Uma satsuma, beloved.

Hon är så otroligt ljus mitt lilla frö. En stor medvetenhet och skärpa. Klarsynt och snabb. Känslig. Mitt skrutt. Mormor har varit här sedan i fredags. Åkte idag, eftermiddag. Uma har älskat att ha mormor här. Hela dagen i fredags så längtade hon efter mormor. Kramade henne hårt och länge när hon kom. Hon är en sådan himla trooper. Det är svårt med Lughán, att vara lillasyster till honom är verkligen inte så lätt alltid. På utflykter och annat så är hon alltid så otroligt fin, kanske för att hon vet att det redan är så svårt i allt det praktiska kring L. Och även med Malie såklart. Jag ser till så att hon får mycket utrymme i vardagen att uttrycka sig och skrika av sig. Enskild tid med bara henne och långa konversationer innan läggdags. Hon är fortfarande så liten i kroppen, så det är lätt att svepa upp henne i famnen. Hon bär på så otroligt mycket värme och ljus i sin lilla kropp. Hennes tindrande ögon och välvilja. Hennes djupa förlåt när hon har tagit för hårt i en kattunge. Hennes galenskap och eviga studsande. Hennes känslighet för höga ljud och djupa rynkor och buttra put. Min vaniljdröm. Idag åkte mormor hem igen och Uma grät. "Varför måste du åka?" Kommer snart igen. I sommar.

Mammahjärtan del 1

Vardagsstress, trasiga datorer och money troubles. Dammråttor, skrik och bråk. Utredningar, sömnlöshet, smutsiga hörn och onda leder. Tankar som snurrar, orosmoln och framtidsångest. Och mitt i denna stormande hav, där svåra spillror guppar omkring och skaver mot varandra, står tre vackra, strålande, lysande själar som fyller mig med ett sådant ljus och en sådan värme och en sådan tacksamhet. Tänk, att när jag blev mamma så trodde jag att bara en slags verklighet fick finnas till. Den fläckfria, den undersköna. Med tiden förstod jag att de två sidorna inte är separerade, utan att ljuset och mörkret är sammanlindade, omfamnande, virar sig kring varandra. Med tiden förstod jag att det onda och det goda stod i en beroenderelation till varandra. Med tiden förstod jag att det onda och det goda, kommer från samma källa, enas och blir ett. Att vara mamma kan kännas som ett kramande, kvävande lock, men kan också kännas lika fritt som en flygande fågel. Frihet i varenda vrå av min kropp, högt uppe svävar jag, jag är hög på luft och kärlek. Dånet av ansvar och frihetsbrus ryms i ett och samma bröst, i mitt bröst. I mitt lilla ynkliga människohjärta. Allt är skört och starkt på samma gång.

Späckhuggare har en del av sin hjärna som inte vi har. Känslosystemet är mycket större och mer avancerat än vårat. Tänk att man håller dem i fångenskap och separerar mammor från sina barn. De känner fåglarnas vingar och krampångesten i sitt bröst minst lika mycket som oss människor. De känner mer. Och så blir de så jävla misshandlade och dumförklarade. Och tillslut får dem en psykos och dödar en människa eller två i fångenskap. Och börjar kallas för killer whales. Och då kan man börja fundera över att något inte står rätt till. #freetilly

Söndag

Tiden rinner iväg. Jag börjar alltid skriva, avbryts, för att sedan glömma bort. Och sen är blogginlägget gammalt och man får börja om på nytt. Precis just i etta nu så.hör jag hur M krånglar inne på sitt rum. Hon sover så otroligt illa. Det är.nog en del av min frånvaro. Så fort hon drabbas av den minsta förkylning eller ömt tandkött så.sätter sömnlösheten igång. Det har varit påsklov. Jag har haft mamma här över en helg. Lughán har dragit ut två framtänder. Vi har haft världens sommarvärme, men nu har det blivit kallt igen. Min dator gick sönder totalt. Och jag hade ungefär 5 dagar av helvetesångest innan det vände. Har väl lyckats, via otroligt dyra medel, rädda det mesta. Men ikväll pajade den igen. Just precis när allt hade börjat ordna sig igen. Så nu flyter jag i ovissheten. Simmar i grumligt vatten. Gick ut i torsdags, helt spontant, men en tjej som bodde i vårt hus innan oss. Jag drack bort all sorg för en kväll. Skrattade och grät om vartannat.  Det ä mycket med allt. Lughán har sin pågående utredning, som är otroligt intensiv som den är. Och livet med honom. Och livet i allmänhet. Och långt där bak i bakhuvudet så gnager tanken på att vi inte får ta med oss något när vi lämnar jorden. Att det bara är minnena och relationerna och platserna man har sett som kommer att vara det som består. Att på sätt och vis är det så konstigt att man stressar på efter samhällets ideal för att uppnå det perfekta.

M's födelsedag om en vecka. Två år fyller hon. Min varma, roliga, bestämda och alldeles, alldeles underbara lilla person. Kärlek

Årsdag.

Idag är det 7 år sedan jag träffade Thom. Vi blev inte tillsammans på en gång, inte alls. Men det känns iallafall som att det här är vår dag. Den 29 Mars 2008 träffade jag Thomas. Tom. Thom. Eller bara T. För mig får han i de flesta sammanhang bara vara T. Han är en själ med mycket integritet, så jag pratar inte ofta om vår relation. Trots att vi har så mycket tillsammans, så är vi fortfarande två egna personer som utvecklas på egen hand. Jag tror att det är en av styrkorna i vår relation. Särskilt när man träffar varandra när man är så unga, som vi var. Då är det extra viktigt att ge varandra svängrum och frihet. Mitt hjärta är hans och han vet det, genom både glädje och sorg. För mycket sorg har vi delat tillsammans, otroligt mycket. Jag skulle till en tågstation som hette Danby. Konduktören visste knappt vart den låg någonstans. Avlägset och isolerat. Den engelska landsbygden flög förbi utanför mitt fönster, jag minns att det var otroligt vackert. Jag hade varit i Liverpool, med min syster och mamma. Och det hade också varit magiskt. Trots att jag inte hade varit ett lika stort Beatles fan som min lillasyster car, så var det otroligt magiskt att stå och trängas i John Lennons gamla sovrum och besöka The Cavern club.

Jag anlände iallafall till Danby. Där en gammal man med en livlig collie plockade upp mig med sin gamla pick up. Jag blev skjutsad till huset där jag skulle vistas en vecka i. Det bodde en polsk kille där. På kvällen skulle det vara ett bday party som jag beslutade mig för att gå på. Och där träffade jag T. Vi pratade hela natten. På morgonen försvann han i kostym, han skulle bli gudfar. Efter dopet så hämtade han mig. Han tog med mig till en pub. Han besökte mig varannan dag, körde hela vägen från Leeds. Sedan åkte jag hem. Till sommaren så skulle jag bo hos en thailändska i Leeds. Det var då jag blev kär. På riktigt. Efter 4 veckor flyttade jag hem till honom. Arbetade långa dagar men åkte iväg på helgerna. En helg spenderade vi i Edinburgh. Det var otroligt fint. I hindsight så behandlade jag inte honom så bra. Jag var en riktigt krävande bitch när jag var tonåring. Han var också explosiv. Vi var inte så bra för varandra, det var lite svajigt där i början. Men sen växte vi i varandra och fann något djupare än vad vi någonsin hade kunnat föreställa oss.

Han är världens bästa människa. Vi har inte mycket, men vi har varandra. Och barnen. Och det är ett väldigt fint liv.  Trots att jag är vild och fri, och aldrig hade tänkt sitta fast i en relation, så är jag honom lojal in i evigheten. Det är vi. Min älskade T.

Måndag och kväll.

Vet inte varför, men jag är så sjukt förvirrad när det gäller veckodagarna för tillfället. Veckorna i allmänhet. Tiden går så otroligt fort, och jag kämpa konstant med mindfulness och att leva i nuet. Det känns så.otroligt viktigt, särskilt när man har barn och står upp till öronen med all press och alla måsten. Det är sjukt intensivt och tempot är väldigt högt. Det är alltid en liten käpp i hjulet någonstans. Sällan att allt liksom bara glider. Då är det lätt att tankarna vandrar, att man drömmer sig bort. De dagar som är som tuffast, brukar jag försöka tänka lite extra på att leva i nuet. Skriker barnen konstant, så kan jag tänka att "måtte det bli kväll snart!" Men man ska inte önska dagarna iväg. Det går snabbt ändå. Det är olidligt just nu av praktisk skäl, främst ekonomiska, men det ska inte få stå i vägen för sinnesupplevelsen det är innebär vara levande och närvarande i nuet. Att vara kreativ hjälper mig med detta. Det grundar och förankrar mig. Det får mig att andas lugnare och känna mig mer närvarande. Resultatet spelar ingen roll, det heliga ligger i processen, skapandet.

Monkey and me.

Min mjuka Malie. Alltid med tummen i munnen. Alltid med monkey I handen, under armen. I bilen, i sängen, i vagnen, vid matbordet. De är världens bästa vänner, och hon är så mjuk när hon pratar med honom och matar. Matar med små, små ärtor och riskorn, viskar hemligheter i hans öra.

Bokens dag

Torsdagen den 5 Mars i förra veckan så var detbbokens dag. Efter att ha tittat flera gånger på Chalie and the Chocolate Factory så ville Lughán gå som Willy Wonka, och Uma ville vara Lilla Rödluvan.

Jag är verkligen otroligt dålig på att sy och vara kreativ. Det mest ambitiösa jag någonsin har gjort var nog en bläckfisk outfit till ett kalas med undervatten tema. Jag svor och sydde de där jäkla tentaklerna. Och fult blev det. Så i år så klickade jag hem barnens kostymer. Det fick bli så. Deras utklädningslåda svämmar över. Måste köpa ett sånt där clothing rack att hänga dem på. Så att det är mer tillgängligt för barnen. Just nu är de mest nedgrävda i en låda.

Måndag och sjukstuga.

Malie är sjuk. Hon är mitt första feberbarn. Visst blir de andra två sjuka ibland, men just hög feber är ovanligt. Så fort M får minsta lilla virus i kroppen så slår febern till. Det har varit en rastlös natt. Vädret har slagit om igen, nu har det helt plötsligt bestämt sig för att börja snöa. Stora, fluffiga snöflingor som smälter så fort de rör vid markytan. Blött och slask. Uma går sin långa dag idag. M älskar att ha Uma omkring sig, trots att de bråkar mycket, och lägger man till sjukdom på det så är saknaden enorm. Med röda feberkinder har hon tultat omkring nu på morgonen och ylat efter Uma. Tillslut fick hon ta sin vila lite tidigare än vanligt, hon såg helt förstörd ut. Satt bredvid spjälsängen och klappade hennes spretiga hår till hon slöt ögonen och somnade. Jag hoppas på att hinna äta lunch innan hon vaknar plus blötlägga lite linser och annat småfix. Vi får inte mat förrän på onsdag så det är väldigt skrala dagar nu. Drygar ut så mycket jag kan med linser och bönor mm. Tänk att det redan är Mars månad. Tiden går otroligt fort, och jag får ständigt öva mig på att leva i nuet. Är tacksam för varje dag. All kärlek.

Skotripp med Uma.

Jag och Uma. Vi är aldrig själva. På det stora hela så är hon den jag alltid har spenderat minst tid med, enskilt. Lughán hade jag ju i 18 månader innan hon kom. Sen så hann Lu knappt börja på förskola innan M kom. Det var egentligen bara en höst, vinter och halv vår som hon överhuvudtaget hade ett par timmar själv med mig, och jag mådde ju otroligt dåligt fysiskt under graviditeten med M, så helt roligt sällskap var jag ju knappast.

På söndagar simmar barnen. Men Uma hade lite krupp i natt, och Lughán är knasig av trötthet, så vi beslutade oss för att skippa simningen idag. Uma var i stort behov av nya skor, då hennes boots som hon har haft under vintern har en trasig dragkedja. Den senaste veckan har hon luffsat omkring i Lugháns jättegamla och klumpiga snowboots, i stekande sol. Vintern har varit otroligt växlande vädermässigt i England i år. Skokrisen var iallafall ett faktum så vi åkte till designer outlet alldeles själva. Bussen kom inte på en halvtimme ungefär. Vi blåste nästan bort i väntan. När Uma är själv vill hon alltid bli buren. I hopkrupen över min axel. Vi köpte skor och fikade. Uma beställer alltid varm choklad men dricker aldrig upp. Många föräldrar som stirrade avundsjukt på mig där jag gick med mitt enda lilla gryn till barn. "I'm very short!", förkunnade Uma. Ja, älskling. Min lilla minikorv. De andra föräldrarna skulle bara veta att jag har två till galningar hemma. Men för ett par timmar kunde jag låtsas att jag bara hade ett barn. Otroligt märkligt. Det var underbart att bara få sitta och titta på henne och prata om saker som hon ville prata om. Vi tittade runt lite till och sen tog vi bussen till mataffären och sen promenerade vi hem. Uppskattar verkligen sådana egna stunder med barnen, det är helt underbart att få komma hem till kaoset också, men Uma kändes verkligen tankad på mammaenergi och var så glad för sina nya skor.

Nu ska jag städa kök och förbereda morgondagen plus beställa mat online. Söndagar är min tv kväll, så jag ska även titta på Call The Midwife och Indian Summers. Tacksam för dagen. Kärlek och fridens liljor.

Sömnlösa nätter och magiska barn.

Första Mars. Visst är Februari en kort månad, men får tiden få så här fort. Den rusar. Försöker så gott det går att leva i nuet, men bor man utomlands med tre små barn är det ofta svårt. Man längtar tills man får se någon från Sverige igen. Malie längtar efter mormor, så fort hon ser en medelålders kvinna med blont hår så ropar hon "mormor?", och tittar frågades på mig. Även Lughán och Uma längtar efter sina mostrar och mormor och morfar. De vill så gärna flyga flygplan. Det märks verkligen att de börjar bli stora nu på så många plan. De pratar minnen med varandra och har konversationer. För Lughán är det otroligt stort att kunna göra. Han läser flytande nu och älskar att skriva och knåpa ihop små historier. Han tycker om att rita av saker, och när han vill ta det lugnt så hittar man honom ofta vid sitt lilla bord. Det är nästan det enda sättet som man kan hjälpa honom att varva ner, det och att lyssna på sagor på cd spelaren. Uma är en kvittrande fjäril. Med känslospröten utåt. Hon springer snabbt och länge, är fortfarande så liten och lätt. Som om hennes skelett var byggt av rent stardust. Men i ögonvrån så ser jag att hennes ben har dragit ut på längden. Overkligt att hon redan har fyllt fyra år. Hon har verkligen ärvt min party animal ådra. Hon är otroligt rolig, och det är konstant akrobatik och galna grimaser. Hon och Lughán är en galen kombo, och de uppfinner ofta galna spel tillsammans, båda är ganska gränslösa. De gillar att dingla i gardiner som kakel spektakel, och att springa runt, runt köksbordet I ilfart, och att sitta på varandra tills den andra ger ifrån sig ett dödsskrik. Jag känner ofta att vi bor för litet. Alla mina tre barn har otroligt stora personligheter som inte bara tar upp stor del av mitt hjärta och hjärna, men även liksom fysiskt rum. Att klättra på väggarna är verkligen en true story. Uma ritar också mycket. Hon vågade inte på ett ganska långt tag. Hon kände sig dålig i jämförelse med Lughán. Satt med lätt nedböjda axlar, skrynkligt ansikte, plutiga läppar och surade. Men nu har hon verkligen krupit ur sin lilla puppa, och det är en otrolig glädje att få ta del av. Hennes spretiga, yviga, känslig figurer med stora öron, och ofta långa snoppar(!), pryder mina sovrumsväggar. Får mina ögon att tåras varje dag. När hon inte springer omkring, shoppar rosa, fluffiga tröjor eller petar och fixar med alla sina väskor, så älskar hon att dansa. Hon headbangar på det mest galna sätt jag någonsin sett. Uma är underbar och galen. Att vara med henne är som att kliva in i hennes egna universum. Där bergochdalbanan går snabbt, snabbt, där molnen glittrar, där allt luktar vanilj. Där man säger "I love you!" Och pratar om bajs och rumpor hela tiden. Där man klappar kaniner och enhörningar och äter maltesers. Där man är otroligt lycklig to be alive, där man skriker högst och längst av alla. Att vara med henne får en att känna sig både invincible och sårbar på samma gång. En liten skrutt, ett litet älskat knytt.

Och så M. Min magiska lilla chokladpralin. Alltid med monkey aka Nakki i ett fast grepp. Hon som aldrig sover man som växer så otroligt mycket och snabbt. Sömnlösa nätterna tar kål på mig. Men allt som är hon bär mig. Ska skriva mer om henne. Men nu skriker barnen. De krävande. De magiska. De som lär mig nästan allt jag vet om mig själv.

Om att få tillbaka sina vingslag.

Söndag. De stora barnen har åkt med T till simskolan, M sover middag. Jag sitter ner i soffan med en raw brownie bar i en kvart ungefär. Sedan måste jag städa. Vi har haft sportlov. Huset är som en krigszon trots att jag har städat maniskt varje kväll. Plocka, sopa, dammsuga, skura, laga mat. Livet med småbarn är verkligen en alldeles egen planet. Både otroligt intensivt men även stilla. Livet händer utanför känns det som, medan man själv stirrar sig blind på alla dammiga hörn och högar av tvätt. Jag längtar så efter tid. Tid och energi. Tid att skriva mer, att känna mig mer levande. Jag är verkligen en desperate housewife, på både gott och ont. En desperate housewife, med en alldeles för vild själ för att passa in i facket. Och alldeles för fattig haha! Fattig men fri i själen. Systemet är ju så här. Är man en ung mamma så har man liksom satt sig själv i en otrolig rävsax. Ensamheten som till en början är ens största fiende, blir tillslut din bästa vän. Jag är beroende av den nu. Jag går i terapi då och då, när jag har råd. Mitt stora problem har alltid varit att jag liksom släpper in allt. Som en sil med massor med små hål i. Jag hade ingen uppfattning av vart mina gränser gick, kroppsliga, själsliga. Att meditera fram en rosa bubbla som omslöt mig, det var liksom det som blev mitt livs största projekt. Det ironiska är att nu har det nästan blivit tvärtom. Jag har kapat min själs nervtrådar som är spunna mellan mig och Dig, medmänniska.

 Jag har blivit bränd, för mycket. För ofta. Jag har blött ur mig mitt allt. Av sånt stort och ogreppbart förändras man. Vare sig man vill eller inte. Så min terapitant, min ljuvliga Diane, pekar ofta ut det åt mig. Att nu är inte mitt största problem att skydda mig själv längre, nu är mitt största problem att sluta isolera mig på min lilla ö. På min ö är solitude något otroligt vackert och rent. Helt plötsligt har jättemånga år gått och jag har förvandlats till en ensamvarg. Den gravida lilla artonåringen som lämnade Stockholm 2009 blir mer och mer ett minne blott. Jag läste någonstans, och älskade det, att "Anyone can slay a dragon, but it takes a real hero to wake up the next day and still love the world". Precis så. Det är först när man går genom helt brinnande skit och helvete som ens karaktär sätts på prov. Man överlever, men det är inte överlevandet som är det största utmaningen. Testet, det största, är att låta hjärtat se det ljusa, det vackra, det fina, och att fortsätta älska den värld som har skadat en så. Trots att ögonen bara ser mörker. Bitterhet, ilska, hat. Att bli hård.

 Jag kan fortfarande sprudla, strömma, värma. Men jag bryr mig inte längre om jag förlorar en relativt nyvärvd vän. Det är som en distans mellan mig och andra människor som har uppstått, som någon slags självbevarelsedrift. Jag har tre personer kvar i mitt liv, vänner, som jag skulle gå i bitar över om jag förlorade. Men that's it. Jag är trött på människor, och det är verkligen något vemodigt över det. Jag med min stora kärlek och tro på människan. Jag som åkte in till stan, bara för att sitta på en trappavsats och titta. Att få betrakta människor och få dricka kaffe, det var liksom allt jag behövde för att känna livsenergin brusa som bubblor under skinnet. Jag har alltid setts som lättillgänglig tror jag. Alla mina närmsta säger det, terapeuter etc. Antingen vill folk suga som blodiglar av min energi, eller så vill de platta till mig med hälen på sin sko. Underligt. Typ som om jag attraherar riktiga sadister. Det händer gång på gång. Min terapeut frågar alltid vad det är som jag bidrar till situationen, relationen, som får det att bli så, och det är ju otroligt befriande med en terapeut som gör så.

Diane älskar mig verkligen, men hon är smart som en räv, and I like it. Så många timmar jag har suttit med terapeuter och psykologer som bara raljerar i sitt eget lilla solsystem som inte rör mitt. Jag har alltid smilat stort och fått dem att känna sig hela och bäst i världen. Med Di är det annorlunda. Hon ger en motstånd, riktigt motsånd. Hon har levt genom så mycket. Hon pratar, på riktigt pratar, om riktiga saker. Om saker som betyder något. Varje gång jag har varit hos henne så springer jag hem. Springer som om luften bar mig, och jag är aldrig andfådd när jag ramlar innanför dörren. Jag önskar att alla människor fick uppleva hur terapi kan få en att känna sig. High on drugs och odödlig. Och kär. Men som vilken annan drog så går den ju ur kroppen tillslut. Två dagar efter terapi ungefär klär jag mig som jag brukade göra. Mönster på mönster och färg på färg. Sedan blir det svart igen. Kom inte nära. Sen går det tre eller fyra veckor igen, sen så träffar jag henne och så fylls jag igen av det där magiska. Hon ger små bitar av mig tillbaka till mig själv, hur det nu är möjligt. Hon ser allt. Allt det fula, förvirrade och skeva. Hon är som en magnet. Även de bitar av mig som har sprattlat sig iväg ut i universum, även de små splittrade bitarna samlar hon upp i sin ringprydda knytnäve och släper ut i mitt bröst igen. Hon ger mig tillbaka mina vingslag. Jag måste säga det till henne någon gång.

Onsdag.

Sitter i en kall bil, parkerad i närheten hos en vän. Jag ska få träffa hennes bebis. Hennes nyfödda. Lilla B. Åkte tidigt så att jag skulle hitta bra parkering. Vilket jag självklart gjorde. Det är bara jag som oroar mig hela tiden när det gäller bilandet. Verkligheten är så mycket bättre än min kämpande hjärna. Så nu sitter jag här och huttrar och behöver kissa. Typiskt moi. 13 dagar gammal är bebis. Så mycket kärlek. Har aldrig haft en så nära vän som fått barn förut. Det känns otroligt stort och magiskt. Hej förresten el bloggo! Varken tid eller motivation just nu, trots att du är mitt kärleksbarn.

En fyraåring och livet med värme och regn.

"Det snöar!" - ropar barnen, och mitt svenska hjärta gråter. Visst snöar det. Snöflingor som stora, blöta kyssar som faller i vinden, landar i en vattenpöl och förvandlas till slask. Umas Hello Kitty vantar håller varken kyla eller det blöta ute. Hon böjer sig ner, försöker forma en snöboll. Blött, hårt och grått. Hoppas att det blir någon snögubbe i år, barnen vill så gärna. Vi har haft 2-3 mornar när det har luktat vinter. Känner mig alltid som en av besättningen på Titanic när jag vidgar mina näsborrar och utbrister att "Det luktar is!" Något väcks i mig när det är kallt. Trots att jag är beroende av värme och tycker att det är svårt med engelska, kalla hus, så är det i kylan jag känner mig mest som mig själv. Visserligen varmt klädd, men med halsduken uppdragen över halva ansiktet. Tystnad. Tror kylan är jämlik med min mörka själ ;-) Det finns få saker så underbart som att åka slalom. Det vita, det kalla. Farten. Att man är alldeles själv därinne under alla lager av kläder, själv innanför hjälmen. Du är din egen och livet är ditt, inga ord behövs.

Uma fyllde fyra år. Min magiska virvelvind som trots sitt otrolig driv är så otroligt känslig. Hon är som en klump varm lava som sprutar och sprätter sina glödande bitar omkring sig. Född med spring i benen och en längtan efter äventyr och adrenalinkickar. Het, ivrig, går inte att tämja. Samtidigt som hennes intelligens och inkännande lilla själ gör henne sårbar. Vill bli buren ofta, uppkrupen i min famn. Säger jag älskar dig kanske 10 gånger per dag. Hon har ju bara mig och sin pappa i vardagen. Hon klamrar sig vid oss likt en liten, rund boll av överblommad maskros. Vill inte gå till lekis, vill bara vara hemma med mig och sina älskade katter. Hon vill aldrig borsta håret. Hennes penntrollshår guppar upp och ner på skolgården där hon rusar fram. Den vanliga engelska mamman pryder sitt barn med komplicerade flätor och minst fem, rosa hårspännen. Jag får mycket blickar för mitt vilda, otama barn. Men vad ska jag göra. Jag är en alien, självklar föder jag utomjordingar till barn. Inte tänker jag tvinga henne, that's for sure.

Jag är så väldigt tacksam över mitt fyraåriga troll. Beroende av hennes närvaro. Hela hon är en sinnesupplevelse och jag har ingen aning om hur jag och Thomas lyckades skapa just henne. Hon fick ett stort kalas i år. Jag som hatar barnkalas. Barnkalas med godis överallt och hysteriska clowner. Tänkte skriva om det fenomenet någon dag. Barnkalasfenomenet. Hon fick ett bouncy castle och vi pysslade. Det blev otroligt lyckat, trots att jag som är så självkritisk inte kunde känna det tills två veckor senare, när jag hade fått lite distans. Vi bjöd inte in så många barn så slutresultatet blev inte så stressigt. De kladdade med cupcakes och gjorde halsband och fairy wands. Uma som haft uvi var fortfarande i mina ögon blek, men hon strålade trots allt. Så glad. Jag älskar dig min blåklocka. Så att det värker.

Det regnar idag. M skriker sig blå och lervällingen är total. Men livet är varmt. Otroligt svårt, men alltid varmt.

En liten sjuk duva.

Blåklockan är "sjuk". Utmattad. Jättetrött. Kanske inte så märkligt för andra barn, men det är både exotiskt och otroligt oroväckande för mig. Uma är inte ett sovande barn. Hjälp. Hon somnar bara helt plötsligt. Blek om nosen och storögd. Hon har sitt kalas att se fram emot på Söndag! Som hon har längtat och önskat, planerat. Ber till gudarna att hon får vara frisk och utvilad tills dess. Med sitt älskade bouncy castle och alla vännerna som ska komma. Håller tummarna.

Gott nytt år!

Gott nytt år el bloggo! Dagen har firats som de flesta andra nyårsdagar. En fika på Costa och lite sjukdom. Lughán är sjuk. Jag själv har legat nere i influensan typ hela julen, ej mag, men alla andra möjliga symptoms. Värken i kroppen, febern och hostan/halsen var värst, så det är väl min slänga som prinsen har fått. Han blir aldrig sjuk, så det är ovanligt att se honom så slokande. Utmattad. Han hade tydligen gått och lagt sig självmant på mitt på dagen medan jag och Uma plus min mamma var och fikade. Regnet föll och det blåste. Precis som det gjorde den första januari 2014. Same, same, different year. Har ganska mycket att fixa inför Umas fyraårsdag, så det är bra att jag mår bättre nu, influensan har gått över till bara förkylning. Men tröttheten sitter fortfarande i, sjuk trötthet! Måste boosta mig. Bli mer hälsosam. Mindre socker. Malie har också hostat hela kvällen, lilla skatten. Hon börjar komma till ro först nu, och jag har precis lagt Lu som hade piggnat till efter tretimmars luren som han tog mitt på dagen.

Vår nyårsafton var väldigt lugn. Jag, mamma och Thom. Champagne, lyxburgare(vegetariska såklart!) och frusen creme fraiche tårta. Gott. Lyckades hålla oss vakna till tolvslaget men sedan blev det sovdags. Sovandet är som vanligt en bristvara i huset, Malie är boven i dramat. Nu är hon ju krasslig också vilket inte hjälper. Stackars liten. De stora har precis fått en våningssäng, och jag tycker att de är tappra som delar rum. Jag har länge känt mig lite avig inför det, då L med sin ordning och bestämdhet behöver egen space och en plats att varva ner, och Uma behöver sitt. Trots att de har en väldigt nära relation så behöver de ha sin egen lilla hörna, en frizon. Men hon har hållit god min när vi flyttade in alla hennes leksaker till Lughán, så himla underbar. Det har blivit väldigt mysigt inne hos dem, och de trivs. Det är en tillfällig lösning fram tills dess så M är tillräckligt stor för vångingssäng. Då flyttar Uma upp, Malie blir nere och L får flytta in själv i lilla rummet. Det är ett litet pusslande men det blir nog bra tillslut.

Imorgon åker mamma hem efter att ha spenderat mellandagarna här. Börjar vänja mig vid tanken på en vardag som kommer att vakna till liv inom kort. Känner mig väldigt ljus när jag tänker på 2015. Och det är fint för att vara jag, min tidsångest är nämligen inget att leka med! Fyller 25 nästa sommar. Så sjukt. Och Uma 4, nästa måndag. Min varma, mjuka virvelvind.

Önskar er en god fortsättning på det nya året. Må kärlek omge er.

Det nya.

Imorgon, sista dagen av 2014. Det är en väldigt stapplande och trött själ som ramlar in i det nya året. Vill trycka på paus, hinna samla mig lite, bara en stund till innan det nya året står vid dörren. I vanliga fall är mellandagarna dekadenta. Upptagna med barn och städning, visst, men ändå en tid för reflektion. Men i år fick jag influensa. Natten till julafton. Med fuktigt hår och värkande kropp skakade jag tryckt mot väggen, fönade kroppen varm. Svor inombords. Jag kämpar ska gudarna veta. Sliter som ett fjättrat djur i min grotta. Hade så gärna velat få en frisk jul i enda julklapp, men inte ens det. Ho ho ho. Vad är det för tjänster denna bittra tomte tar i utbyte för lite hälsa, huh??? Va, va,va? Alvedon blev mon vän och det var magiskt ändå, men jävla så sjuk. Varenda symptom hade jag. Tar mig tillbaka till mörka moments och det tär verkligen. Vill inte vara sjuk, inte vara svag. Livspusslet är ett för litet ord. Mitt livspussel är ett pussel där inte ens bitarna passar när man väl har funnit dem. Sidan av ansiktet tryckt mot asfalten, händerna i skruvstäd bakom ryggen. Jag är trött. När influensan har slutat rivas kommer tröttheten tung och bortdomnade. En trötthet utan botten. ingen tid till eftertanke och motivation. Och löften, vad är det? Om något vill jag nog försöka lova att vara snällare mot mig själv. Att vara lite mer lugn. I ett skruvstäd tar energin snabbare slut när man försöker krångla sig ur greppet. Det går inte just nu. Kan väl lika gärna ta det lite lugnare nu när jag ändå sitter fast. Fokusera mer på det allra närmaste och försätta rensa bland både materiellt bråte men även inre grus. Jag ser ju ljuset dagligen och uppskattar det, på knä i tacksamhet. Räcker med Umas varma armar och Malies blick under lugg, Lugháns tankegångar och varma ögon, för att det ska gå och funka. Det funkar ju. Livlinjan är trots allt otroligt stark. Får vänta ut det andra. God fortsättning förresten, el bloggo. Du brutna, du fåordiga och trasiga. Ska försöka skriva mer också. Inte bara här men i allmänhet. Kram.

December ruset.

Och livet rusar på i vanlig ordning. Galet så det springer. Hörde om någon teori att tiden faktiskt har skruvats upp i hastighet. Universal laws och sånt ogreppbart. Men visst känns det så ibland. Malie är helt otroligt stor. Härmar precis allt de stora säger, och förstår nästan allt man säger. Hon sover ganska dåligt om nätterna. Hela familjen har varit ganska sjuklig under hela hösten. Min hosta har precis börjat lätta och även T's monsterförkylning börjar ge sig. Uma har varit magsjuk. Och innan dess var hon långsjuk. Feber och så. En urlakad liten slapp figur i soffan. Med svettigt, krusigt hår i pannan och stora, blanka ögon.

Det är full rulle med December. Svärmor kom precis innan advent och stannade i 5 dagar ungefär. Fint för alla. Advent kom. Och vår nya elf! Barnen döpte honom till Frosty och han har redan busat väldigt mycket. I torsdags åkte Lughán hem till en kompis och lekte. Andra gången någonsin! Min stora pojke. Han klarade det finfint. Igår var det Christmas fair på skolan. Barnen fick träffa tomten för första gången. Andaktigt. Uma viskade ut i luften att hon önskade sig en teddy. Hur gulligt som helst. Så oskyldig. Att med hela sitt lilla hjärta önska sig en "new teddy". Äskar henne så det värker. Malie sa "sit, sit!" så fort de kom in i Santa's grotta. Ville sitta i ring med de andra barnen. Med tindrande, bruna ögon. Efter ett tag blev de väldigt trötta pga mängden folk, så jag skickade hem Thom med barnen. Jag stannade och hjälpte till. Jag är i mitt esse vid pysselbordet på skolfester. Pyssla och hjälpa till. Och att få komma hem igen och krypa ner i värmen. Nu har det äntligen blivit kallt i York. Efter veckor av konstant ösregn så har det frusit till. Måste få tag på en ordentlig vintermössa till Lughán. England är bra på många saker, men inte på ytterkläder för just barn. Försöker hamstra när jag är i Sverige, men det funkar inte alltid.

Andra advent imorgon. Simning med L och Christmas carols i närliggande kyrka. Vi har mycket att röja i hemmet också. Städ och tvätt och utrensningar.

Malie vaknar hela tiden så det blir nog inte mycket sömn inatt. Ska läsa lite och sen sängen. Kärlek.

Malie 18 månader.

Malie 18 månader. När ett nyfött litet fuktigt knyte ligger i ens famn, andas mot ens bröst. Så otroligt liten och så väldigt varm. Då stannar tiden. Och man tror att det där lilla knytet aldrig kommer att växa sig större. Just i denna stund. När Guds ljus lyser genom alla spruckna väggar och golv, alla brustna hjärtan. När ett barn föds. Älskling. 18 månader nu. Säger så många ord. Så levande och stark. En självklar plats i våra hjärtan, i vårt liv. Malie är stark. Stark och äventyrlig. Hennes energi och kraft tar aldrig slut. Inte rädd för yttre ting. Vind, vågor, regn eller jord. Min lilla storm stina. Hon som drar ut om natten, i mörkret och vätan, bara för att få uppleva stormen. Däremot har hon inre rädslor. Mardrömmar och mörker. Kroppsnärhet, vill vara familjen nära. Malie är född i oxens tecken. Det genomsyrar hela hennes lilla person. Stabil. Fötterna på jorden, jordad. Stark. Otroligt stark och kraftfull, målmedveten. Älskar livet. Djupa, stora, bruna ögon. En känslighet. Mjuk att vidröra. Så mjuk när hon kryper upp tätt intill. Alltid sugandes på tummen. Klättrandes på soffan, hoppa ner. Läsa bok, gärna upp och ner. Försöka uttala nya ord. Bli buren upp och ner med sprudlande skratt och flygande hår. Dansa vilt, bygga torn för att sedan välta dem. Klappa mig. Omhändertagande, älskar bebisar. Går ofta omkring med en docka under armen som hon kallar "bebi". Bilar, lego och spindelmannen tycker hon också mycket om. En väldigt annorlunda upplevelse, med sitt tredje barn. Hon blir ju inskjutsad i ett etablerat hem. Med stora leksaker, för större barn. Exponerad tidigare. Med L fick vi inte tv fören han fyllde 3 år. Hon har sett på film sedan ettårsåldern. Inte för att hon tittar, men hon sitter iallafall i samma rum och sånt skjunker nog in omedvetet. L fick en spindelmannendocka i 5års present. Malie är besatt. Hon älskar att dra i hans stela armar och ben.

Och att rita. L ritar mycket med vuxenpennor så det blir automatiskt att M tar efter. Vänder jag ryggen till en sekund så är hon där, på bordet, ritandes med yviga gester på bordskivan eller stolen. Soffan har fått sig en omgång många gånger. Hon är en bestämd liten krigarprinsessa som har fötts med frihetens vingar i sitt lilla bröst. Baby bird. Som L sa att hon såg ut som på ultraljudet. Han skrattade och sa "baby bird". På skolgården när vi lämnar de stora barnen så vill hon ur sin barnvagn. Vrålar, ålar sig, kommer loss. Bryter sig loss. Rusar. Rusar med lockarna flygandes, röda stövlar som lyser. Imorse var det vinter i luften, Vintersol och vinterluft. Och min runda, röda prick som en lysande komet. Huvudet höjt mot skyn. Sprattel och livsglädje i benen. Får ofta kommentaren av omvärlden att jag har "my hands full". Att min nummer tre inte blev ett lugn barn. Men hon har ett grundlugn, i sin själ. Det lilla mjuka, heliga som hon så tydligt visade och strålade nör hon var nyfödd. men urstyrkan fanns också så tydligt där, från första skriket. Jag är så otroligt kär i henne. Min lilla vargunge, min krigarprinsessa. Det spelar ingen roll att det är fart och fläkt och bus och karusell. Det gör inget att det snurrar så länge det snurrar med dig. Med dig Malie. Malie Astrid Rose. Malie. Det lugna, det mjuka, det utländska, mitt indien. Mitt afrikahjärta. Min kärlek för världen. Du jord, du mörklila fjäril, mitt mehndi mönster. Astrid. Dina rötter, din vikingasjäl, din styrka och ursprung. Rose. Min engelska ros. Mörkrosa, ljusrosa. Skönheten. Morgondaggen på rosens blad. En ny dag. En ny födelse. Må din kärlek för livet alltid blomstra och bestå. Det är nu som livet är ditt, din stund på jorden, allas vår jord. 18 månader av kärleksruset och dina varma, knubbiga, lena armar runt min hals. Jag ska alltid minnas. Tacksam.

Lördag.

Jag har julshoppat på rean, städat, ansiktsmålat och myst. L mår bättre idag men jag är sjuk. Så otroligt ont i halsen, värk och feber. Ganska varmt idag, stundvis soligt. Trädgården är underbar att vistas i, barnen älskar att vara utomhus. Pratade med mamma på kvällen, saknar henne.Saknar Stockholm. Fin dag. Ska påbörja en ny bok och sen krypa till kojs. All kärlek.

Första dagen av höstlov.

Första dagen på höstlovet. Barnen är trötta och jag lika så. Sååå otroligt mysigt att ha alla barnen hemma. Drog en suck av lättnad imorse när jag insåg att jag inte behövde göra "school run". M är hopplös när jag lämnar barnen. I England så radar man upp klasserna utomhus på skolgården, bredvid varandra. I 15 minuter står de så och egentligen får man inte springa runt så mycket. Men det gör barnen ändå såklart, särskilt mina haha! Lughán med Uma i handen och efter dem far Malie som ett skosnöre med håret flygandes likt ett penntroll. Problemet är att hon är så liten. Är rädd att de äldre barnen ska springa in i henne etc. Ramlar ideligen i vattenpölar och river upp handflator på grus. Efter att Lughán har gått in väntar jag och flickorna i cirka 10 minuter till innan vi får gå in på "preschool". Väl där har de ett namnlapp system. Alla barnens namn står skrivna på lappar som är fästa vid kardborre tavla. Malie drar ner alla i ett svep och vill också vara med. Häller ut allt sand från sensory stationerna och röjer runt som en liten minibjörn. Försöker man hindra hennes framfart så fräser hon som en ilsken räv. Söt men bestämd.

Lughán har varit lite hostig den senaste veckan, och framåt eftermiddagen idag så blossade febern. Han blir ännu mer gosig än vanligt när han är sjuk. Ville sitta och mysa i soffan med täcke. Sa att han frös trots att pannan var skållhet. 39,5 grader. Sover gott nu. Skönt att han får vila ordentligt nu i en veckas tid. Tittar på bilderna från idag, svårt att förstå att min son, min älskade pojke har blivit så stor. Han längtar mycket efter julafton och har redan önskat sig två saker. En batman cave och en Zurg från Toy tory, finns att köpas på Disney Store. Vi får se vad tomten säger ;-) Imorse så skissade vi upp ansiktena på två jättestora pumpor som Tom plockade upp från en bondgård i närheten. Lughán har tjatat om att göra pumpor i över en vecka. Han fick själv skissa upp sina stenciler som jag sedan använde som mall när jag gjorde linjerna. Det ska bli roligt att karva dem imorgon. Har tittat på ett par recept på olika kakor man kan göra med pumpa. Ser fram emot att experimentera. Varken jag eller T har särskilt positiva erfarenheter av pumpa i matlagning och bak, hoppas att jag får till något gott som kan konvertera oss båda. Uma försökte också få till det med en skiss men sen överlät hon det ansvaret till mig istället. Sedan målade vi och tittade på Happy Feet. En riktig mysdag. Jag lagade wok och nudlar till middag. Lughán kraschade tidigt i säng, stackaren. Han är så sällan sjuk. Förutom sin astma så är han ett väldigt friskt barn. Får feber typ två gånger om året. Alldeles dimmig över ögonen.

I Onsdags var det full rulle. Uma gick på förskola till klockan 12, när jag hämtade henne så fick hennes bästa kompis Poppy med mamma komma hem till oss för pizzalunch och lek. Glömde helt bort att lägga Malie så hon var som en skrikande zombie när eftermiddagen kom. Hämtade Lughán klockan 3 och sen var det dags för förskolefoto för Uma. Syskonen fick också följa med, så tanken var att jag skulle försöka få till ett fint kort med alla barnen! Det var otroligt svettigt och gick helt åt fanders. Fotografen var ganska obegåvad enligt min ringa mening haha! Blev irriterad på att barnen inte förstod instruktionerna. Enda posen hon ville att barnen skulle ta var på mage. Så fort M la sig på mage trodde hon att det var sovdags så in åkte tummen i mun och ner med kinden mot golvet haha! Lughán och Uma log sina mest spända leenden och det blev verkligen otroligt misslyckat! Stackars barn. Och dyrt. Blir nog inte att jag försöker mig på det igen nästa år. När vi kom hem drack jag kaffe och förberedde mat, för sen åkte Lughán och jag på Halloween disco, och efter det var det en promenad i skogen för att titta på alla pumpor som barnen hade karvat. En fin men hektisk dag. Mysigt att spendera liten egentid med L.

Igår var sista dagen på terminen och jag och Malie storstädade huset, så gott det nu går att städa med en 17månaders. Imorgon ska jag åka och julshoppa lite, det är nämligen rea i shoppingcentret som ligger i närheten, så tänker passa på. Tom jobbar inte den här lördagen, så jag lämnar nog honom hemma med barnen.