det ena ögat mindre ut som den där kvinnan sa,och har han T.O.M FÖR LITEN SNOPP KANSKE?
"Kommer kuken bli lik sin fars",säger de och flinar."hähähä".
Så jävla sjukt.
Och där ligger Lughán och skrattar och ler och förstår alls inte vilken sjuk och vriden värld han har kommit till.

Hur var jag som barn?

Jag var sprudlande och full av energi.Jag kom till världen och jag levde i nuet och var social.Pratade med allt och alla och tänkte inte så mycket.Sedan i 12-årsåldern kom smällen och självkänsla och självförtroendet sjönk som sten mot botten.
Blev sjuk i anorexi och hatade mig själv så innerligt.Jag har under mina tonårsår alltid fått kämpa med att bemästra min "galna" sida,det är liksom så fel för en flicka att också vara arg.
Killarna i klassen som kastade glasflaskor nerför spiraltrappan på andra elever,fick allt stöd i världen och blev sedan hyllade av de kvinnliga lärarna att de växte upp till välartade unga män,bara för att de betedde sig någorlunda snällt mot sin omvärld.Att de kallade tjejen utan så mycket tuttar för jävla äckel-planka eller jag som var mullig för fula hora var ju glömt och förlåtet snabbt som ögat.Medans flickorna med attityd tyckte lärarna verkligen inte om och har aldrig gillat längre fram heller.

Jag tryckte ner mig själv så mycket under tonårsåren.Försökte kväva det som var jag.
Detta har lett till att utöver självhat har jag även utvecklat social fobi och knappt kan köpa mjölk på ICA utan att ha hjärtat i halsgropen.Bara för att jag har lärt mig att det är vulgärt ovh fult med flickor som skränar och skrattar.NEJ,detta är inte en gammaldags uppfattning utan finns fortfarande väldigt närvarande i denna nutid.

Jag längtar tillbaka till den tid när jag var yngre och stod naken vid strandkanten med armarna uppsträckta i skyn och skrek "Här är jag världen,kom och ta mig om du kan!!!".Mitt självförtroende var odödligt.
Jag vill inte leva så här längre.Speciellt vill jag vara en förebild för min son och andra eventuella framtida barn.Jag vill inte stå framför spegeln och nypa fläsket och prata om hur fet eller fel jag är.Trots att jag kanske inte känner mig på topp utseendemässigt vill jag inte sprida de orden.Det ansvaret tycker jag nog att man har när man får barn.
Att lära dem att man är perfekt precis som man är.Det finns inget som är fel eller trasigt.Skydda Lughán helt kan jag förstås inte göra.Men man ska försöka vara den förändring i världen som man vill se.Man ska icke klaga på smal-hetsen t.ex om man själv går där och räknar kalorierna för att passa in i någon jävla falsk mall.
Det finns fan inga regler.

Min son är det finaste och mest perfekta som finns.Stor som liten.Med ben eller utan.

Det är bara Lughán.

-It's monday and I'm in love!-

Idag har varit en alldeles vanlig måndag.
Av någon anledning har jag alltid lite svårt att komma igång riktigt om morgnarna.
Med motivation och livsglädje menar jag.
Då kan det vara bra att ha ett litet sött hjärtegryn som Lughán hos sig,
det hjälper det där med motivationen.

Fast han mår inte riktigt bra gubben.
Han besväras ganska mycket av sin mage :-(.
Prutt-besvär.
Önskar jag visste något som hjälpte,men det är svårt att säga till en fyramånaders-
gammal bebis att: please,drink slowly darling!!
Har hört att en tesked fänkåls-te skall lätta på trycket.
Kanske får vi prova med det imorgon.

Det var fabror Frost ute när jag vaknade imorse.
Kan tänka mig att i Sverige i vissa delar är snön säkert redan igång.
Men frosten är det första riktigt vintriga som har visat sig hittills i Leeds.

Det är inte så mycket man kan göra med en liten bebis när kylan faller på,
letar sig in genom väggarna och sveper iskallt längst vårt golv.

Man får tända ljus,många ljus och laga god mat.
Och tänka på alla fina människor som finns därute någonstans i mörkret.
En av dessa fina människor är
världens underbaraste generösa vän till mig,hon har skickat en höst-present med posten till mig idag.
Det gör mig så oerhört lycklig att världen inte bara är kall utan att det finns helt
fantastiska människor som tänker så mycket på andra,men borde tänka mer på sig själv.
När presenten anländer kommer det bli en gåva av glädje och ljus.
Ser så mycket fram emot det!

Tack Annie,<3


Idag lagade jag lax och rotsaker i ugn,det var fantastiskt gott!
Igår,på vår lilla utflykt,besökte vi en bondgård ute på landet som odlar
och säljer ekologiska grönsaker.Jag glömde ta kort,vilket var dumt för ååh det är så vackert!
Alla grönsaker har blivit skördade samma dag och är fortfarande täckta av jord,
så rotsakerna jag använde mig av till matlagningen idag bestod av dessa.
Ekologiska rödbetor i ugn är bland det bästa som finns,
det smakar verkligen annorlunda än de vanliga konventionella färdigputsade man köper i affären.

Åh,jag som skulle skriva mera,men nu har Tom tappat upp ett skumbad till mig
(Ja,jag är väldigt bortskämd ibland)
Så jag måste kila.
Sedan UNDERBARA SÄNG!
Fast jag hinner väl knappt sluta mina ögon innan Lughán vaknar och börjar hålla låda igen!

Godnatt!

Söndags-utflykt!!

Jag och Tom blev alltför trötta på stan,så vi tog bebis och bilen och drog ut på landet.
Det har varit en fantastisk dag med te-drickande och mys framför öppen brasa hos bekanta samt underbar natur!
Min dröm är verkligen att bo på landet.Har alltid bott i stan och är en stads-tjej
ända in i benmärgen,men åååh vilket stort behov jag har inom mig
att andas frisk lugt och få tänka klart.
Det finns så mycket som distraherar i stan,olika viljor som drar åt olika håll.
Allt tycks liksom handla om att välja det perfekta valet och bli framgångsrik i andra
människors ögon.
Blir så fruktansvärt trött på den moderna mentaliteten.
Vad är verkligt värt något liksom?
Fantastiskt att äntligen få tid till bara mig,Tom och Lughán.
Mycket av vår tid vanligtvis är att fördela uppmärksamhet och tid jämnt mellan släktingar så att alla blir nöjda och jag känner mig ofta så otillräcklig,så det var skönt att bara få rå om varandra ett tag.
Känner att jag har fått supermycket välbehövlig energi så att jag kan ta mig an den stundande vardagsveckan som nu står för dörren.
Älskar mina två prinsar mer än allt annat.
Tack för denna dagen!!!

Kärlek.

The X-factor.

Jag har ätit alltför mycket chips och betraktar nu en teveskärm.En sådan fin lördagskväll.Jag tittar på X-factor.Typ idol fast brittiskt och med Simon Cowell som sitter där och mansgrisar sig.fast jag tycker faktiskt att han säger ganska mycket som är sant.Brutal ärlighet.

Tom tar hand om en gråtande Lughán ute i köket!
De håller på med smällare och raketer ute på gatan och det gör honom så rädd :-(
Jag är mycket trött så det blir inte så många fler ord här nu ikväll.

Lördags-puss!

Ville bara tillägga

Till de som är gravida eller som planerar att bli:

Detta händer INTE alla!
Vissa klämmer ut sin bebis på en halvtimme utan att knappt ha märkt att det hunnit starta,lucky bastards!Och vad som än händer kommer Du att klara det.Det kommer en morgondag,solen kommer att skina igen och allt är värt det hundra gånger om.

Nedskriva tankar från första månaden som nybliven mamma

"Det händer att jag inte kan andas när jag tänker på förlossningen...alla bara säger om andra:"Mamma och barn mår bra,det hela var över snabbt och ungen är så fin,och visst gjorde det ont men hon var så stark så stark duktiga duktiga hon."

Och jag var inte alls duktig,förvirrad dimma,och smärtan vet jag knappt hur den kändes.Minns bara känslan av att vilja hängas upp i en köttkrok i taket alldeles naken och skrika djuriskt.
Mitt barn låg fel.Vände och vred på sig där inne i magkulan.Han hade det nog väldigt ont han med.

Han var helt fast.fast fast.stenhårt satt han med huvudet i bäckenet och trots överdos av hormoner tog han sig ingenstans.hans lilla hjärta pickade på samma nivå, han kämpade därinne och var inte glad.
Jag har sett många kejsarsnitt på tv förut.Overkligt att de gjorde exakt samma sak med min kropp,eller med hans kropp rättare sagt,min lilla älskling,de drog och slet i hans lilla huvud,bände upp mig och drog ut honom.baby is delivered now,lever han?lever han?inget svar och inget skrik hörs.
De la honom efter långa stunden på mitt bröst,stora vakna ögon brett isär å de där söta läpparna som vi pratade om att han hade redan på ultraljudsfotot.oskyldig liten varelse.en individ.tagen in i denna värld på värsta tänkbara vis.När kommer smällen kan jag inte låta bli att undra.Han verkar må bra nu men det lär ju komma.
Jag hade svårt med kärleken till min son den första tiden.Lätt att skylla på smärtan.Hade så dåligt samvete över att jag inte kunde ta hand om honom...självständighet var det ord som ekade i sjukhus korridoren,skaffa dig självständighet!!..om du inte kan ta hand om ditt barn är du ingen bra mamma.Jag kunde inte.Jag kunde inte stå upp eller hålla honom i mina armar trots att jag önskade så innerligt att hela hjärteroten värkte sönder.När jag ställde mig upp och tappert försökte byta blöja på natten,forsade det blod och stinkande infekterad vätska ur mitt underliv jag kunde inte torka upp det själv.jag mumlade bara förlåt om och om igen medans den otroligt attraktiva väldoftande sjuksköterskan torkade mig mellan bena med avsmak.det gjorde så jävla ont överallt rakt igenom,tittade i spegeln och bara hatade mig själv.

"Infektion får man bara på sjukhus".jahaja


Jag känner mig tagen av våld av många.Läkare och sjuksköterskor,mentalt misshandlad.Min enda önskan var att hålla mitt barn."

-En stjärna är född!-(förlossningsberättelse)

Lughán Thomas John Pattinson-Aldén föddes fredagen den 17 Juli år 2009 kl.09.52 på morgonen.

En förlossning,
Bland många andra.10 000 barn föds i Leeds varje år.
Detta är min berättelse.

Jag planerade en vattenförlossning.Jag vet att jag är stark.Jag vet att jag skulle klara av att föda barn.Jag såg fram emot det.I början av graviditeten var jag mera rädd.Väldigt rädd.Ju närmare det beräknade födelse-datumet jag kom,dessto lugnare blev jag.
Jag hade ganska mycket komplikationer under min graviditet.En av dessa är denna händelse som följer:

När jag var 15 veckor kom jag just av flygplanet i Liverpool när jag började blöda.Det blev ambulans in till sjukhuset där de lyssnade efter bebisens hjärtljud som de inte kunde finna.De sa att fostret inte levde.
De gav mig ett ultraljuds-datum fem dagar senare då de skulle bekräfta vad som var sagt.
De var fem dagar från helvetet.
Ultraljudet kom och jag bad Tom att inte titta på skärmen,ville liksom inte låtsas om att det var något därinne.Och eftersom att jag inte hade blött något mer var det ju uppenbart att det skulle vara någonting kvar därinne.
Barnmorskan sa ingenting under en lång stund.Sedan skrev hon ut någonting,och gav det till Tom.Tom tittade förvirrat på bilderna hon hade skrivit ut och jag bara grät.
”Ja,ni behöver ju inte ta fram det i väntrummet”-sa hon.”Det är många därute som får ett negativt resultat”.
Jag var fortfarande lika förvirrad.
Min son levde,och jag var tydligen gravid igen.Mitt mirakelbarn.

Min förlossning varade i 33 timmar från det att vi kom till sjukhuset och mitt vatten gick.
Innan dess hade jag skött allt värkarbete hemma.Jag var glad när det startade,ÄNTLIGEN!
Jag var 8 dagar över tiden och skulle bli igångsatt om inget hade hänt på söndagen
(värkarna började på onsdagen).
Vid tolv-tiden,natten till torsdag åkte vi in till sjukhuset.Då kom värkarna var fjärde minut.Smärtan gick bra,andades och andades och tänkte på att vi samarbetade jag och barnet.För varje värk fördes han längre och längre ner.
När vi kom fram undersöktes jag,det gjorde väldigt ont att ligga ner under värkarna.Barnmorske-studenten fingrade lite,och då gick vattnet.
Det forsade som sjutton.Jag var bara 1 cm.öppen vilket var lite av en besvikelse då vi hade jobbat på så bra hemma.
De visade mig till en ”öppen”-avdelning där sex andra kvinnor satt och flämtade och väntade på att bli insläppta till ett förlosningsrum.
För att komma dit skulle man vara tre cm öppen.
De mätte mina värkar och min barnmorska var väldigt förvånad över hur starka de var.
”Du skulle vara mera öppen”-sa hon...”Värkarna är så starka.”

Jag jobbade på,timmarna kändes långa och intensiteten i värkarna blev värre.
Det enda som gällde var att behålla kontrollen.
Förlorar man kontrollen och hänger sig åt smärtan blir allt mycket värre och man får lite panik.
Jag vandrade längst sjukuskorridorerna med Tom som stöd för att det skulle gå lite snabbare.
Jag badade även i badkaret ungefär sex gånger.Det var skönt med värmen.
Mycket smärta satt i ryggen,så Tom fick trycka allt han kunde mot den ondaste punkten med sin hand,som en motkraft.
Barnmorskan sa vid tre-tiden att jag skulle hålla mitt barn inom de nästkommande sex timmarna och jag blev alldeles lycklig inombords trots att jag började bli så väldigt trött.
(Hon hade mycket fel.)

De undersökte mig vaginalt igen vid fem-tiden på eftermiddagen/tidig kväll.De sa ”nu ser vi håret” och jag blev jätteglad.
Men sedan sa de att ”oj,det var visst bara lite hår som lossnat” och de tittade på varandra lite förbryllat.”Du är bara öppen två cm.”Vid det laget kom det en värk varannan minut,varje värk varade i 1 minut.
Det blev lite oroliga,och jag fick äntligen komma till ett förlossningsrum iallafall.
De tog mig dit i rullstol.
Jag började känna mig febrig och var så trött.Det var en så stor besvikelse när jag hade jobbat på så bra på sjukhuset under så många timmar med så intensiva värkar,utan att ha öppnat sig knappt något alls.
Det blev ingen vattenförlossnings-pool för mig.Istället placerade de mig i ett ”high risk-room” där de placerar de kvinnor där allvarliga komplikationer uppstår under förlossningen.
Jag var så trött,så väldigt trött.
Hon satte en nål i min ena hand där droppet skulle vara.Jag reagerade knappt,trots att jag i vanliga fall är väldigt nålrädd.
De satte igång ett hormondropp för att få värkarna ännu kraftigare så att förhoppningsvis saker och ting skulle gå snabbare.
Jag fick använda mig av lustgas.I början upplevde jag det nästan som för starkt.
Jag kände mig som i ett väldigt berusat tillstånd,trots att jag tänkte klart.Jag såg Toms oroliga ansiktsuttryck.Och barnmorskan som satt vid sitt skrivbord och skrev.Hon skrev frenetiskt den natten.För att dokumentera allt.
Jag frågade Tom i lustgas-tillståndet om han hade varit på rave någon gång.”Nej”-svarade han..
”Jag är där nu”-sa jag.
Barnets hjärtljud kontrollerades på stora skärmar.
Medans tiden gick bestämde sig barnmorskan för att sätta ett ”clip” på barnets huvud för att kontrollera hjärtslagen med en ytterligare större precision.Första försöket,fäste den inte.Utan rev upp mitt inre på vägen ut.Det gjorde så ont.
Det började bli sjuklig smärta nu.Ibland ville jag bara att någon skulle hänga upp mig på en krok eller så,ville bort bort från min kropp.Det var ryggen som var värst.Barnet låg fel,det gör ondare då.
Tidsuppfattningen är lite skevt i minnet.Minns mer fragment,ord,undersökningar.Inte riktigt vid vilka tidpunkter.
Natten var som i en dimma.
Barnet mådde inte bra där inne.Det sa barnmorskan gång på gång.
In kom en läkare som jag hade träffat ett par gånger tidigare under graviditeten.Jag ogillade honom starkt, starkt.Han kollade på mig som om jag vore ett något väldigt litet.
Jag litar inte på honom,jag viskade till Tom gång på gång.jag litar inte på honom.
Han bände upp mina ben och lade de i en ställning högt upp...Barnmorskan frågade efter att han hade gjort ett par undersökningar om hon skulle ta ner mig,jag låg utfläkt likt ett djur.Han tittade på mig,sedan ner på mitt underliv och sa sedan ”Låt henne ligga”..Sedan gick han ut ur rummet.Barnmorskan skakade på huvudet,tittade på Tom och sa ”Han är inte riktigt klok”,sedan tog hon ner mina ben från ställningen.Jag var så naken.
De var tvungna att ta ner styrkan på droppet.Värkarna var så kraftfulla att barnets hjärtfrekvens sviktade.
De tog vid sex olika tillfällen blodprov från barnets huvud inifrån mig,för attt kontrollera syre-nivån.
Om det var lågt betydde det att han var i livsfara.
Det var blod överallt på lakanen,min feber blev högre och högre.
Efter flera timmar av intensivt undersökande lämnade de äntligen rummet.Min barnmorska sa att jag måste vila nu.För att jag skulle vila ville hon att jag skulle få en epidural insatt(ryggmärgs-bedövning?)
Jag var emot det till en början,jag ville inte ha det!
Men min kropp sa ifrån.Jag låg och skakade och svimmade gång på gång.Tillslut kallades ett team in utan min tillåtelse och satte sprutan.
Den tog inte utan jag hade fortfarande sjuka smärtor.Det krampade överallt,och magen var konstant stenhård.Jag tappade kontakten med mig själv.Jag yrade om min son,bebisen i magen.jag ville att han skulle må bra.
Teamet kom in igen och satte in ytterligare dos.
Krampen vid revbenen lättade inte,men jag fick äntligen lite ro.
Det var sex på morgonen och det var i det lilla förlossningsrumet för första gången helt tyst.Det enda som hördes var barnets hjärtslag som ekade högt i rummet.Det dånade i mina öron.
Älskade barn.

Sedan hörde jag en kvinna skrika.Ett skrik jag aldrig hört en människa skrika förrut.
Det var ett sjukt skrik..Och jag blundade.

Det var byte på barnmorske-skiftet.En ny barnmorska kom.Hon var översminkad och luktade som en sommaräng..
Hon presenterade sig och kände på min mage.
Min mage hade blivit illröd och hela jag skakade.Hon blev mycket oroligt över att den var så röd,hon rusade ut,kom in igen och satte sig ner och skrev.
Värkarna började komma tillbaka,fast det kändes så fel.Smärtan försvann aldrig riktigt.Det gjorde så jävla ont hela tiden..Runt åtta-snåret på morgonen kom en annan läkare in diskuterade möjligheten till ett akutsnitt.Jag kunde inte få ur mig några ord riktigt.Det gjorde bara så ont.
De väntade en timme till.Plötsligt förvärrades mitt och barnets tillstånd ytterligare.Min kropp hamnade i något konstigt chock-skakande läge.Jag bara skakade och skakade och de fick hålla ner mig mot britsen.Temperaturen visade på 40 grader och barnets hjärtslag började droppa.
Sedan gick allt så fort.Jag fick skriva på ett papper för tillstånd till kejsarsnitt,men Tom fick hålla min hand,jag kundeinte hålla.De undersökte mig vaginalt en till gång.Efter 33 timmar hade jag öppnat mig 4 cm.
De rushade mig iväg till ett rum där de satte spruta.Det var nålar överallt och de bedövade mig från halsen och ner.Det var många människor som rusade till,var och en hade sin roll.
Inget lakan sattes upp utan en liten metallbräda.för att Tom inte skulle se någonting fick han huka sig ner till mitt huvud.
De satte syrgasmask över min mun och näsa.Sedan blev allt tyst..
Det luktade ruttet lik.”allvarlig infektion”-var ord som jag lyckades snappa upp.
Vätskan runt barnet var så infekterat att det luktade dött.det var därför magen hade varit så röd och jag hade blivit så sjuk.
”Ditt barn är levererat”-var orden jag fick,men jag såg inget barn eller hörde inte något barn heller.
De gav honom syre ner till lungorna så att han skulle kunna börja andas,och antibiotika-dropp i hans ena hand.
Sedan hördes världens minsta gråt,och sedan blev han tyst igen.De la honom på mitt bröst invirat i en filt.Mina armar var bortdomnade så jag kunde inte röra vid honom.
Han tittade på mig med stora mörka ögon .Det var det vackraste jag någonsin sett.
De sydde ihop mig och körde min säng till den avdelning på sjukhuset där alla kvinnor hamnat efter att ha fött barn.
Jag fick stanna på sjukhuset i sex dagar.Nätterna var mardrömslika.
Alla får mycket ont efter ett kejsarsnitt,eftersom att jag fick en infektion var det värre.Infekterad vätska rann ur mig och jag kunde varken sätta mig upp ur sängen själv,hålla mitt barn eller gå på toa själv.
Tom fick inte stanna på nätterna och jag fick ingen hjälp av barnmorskorna.
Jag sov ingenting de nätterna,trots att jag var så trött så att jag hallucinerade.
Jag kunde nämligen inte ta mig upp själv med bebisen om jag ammade t.ex.Trots att jag åt så starka värktabletter,var det bara smärta smärta smärta.
Efter sju dagar fick jag äntligen koma hem.



Jag var hemma en dag innan det blev sjukhus igen.
Jag gick upp på morgonen och skulle gå på toa.Då brast mitt ärr.Jag fattade inte vad som hände,det var bara plötsligt blod över hela badrumsgolvet.Jag föll ihop och skrek på Tom.Ambulans kom och jag bars ner från övervåningen.
Det bara blödde och blödde.Det var infektionen som gjorde att det sprack.
Ambulans personalen var oerfaren och satte tejp över hela mitt ärr.
För att jag skulle kunna hantera smärtan på sjukhuset när de skulle ta bort det,gav de mig lustgas..Barnmorskan som jobbade sa att hon aldrig hade sett något liknande.
Eftersom att jag ammade,var Lughán tvungen att vara på sjukhuset med mig.Mardrömsnätterna fortsatte.Dagarna smälte ihop i medicin och smärtdimma.
De sa att det var mycket allvarligt.
Jag förlorade så mycket blod,först under förlossningen och sedan efter.

När jag efter två veckors tid fick komma hem,fortsatte mardrömmen.Smärtan ville inte ge sig,infektionen kom tillbaka gång på gång,antibiotika-dosen blev högra och högra.
Av traumat gav urinblåsan upp under ett par veckors tid och jag fick ha kateter,även hemma.

Jag var väldigt,väldigt sjuk och det är först nu jag börjar bli bättre.Jag har fortfarande ont,men jag blir bättre.

Varje gång jag ser kvinnor på tv föda naturligt eller hör om andra lätta förlossningar gör de så ont i mig.Jag ville så väldigt gärna.Jag var inte rädd för smärtan.Inte alls.Varför hände det som hände?Det finns inget svar.
Kejsarsnitt!Akut sådant där både jag och Lughán höll på att dö.”Det var nära ögat”-sa doktorn.
Och tiden efteråt.
Tiden efteråt som jag inte vill minnas.Känslan av att falla ihop naken i sitt eget blod på ett badrumsgolv en tidig morgon och tro att man dör från sitt barn.
Att aldrig tro att man ska kunna gå igen.

Idag hyllar jag allt som Du kanske inte tänker på så mycket.
Att kunna gå på toa själv,att kunna sätta på sig sina trosor på morgonen.
Att kunna gå,att kunna stå.
Att kunna kissa och bajsa,att kunna hålla sitt barn.
Att kunna vara hemma och inte på sjukhus.Att inte dö.

Tack för att jag och Lughán kom ur detta levande!Tack,tack,tack för det.