Kärleken oändlig.

               Grattis till min underbara flicka.

                       5 år sedan du föddes.

                       Luften bor i dina steg. 

Mina hjärtan tre.

Musik och Gud

Jag har fått en liten bluetooth stereo/högtalare av T i julklapp. Vi som egentligen inte ger någonting till varandra på julen men som ändå alltid gör det. Den har suttit uppkopplad med min mobil på byrån i sovrummet hela dagen. Dundrat och vibrerat medan jag har städat. Jag har saknat musiken mycket. Ju äldre yngsta barnet blir desto mer musik blir det. Länge ammar man och länge vill barnen lyssna på deras cd:skivor. Länge ville de bara lyssna på Bob Marley. Nu är det nyfikna på nästan allt och försöker lyssna till texterna. Senaste favoriten hos Lughán är Bear's Den. Han lyssnar försiktigt och nynnar med. Försöker forma meningarna så rätt han kan. Lughán älskar musik. Han vill både spela trumma och gå i kyrkan och sjunga psalmer. Han är tydligen kristen har han berättat för mig. Vid Lucia gudstjänsten i York minster i början av December så var han helt andaktig. Intressant med barn och spiritualitet. De är ju mycket mer connectade än vi med det allra mesta. Men det här med gud skiljer sig mycket från barn till barn. Lughán pratar med kärlek och intresse i rösten om Jesus. Uma är ett levande frågetecken. Varken jag eller T är praktiserande inom någon religion, trots att jag är ganska spirituell och sökande som person. Och läser mycket. Jag tror nog att de hittills har haft en väldigt neutral uppväxt i det området. Intressant är det och finns mycket utrymme och rum för konversationer och samtal om tankar och så med barnen.

Januari, 2

Mår lite bättre idag. Var så sjukt bakis igår att jag knappt kunde stå på benen, fy sjutton! Jag som aldrig dricker sprit. Jag har inte gått ut på nyårsafton så länge jag kan minnas. Blir nog tillbaka i soffan igen nästa år, hade så roligt, men sena nätter med alkohol passar inte ihop med småbarnslivet. Detoxar med sallader och frukt. Jag har varit och handlat mat, och nu tittar jag och T på The dark knight. Har säkert sett den ungefär 10 gånger, men den är så otroligt välgjord att jag kan se den om och om igen. Imorgon är det sista dagen innan vardagen börjar igen. Ett väldigt annorlunda jullov har det varit. Det känns som om jag drar in andan inför det som komma skall. Så mycket som ska klämmas in och hinnas med under våren. En dag i taget. Kärlek.

Gott nytt år!

Gott nytt år alla vackra människor. Önskar er all lycka och magi inför det nya året. Livet är vackert trots att det är mycket motgångar både med det privata och ur ett globalt perspektiv. It'll all be ok och the best is yet to come osv. Med all kärlek och med en önskan om frid och ljus. Från mig till dig.

Oroad för mitt lilla gryn.

Uma är på sjukhus. Hon är så himla, himla sjuk. Och allt jag kan tänka på är hur mycket jag älskar henne och hur underbar och magisk hon är och hur jag bara vill att hon ska få bli bra snart och få komma hem. Ett litet älskat gryn som äger allt jag är och har.

Kvällstankar

Lughán vaknade nyss i en mardröm, och Uma ligger tätt intill mig i stora sängen. Jag är trött och borde sova. Så mycket att göra, så lite tid. Idag har det varit en 'usel' dag, en sån där då allt känns fel och blir dåligt. Tröttheten gör mig till mos. Plugget, barnet, gymmet, ekonomin(eller bristen på!), hemmet, pusslandet, skolan, diagnoserna, kroppen min - den sköra.  Hösten. Dagarna som blir mörkare och dagarna kortare. Det är nog en kombination allt. Sista veckan nu innan höstlovet. Jag kommer verkligen att välkomna det med öppna armar. Jag lider nog av någon slags autumn blues som jag nog alltid gör, förtränger tydligen mönstret under vår och sommar. Jag älskar egentligen hösten. Otroligt mycket. Men saknar Sverige lite extra. Det blev ju inget Sverige i somras. När det är ljust ute blir det som är tungt i livet lättare att hantera. Uma är också väldigt trött. Somnade som en stock av gråt och utmattning när hon kom hem från skolan. Petade i sig lite ris till middagen och har sedan sprudlat runt på nyfyllda energidepåer. Borde egentligen städa, men hon vill ligga nära, nära. Och så får det vara nu, barnen kommer alltid först. Öva närvaro och prioriteringar. Lughán är underbar. Hans lilla hjärnsystem är i full gång hela tiden och tänker och pratar mycket. Babblar på och utbrister med jämna mellanrum, "you are the bestest mummy in the world!" Eller "you're the best!" Många kramar och pussar och skratt. Lughán har alltid nära till skratt. Ett djupt,varmt fnitter som sjunger av livsglädje. Det bästa som finns är att sitta ner och göra läxa med honom. När han är klar säger han nästan alltid att: "My brains and eyes are going to pop out!" Inte gnälligt men glatt. Livsglädje och uppskattning för allt stort som smått, han är min bästa lärare. Imorgon ska hans bästa vän komma hit och leka och han är så glad. Jag har lovat att jag ska städa huset tills dess. Han är stolt som en tupp över sin kompis och vill att allt ska vara perfekt här hemma. Önskar pizza och halloween pyssel. Det blir fint.

Lilla O börjar skolan.

Tänk att Uma är 4 år och 8 månader. Hon är mer än vad jag någonsin har kunnat drömma om, i sin lilla || stora person. Hon är en gåva av ljus och eld. En liten fladdrande nattfjäril, en eldfluga. Min blå fjäril en sommardag, min gapande fågelunge, mitt lilla gryn, mitt lilla oatflake, min lilla O. I magen var hon baby blue och lilla O. I tisdags började mitt blonda yrväder skolan. Hon med humorn, humöret, ömheten, sårbarheten, mjuka kanterna och ljusa blå, jordens salt. Mitt salt, mitt salt. Att just hon började skolan. Med liten uniform, så stolt. Hon gick till tolv alla dagar. Jag stannade en halvtimme på morgonen varje dag för att hon skulle vänja sig, för att hon skulle tycka att det var okej att vara där. Hon har ett par vänner som hon tycker mycket om, och ett dussin till av små ansikten som hon känner igen sedan Pre-school. Det är två stora kreativa rum och två snälla fröknar. Hon grep ganska snart tag i en kamera som hon använde för fullt, tog foton av mig, skor, sig själv i spegeln, närbilder på leksaker och ett på Malie. Med försiktiga, konstnärliga fingrar höll hon den i sina händer. En Vtech så den var gjord för barn. Inte precis bästa kvalité men i hennes värld gör det ingenting. Jag har lovat henne att vi ska köpa en kamera till henne. En enkel digital kanske till jul, kanske tidigare. På fredagen, efter fem minuter vände hon sig mot mig och sa "you can go now mummy!". Och jag värmdes upp inifrån av stolthet och glädje över mitt fjäderbarn som nu tar sats och singlar genom luften, dalar i brisen på frihetens vingar, dina allra första vingslag i detta nya äventyr. Utsträckt och förväntansfull, så modig. Såg henne genom fönstret och vi tittade på varandra och hon log tryggt och vinkade, slängkyssar och ögonkontakt. Trygg. Kan man få en större gåva? På lätta steg gick jag mot bilen. Så stolt. Imorgon ska hon äta lunch för första gången, och det är jag nervös inför. Så.stor bricka och en så stor och stökig matsal. Men Lughán har sagt att han ska ta hand om henne, på sitt kantiga och varma lilla sätt. Jag kan se det framför sig hur han klämmer sig ner bredvid henne och lägger armen kring henne och ska lära henne allt han kan, som farsan baloo. En fluga på väggen skulle jag vilja vara. Men istället är jag nog just i den stunden hemma med ett annat litet korvbarn och läser och städar och tar hand om och upplever. Malie har aldrig varit själv med mig förut. En första gång för oss alla på olika sätt. Tacksamhet och trötthet och skörhet och kärlek, så som livet är.

Sommarlovet.

Jag har skrivkramp! Lite som en tusenfoting som inte vet vilket ben som ska röra på sig först när den börjar gå. Jag vill så gärna skriva men kommer liksom inte igång! Livet rusar på i en så otroligt hög hastighet. Samtidigt som det även slösas mycket tid på att scrolla Facebook och bbc nyheter och instagram. Man gör det man gör med den lilla tid vi får. Och jag har varit så trött så att jag mest bara bedövatmig med media när nu tillfälle har uppstått. Kaos här med sommarlov och så. Inga cash så det blev inget Sverige i år. Men på tisdag åker vi ner till Devon en vecka, vi ska bo hos Thoms mormor. Jag bryr mig inte vart vi åker så länge vi får vara tillsammans. T jobbar otroligt mycket så det blir sååå happy days när jag får ha honom nära varje dag en hel vecka, hurra! Barnen är också glada och har tjatat väldigt mycket. Vågar inte ens kolla tillbaka i bloggen av rädsla för hur lång tid det har gått sedan jag skrev något överhuvudtaget! Inte för att jag egentligen bryr mig om någon läser eller ej, utan skrivandet för mig funkar lite som ett existensmätande instrument. Skriver jag inte så lever jag inte heller på riktigt. Skrivandet får mig att känna mig levande, hel, pulserande och kär. Det måste inte vara fint skrivet eller korrekt eller så, men det ska bara göras. Så det här får väl bli en slags ice breaker. Lughán har fyllt 6 år. Jag fyllde 25(!). Thom har precis fyllt 31. Jag har börjat träna. Blev för arg. Så nu går jag på body combat och slår och sparkar tills det rinner av svett. Skönt. Uma börjar Early Years i September vilket känns så overkligt! Det är så otroligt fint att vara hemma med dem. Men fy faan vad de bråkar. Äter upp varandra med hull och hår. Älskar varandra också förstås. Men mycket bråk har det varit. Längtar lite efter rutiner. Men visst känns det som att sommaren regnade bort lite? De börjar inte skolan igen förrän den 8onde September så lite mer sol hinner vi förhoppningsvis få. Malie frågar mig dagligen om "can go to beach?" Underbara, mjuka, intelligenta lilla M.

Till London

Jag sitter på ett skramlande tåg till kings cross. Jag ska egentligen bara plocka upp mitt pass, men jag blir borta över dagen. Tåget ikväll anländer klockan 12.40 så det blir ganska sent. Märkligt att vara på resande fot. Blir rastlös utan barnen, samtidigt som jag vet att jag borde lära mig att slappna av och bara vara när jag får chansen att vara själv. Men det är som om det går på autopilot, är så van att vara själv med barnen och alltid vara där och tillgänglig och på g och behövande. Så van att ha händerna fulla. Har tagit med mig bok och skrivbok och ska se om jag får tillfällen att skriva och reflektera lite. Ska nog försöka ta mig från swedish embassy till Oxford circus också. Kanske shoppa lite om jag får en stund över.
Det är mycket just nu. Sista veckan tills skolavslutningen som sker på fredag. Presenterar till lärare som ska inhandlas och kort som ska skrivas, blanketter att fylla i och kakor som ska bakas. På fredag är det även Lugháns födelsedag. Han fyller 6 år. Det känns overkligt att min förstfödda fyller hela 6 år. Jag minns det som igår när han kom till oss. Resan har verkligen inte alltid varit lätt, men jag är väldigt tacksam. Som jag skrev precis när han hade fötts, we are the planets and he is the sun. Vi kretsar kring dig. Det känns som att jag tänker tillbaka på ett annat liv när jag tänker på den tiden, när L var helt färsk. På 6 år har allt förändrats fundamentalt. Jag älskar honom så mycket. De utmaningar han utsätts för dagligen kan bara en väldigt speciell liten själ hantera, min krigarprins, min solgud. Han har valt att fira sin födelsedag med två nära vänner. Vi ska bowla och gå på restaurang. Och mamma är här. Hon kom i fredagskväll. Det är fint. Bjuder på en selfie från en tågtoalett. P.S Ej gravid, bara småtjock.

Mer värme plus läkarbesök

Kommer till ro försent igen. Har så mycket att göra när kvällen kommer, sen slösar jag mest bort tiden med att slösurfa, prata med grannen och läsa recept. Det är.mycket nu. Det är det alltid, men just när sommarlovet närmar sig är det alltid mer galet än vanligt. T jobbar långa timmar och det är mycket att arrangeras. Längtar sommarlov och lugn. Längtar efter mamma. Hon kommer ganska snart, den tionde. Jag har börjat vänja mig vid Englands förskjutna sommarlov. Det känns på ett sätt overkligt att det redan är Juli, men ändå helt ok att det fortfarande är skola. Skolan bryter upp den 17onde, på L's födelsedag. Det är fortfarande tufft när han fyller år. Det har snart gått 6 år och allt är fortfarande inte läkt. Men tacksamheten strömmar i min kropp över att det blev just så som det blev, trots alla motgångar. Solen sken igen imorse när vi vaknade. Jag hade ultraljud av njure som jag och M skyndade oss till genom stan. Svetten rann. När jag väl kom fram så sa de att läkaren var sjuk och tiden inställd. Jag gav mig dock inte tills jag fick en tid en timme senare med en annan läkare. Ovanligt för att vara jag! M var världens bästa kompanjon. Satt så fint och försiktigt på en stol under ultraljudet. Med två små papparkalsgubbar i varsin hand. Hon är alltid otroligt positiv när det gäller att åka till nya platser. Trots att man sitter i ett stekhett väntrum någonstans i centrum så är hon ändå med på noterna. Sen villen hon ha is. Så vi vandrade hemåt. Sprang längst med ån. Stannade varje gång ett par gick förbi och böjde på knäna och kikade fram under skärmen på sin solhatt. "I watch out!" "I wait here!" "They're running!" En till varm dag, så lilla poolen plus vattenballonger präglade vår eftermiddag. Jag lagade två matpajer. Och sen kom regnet, efterlängtat.

Sol och badande barn

Så otroligt varmt idag. Långt över 30 grader. 36 hade det klockats in någonstans i England. Barnen både njuter och lider. Särskilt Uma har svårt med värmen. M blir frustrerad. Men poolen är deras frizon. Dagens höjdpunkt var absolut att se Malie och hennes glädje med vattnet. Hon skrattade och skrek av förtjusning och hela hon lös som en boll av kärlek och ljus och livsglädje. Och på affären idag när vi köpte glass, höll flickorna varandras händer och det var fint. Bland syskonbråk och irritation så är det extra fint när de rår om varandra en liten stund. Första Juli redan. Tiden går så fort.

Pannkaksmästarinnan

Hade världens finaste lilla sidekick i köket igår. Hon stod vid min sida medan jag stekte en hel sats pannkakor! Rörde och rörde med sin lilla visp. Tänkte att hon skulle tröttna efter några pannkakor, men hon stannade på stolen bredvid mig i 45 minuter! Så stort tålamod i den lilla kroppen. Iallafall när det gäller att steka pannkakor ;-)  Mammas mjuka chokladhjärta.

Tre små hjärtan i regn.

Söndagen, den sista dagen i maj, och vi åkte på utflykt. Vi har haft half term här i England. Jag var mycket lyckligt lottad som hade min mamma här fredag till onsdag, så jag var bara ensam tors, fre och lördag. Tjoflöjt. L utan rutiner är inte så bra. Lov och helger och ett evigt bollande med familjedynamik och trötthet. Och kärlek också förstås. Tiden går. Och hjärtat slår. Och mina tre små hjärtan växer så otroligt mycket. Malie är den smartaste bebisen jag vet. I klass med 'Vilda bebisen'. Världsklass. Hon pratat och sjunger och räknar, är humoristisk och skarp. Igår åkte pottan fram. Hon är två bast. Jag är själv nummer tre och inser vilken ynnest det har varit. Det är bara att sätta sig tillrätta på bananskalet och glida med.

Det är inte ofta som jag fångar dem på bild så här. Hand i hand. Bröstet svämmar över. Idag var vi tillbaka i rutiner. Jag och M fick lite egentid vilket var väldigt fint. Mathandling och städning.
Uma ramlade på skolgården och skrapade upp knät - hennes favoritbyxor gick sönder i farten. Det var sol i början av dagen men runt eftermiddagen kom regnet. Nu blåser det som sjutton utanför mitt fönster, och mobilen har som en liten varningsklocka som noterat om annalkande storm. Hujjadamej.

Uma satsuma, beloved.

Hon är så otroligt ljus mitt lilla frö. En stor medvetenhet och skärpa. Klarsynt och snabb. Känslig. Mitt skrutt. Mormor har varit här sedan i fredags. Åkte idag, eftermiddag. Uma har älskat att ha mormor här. Hela dagen i fredags så längtade hon efter mormor. Kramade henne hårt och länge när hon kom. Hon är en sådan himla trooper. Det är svårt med Lughán, att vara lillasyster till honom är verkligen inte så lätt alltid. På utflykter och annat så är hon alltid så otroligt fin, kanske för att hon vet att det redan är så svårt i allt det praktiska kring L. Och även med Malie såklart. Jag ser till så att hon får mycket utrymme i vardagen att uttrycka sig och skrika av sig. Enskild tid med bara henne och långa konversationer innan läggdags. Hon är fortfarande så liten i kroppen, så det är lätt att svepa upp henne i famnen. Hon bär på så otroligt mycket värme och ljus i sin lilla kropp. Hennes tindrande ögon och välvilja. Hennes djupa förlåt när hon har tagit för hårt i en kattunge. Hennes galenskap och eviga studsande. Hennes känslighet för höga ljud och djupa rynkor och buttra put. Min vaniljdröm. Idag åkte mormor hem igen och Uma grät. "Varför måste du åka?" Kommer snart igen. I sommar.

Mammahjärtan del 1

Vardagsstress, trasiga datorer och money troubles. Dammråttor, skrik och bråk. Utredningar, sömnlöshet, smutsiga hörn och onda leder. Tankar som snurrar, orosmoln och framtidsångest. Och mitt i denna stormande hav, där svåra spillror guppar omkring och skaver mot varandra, står tre vackra, strålande, lysande själar som fyller mig med ett sådant ljus och en sådan värme och en sådan tacksamhet. Tänk, att när jag blev mamma så trodde jag att bara en slags verklighet fick finnas till. Den fläckfria, den undersköna. Med tiden förstod jag att de två sidorna inte är separerade, utan att ljuset och mörkret är sammanlindade, omfamnande, virar sig kring varandra. Med tiden förstod jag att det onda och det goda stod i en beroenderelation till varandra. Med tiden förstod jag att det onda och det goda, kommer från samma källa, enas och blir ett. Att vara mamma kan kännas som ett kramande, kvävande lock, men kan också kännas lika fritt som en flygande fågel. Frihet i varenda vrå av min kropp, högt uppe svävar jag, jag är hög på luft och kärlek. Dånet av ansvar och frihetsbrus ryms i ett och samma bröst, i mitt bröst. I mitt lilla ynkliga människohjärta. Allt är skört och starkt på samma gång.

Späckhuggare har en del av sin hjärna som inte vi har. Känslosystemet är mycket större och mer avancerat än vårat. Tänk att man håller dem i fångenskap och separerar mammor från sina barn. De känner fåglarnas vingar och krampångesten i sitt bröst minst lika mycket som oss människor. De känner mer. Och så blir de så jävla misshandlade och dumförklarade. Och tillslut får dem en psykos och dödar en människa eller två i fångenskap. Och börjar kallas för killer whales. Och då kan man börja fundera över att något inte står rätt till. #freetilly

Söndag

Tiden rinner iväg. Jag börjar alltid skriva, avbryts, för att sedan glömma bort. Och sen är blogginlägget gammalt och man får börja om på nytt. Precis just i etta nu så.hör jag hur M krånglar inne på sitt rum. Hon sover så otroligt illa. Det är.nog en del av min frånvaro. Så fort hon drabbas av den minsta förkylning eller ömt tandkött så.sätter sömnlösheten igång. Det har varit påsklov. Jag har haft mamma här över en helg. Lughán har dragit ut två framtänder. Vi har haft världens sommarvärme, men nu har det blivit kallt igen. Min dator gick sönder totalt. Och jag hade ungefär 5 dagar av helvetesångest innan det vände. Har väl lyckats, via otroligt dyra medel, rädda det mesta. Men ikväll pajade den igen. Just precis när allt hade börjat ordna sig igen. Så nu flyter jag i ovissheten. Simmar i grumligt vatten. Gick ut i torsdags, helt spontant, men en tjej som bodde i vårt hus innan oss. Jag drack bort all sorg för en kväll. Skrattade och grät om vartannat.  Det ä mycket med allt. Lughán har sin pågående utredning, som är otroligt intensiv som den är. Och livet med honom. Och livet i allmänhet. Och långt där bak i bakhuvudet så gnager tanken på att vi inte får ta med oss något när vi lämnar jorden. Att det bara är minnena och relationerna och platserna man har sett som kommer att vara det som består. Att på sätt och vis är det så konstigt att man stressar på efter samhällets ideal för att uppnå det perfekta.

M's födelsedag om en vecka. Två år fyller hon. Min varma, roliga, bestämda och alldeles, alldeles underbara lilla person. Kärlek

Årsdag.

Idag är det 7 år sedan jag träffade Thom. Vi blev inte tillsammans på en gång, inte alls. Men det känns iallafall som att det här är vår dag. Den 29 Mars 2008 träffade jag Thomas. Tom. Thom. Eller bara T. För mig får han i de flesta sammanhang bara vara T. Han är en själ med mycket integritet, så jag pratar inte ofta om vår relation. Trots att vi har så mycket tillsammans, så är vi fortfarande två egna personer som utvecklas på egen hand. Jag tror att det är en av styrkorna i vår relation. Särskilt när man träffar varandra när man är så unga, som vi var. Då är det extra viktigt att ge varandra svängrum och frihet. Mitt hjärta är hans och han vet det, genom både glädje och sorg. För mycket sorg har vi delat tillsammans, otroligt mycket. Jag skulle till en tågstation som hette Danby. Konduktören visste knappt vart den låg någonstans. Avlägset och isolerat. Den engelska landsbygden flög förbi utanför mitt fönster, jag minns att det var otroligt vackert. Jag hade varit i Liverpool, med min syster och mamma. Och det hade också varit magiskt. Trots att jag inte hade varit ett lika stort Beatles fan som min lillasyster car, så var det otroligt magiskt att stå och trängas i John Lennons gamla sovrum och besöka The Cavern club.

Jag anlände iallafall till Danby. Där en gammal man med en livlig collie plockade upp mig med sin gamla pick up. Jag blev skjutsad till huset där jag skulle vistas en vecka i. Det bodde en polsk kille där. På kvällen skulle det vara ett bday party som jag beslutade mig för att gå på. Och där träffade jag T. Vi pratade hela natten. På morgonen försvann han i kostym, han skulle bli gudfar. Efter dopet så hämtade han mig. Han tog med mig till en pub. Han besökte mig varannan dag, körde hela vägen från Leeds. Sedan åkte jag hem. Till sommaren så skulle jag bo hos en thailändska i Leeds. Det var då jag blev kär. På riktigt. Efter 4 veckor flyttade jag hem till honom. Arbetade långa dagar men åkte iväg på helgerna. En helg spenderade vi i Edinburgh. Det var otroligt fint. I hindsight så behandlade jag inte honom så bra. Jag var en riktigt krävande bitch när jag var tonåring. Han var också explosiv. Vi var inte så bra för varandra, det var lite svajigt där i början. Men sen växte vi i varandra och fann något djupare än vad vi någonsin hade kunnat föreställa oss.

Han är världens bästa människa. Vi har inte mycket, men vi har varandra. Och barnen. Och det är ett väldigt fint liv.  Trots att jag är vild och fri, och aldrig hade tänkt sitta fast i en relation, så är jag honom lojal in i evigheten. Det är vi. Min älskade T.

Måndag och kväll.

Vet inte varför, men jag är så sjukt förvirrad när det gäller veckodagarna för tillfället. Veckorna i allmänhet. Tiden går så otroligt fort, och jag kämpa konstant med mindfulness och att leva i nuet. Det känns så.otroligt viktigt, särskilt när man har barn och står upp till öronen med all press och alla måsten. Det är sjukt intensivt och tempot är väldigt högt. Det är alltid en liten käpp i hjulet någonstans. Sällan att allt liksom bara glider. Då är det lätt att tankarna vandrar, att man drömmer sig bort. De dagar som är som tuffast, brukar jag försöka tänka lite extra på att leva i nuet. Skriker barnen konstant, så kan jag tänka att "måtte det bli kväll snart!" Men man ska inte önska dagarna iväg. Det går snabbt ändå. Det är olidligt just nu av praktisk skäl, främst ekonomiska, men det ska inte få stå i vägen för sinnesupplevelsen det är innebär vara levande och närvarande i nuet. Att vara kreativ hjälper mig med detta. Det grundar och förankrar mig. Det får mig att andas lugnare och känna mig mer närvarande. Resultatet spelar ingen roll, det heliga ligger i processen, skapandet.

Monkey and me.

Min mjuka Malie. Alltid med tummen i munnen. Alltid med monkey I handen, under armen. I bilen, i sängen, i vagnen, vid matbordet. De är världens bästa vänner, och hon är så mjuk när hon pratar med honom och matar. Matar med små, små ärtor och riskorn, viskar hemligheter i hans öra.