Min pojke

Idag fyller min älskade björn 5 hela år. God only knows what I'd be without you. Dina varma, fasta bruna ögon, Din kämparglöd och entusiasm. Ditt goda, varma, bultande hjärta. Din förmåga och välvilja, att alltid vilja ställa allt till rätta. Ditt mod. Du har lärt mig mer om livet dessa 5 år än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Min lyckas smed. Min glädje, min sorg. Oron. Rädslan. Oron över minnen som har genomlevts. Ibland oro inför framtiden. Barn stannar inte, de växer ständigt. Det kommer en tid då du inte är ett litet barn längre. Men just nu, just nu kan jag stanna i nuet, ligga bredvid dig i din lilla säng och lyssna till dina andetag, med varm hand i min, vilandes mot mitt bröst.

Lughan har längtat så efter sin födelsedag. Han fick med sig en silverstjärna, "a wishing star" från skolan förra veckan. Han har sovit med den under huvudkudden varje natt. Önskat sig en spiderman toy varje kväll. Idag trodde han att han hade tappat bort den, och blev livrädd över att inte få sin önskan uppfylld. Älskade pojke. Han pratar ofta om att han vill att jag ska ha en till bebis i magen haha! Tyvärr så blir den önskan inte uppfyllen. I bilen sitter han bredvid mig längst fram. Jag älskar det. Min förstfödda. Vi pratar om skola, vad han har gjort. Han är så stolt över sin nya school bag, skrev sitt namn så prydligt på namnlappen.

I förra veckan, gjorde han sitt första framträdande i sin nya skola. Lord Deramores. Som jordgubbe i The very Hungry Caterpillar. Dagen därpå sprang han på Sports Day. Jag har lunginflammation så jag satt bara på första raden och klappade händerna, men vid mållinjen väntade Thom och tog foton. Grusiga foton av svett, sol, nya gympaskor och röda kinder, stolta, gnistrande ögon. Det är min pojke. Att du är en pojke som springer och pratar och har vänner. Förra veckan följde även en kompis med hem till oss, också för första gången. L har sina svårigheter, men har ändå en slags magnetkraft runt omkring sig, Drar till sig personer och barn, vänner. Som nattfjärilar till en brinnande lampa. Älskade barn. Som läser, skriver, målar, sjunger. Sjunger högt och lågt och falskt och underbart. Varje morgon i bilen. Gungar sina höfter och älskar livet. I måndags fick han sin första school report, och mina ögon fylldes av tårar över hur fint och starkt och modigt och hårt han har jobbat under det här året. Många förändringar. Men precis som ett av hans favoritdjur, kameleonten, har han lyckats skifta och röra sig, flexibel likt vatten i näcken som brusar. En överlevnadsteknik som även speglas i hans fader. Mina pojkar.

You learn, you live, you grow. You love, you suffer, you bleed, you fall, you break. Sometimes gravity seems to suck you down with an intensity that takes all the air out of your lungs. Sometimes you feel too light to keep standing with your feet on the ground, too light for this soil, too light for earth. Sometimes you're escaping it all, pretending as if the demons doesn't exist. And sometimes you have no choice but to dig your hands deep down in the mud, screaming out your furious pan whilst you're burning up inside. But somehow you manage to stand up again, soiled. Your skin smells of fire. Through the ashes you rise, on knees that tremble and with what seems like a broken heart and empty mind. Gazing out over the field that once was your soul and now there's just this empty, dark, fruitless mush. But in the moment that a star fall, another one is born. That's when the faithful gardener in you resurface and all of a sudden this muddy field of lost dreams and painful breaths starts to blossom again. Be brave human. Be brave my child. This is what it's like to be gorgeously human. You fall in millions of pieces and then you get glued back together again. Never exactly the same way you used to be, but still you are ok. I'm ok. Sometimes there will be gaps between the pieces, scars. Wounds. The wound is where the light enters you. To be shattered to pieces but filled with an eternal light is quite holy. My son was the airy, steady stream of light and warmth that I was given, that I'm filled with everyday. Today 5 years ago you were born. The most beautiful, and also one of the saddest days of my life. Excruciating pain and fever was combined with this overwhelming, aching love and gratitude. The most beautiful baby I'd ever seen. His body next to mine. Cold metal and beeping alarms. Needles and covered in tubes. I loved him with an everlasting love. I was given the world within those thin, ugly, blood stained curtains. My cocoon. I reluctantly left his side for toilet visits which lasted an eternity because I couldn't walk properly. I rested my forehead against cold, white bathroom wall as I listened to your screaming voice outside, tears, teard, tears over this body, this medical mystery. They took him away every night at 12 a clock. I listened to the sharp steps in the corridor, his tiny silhouette against hospital wall. The silence. The scream tha followed. Just checking his levels of infections in his blood. My strong boy. My warrior. My sun god. So very aptly named. The horror and anxiety. All the blood. The doctors who though none of us would make it. The nightmares, the flashbacks, the hallucinations. The worry in T and the hospital chair. Him in a hospital chair. And the loneliness during nighttime. The times I fell and no one came and blood became like little seas and I left my own body. Healthy mum's came and went and I was just wishing to be able to walk again. He was unearthly. We say, when music hits you, you feel no pain. When he looked at me, I felt no pain. My prince, my boat, my heart, my all. Today 5 years later, my soul is a wild and beautiful garden. To walk in love, with love. 5 years. You're the best thing that ever happened to me Lughan! You and your sisters. I'm truly blessed to be basking in the glory of your presence. For today and for all days to come. I will love you, til the end of time. Happy Birthday baby bear, our shining one.

Dagar och brus

Sol. Stundvis sol. Det har verkligen varit kallt också. Jättekallt. Men idag var värmen ett faktum och A är här, lillasyster/moster. Barnen är glada :) Denna vecka sitter jag min tenta, om jag får godkänt kommer jag att vara världens gladaste person! Längtar efter andra böcker, mindre press. Det har varit många prov detta år, vill ha sommarlov nu. Och mitt i allt växer barnen upp. Lughán är en pojke med skor, byxor och kammat hår. Som springer efter kompisar och kommunicerar. Sitter i ring och spelar kort. Uma ville också vara med i ringen. Han sa till sina vänner att de fick välkomna Uma in, för hon är minsann hans allra bästa vän. Stadiet då han fortfarande är så stolt så att han spricker över mamma, pappa och systrar. Han växer upp men är låter sig fortfarande kramas och pussas på. Älskar honom så mycket. En jäkla ära är det! En gåva och en ära. Uma, känselsprötet. Hon krisar. Så mycket energi i den lilla kroppen. Konstant behov av närhet och närvaro. Klättrar på bordet, klättrar överallt. Är som ett eteriskt, rosa fluff med världens bit i. Arg liten hund. Ibland mjuknar hon. Min eld. Min vind. Mitt yrväder. Håller Lughán i handen och leker. Älskar spel, att baka och att hjälpa mig i köket. Hacka grönsaker. Älskling. Och Malie. 14 månader på torsdag. Tiden, tiden, tiden. Min mjuka, bestämda, sociala, dansande, tumsugande, gosande, apälskande lilla husmus. Min bebis. Din doft, kurvor, gestalt närvaro inte mer nu.

Din mjuka själ.

Önskar att jag kunde fånga the essence of you, I ord, bild, lukt. Önskar att jag kunde förklara med ord hur varmt dina bruna ögon glittrar och hur full av kärlek du är. Håller din apa nära, nära hela tiden och suger på tummen. Vinkar t.o.m med tummen i munnen. Jag säger "puss! " och du kommer mot mig. Böjer på ryggen som en mycket gammal liten gumma, slutar ögonen och skjuter ut hakan. Är så generös med sina kyssar. Antingen med läpparna slutna och krökta eller med framtänderna på display. Ibland tungan ut. Dina varma armar som korvar sig kring min nacke, mjukt och lent. Glädjen i henne. Älskar att krypa upp för trappan och att leka på syskonens rum. Att leka prästens lilla kråka, row, row, row your boat och att dansa och göra piruetter till I like to move it. Min bästa, mjuka bulle-bebis. Min mjuka chokladpralin, mitt hjärtas fröjd. Petar inte på kattungarna, utan böjer dig med händer på knäna i djup beundran och stor tillförsikt. Tar Umas plats i soffan och njuter. Är kärleksfull trots ibland hårda slag från syskon. Alltid full av humor. Alltid redo för äventyr. Luktar alltid gott. Min Malie.

Junidagar

Lughan är min hjälte. Han är varm, noggrann, entusiastisk, kärleksfull. Han har hela mitt hjärta i sin hand. Han skrattar mycket. Blir ofta väldigt arg. Retar gallfeber på Uma och spinner ur sig. Men han är snabb att förlåta. Plitar noggrannt ner sina älskade ord. Skriver så försiktigt och med så stor omsorg. Han älskar verkligen livet. 

Det är varmt och han har keps på sig. Sin ryggsäck på ryggen och uniformen på. Går på led in mot skolan, köar med sina kamrater. Min pojke som fyller 5 år snart. 5 år av att vara mamma. Älskade barn. Sorgen och glädjen, tröttheten, förtvivlan. Euforin. Att det är min varma pojke med smuts under naglarna och mjuka, inkännande, bruna ögon som går där i ledet. Han som klappar mig på axeln när jag kör och säger att min driving is really good. Min pojke som var bebis nyss, som kan läsa och skriva nu. Stolthet strömmer ut i blod och ådrorna spänner, känner mig svag. Jag är bara ett vittne. Och jag gör så gott jag kan. Livets sårbarhet är skrämmande påtaglig, mer så än någonsin. Tror ändå att allt handlar om just detta till slut. Att det är "long stick" på ett h och ett "short stick" på n. Att man gör en liten "flick" i slutet på bokstäver som a och u och n och h. Snirkliga små bokstäver med en hand fylld av levadsglädje. Han har små projekt för sig hela tiden. Beundrar hans uthållighet. Han vill rita och posta brev, i folks brevlådor. Han ger inte upp. Han älskar att överraska och uppvakta och fira andra människor. Att glädjas med andras glädje och känna med andra människors sorg. Asperger känner ingen empati, sägs det. L är en öm, pulserande, glödande klump av brinnande medmänsklighet och välvilja. Han kryper in i sitt head space där han är trygg. Guppar omkting därinne. Tänker så att huvudet knakar. Klipper med sax och vill så gärna hjälpa till. Lerstänk i ansiktet och hans förtvivlan inför orättvisa. Hans dansmoves, hur han svänger på höfterna. "Mamma, I love you so much". Våra bråk, Våra skratt. Samtalen som blir fler och längre. Han berättar om hur gräs blir till mjölk i kossors magar och om hur larver blir till puppor, blir till fjärilar. Han ritar så att pennan brinner och han sätter upp allt med frökenlera på väggarna. I sitt rum, på vårt rum. Mum and dad. Älskar dig Lulle! Världens finaste pojke, min son. Snart 5 år sedan jag blev mor. Helt overkligt. Pojken med guldhjärtat. Tack för gåvan och kompassen.

Lördag.

Dagarna är fyllda av liv, städning, barn, skratt, gråt och plugg. Många tankar om livets varande och identitet, nästan oavbrutet pågår det. Ska bli fint när barnens moster A kommer om en vecka, behöver någon att prata och lufta tankar med. T är underbar men jobbar också som en galning med sitt. Vi svettas på våra håll. Och på måndag är det nystart, igen. Så är livet mycket. River flowing, vatten som ändrar riktning och man får bara hänga med så gott det går. Tror att det blir fint för min pojke. Spåkterapi i torsdags och han är världens kämpe. Älskar honom så att det värker i hela mig. Lite längre till nya skolan, köra varje dag. Med mina tre barn. Är jag vuxen nu? Känns inte som det. Det har snurrat lite väl fort de senaste åren. Tiden. You crazy thing. 

I am here

Detta året. Ett liv. Så mycket som händer. I mitten av juli tar jag examen och sen kan jag vara tillbaka i full swing. Det är ju trots allt skrivandet jag mår bäst av,  och det jag helst vill göra. Bloggen känns som ett ex som man fortfarande har känslor för. Vill hitta tillbaka och lära känna den igen. Så mycket underbart som jag vill skriva om. Om självandringar och ömma nätter. Om barnaskratt och täckedagar. Om bilkörning och skolbyte. Ett ord i taget. I am here.

1 år

Malie 11 månader.

Så. Idag kom dagen, dagen då M har funnits i våra liv, utanför livmodern i 1 helt år! Magiska andetag, magiska ögonblick. Känns som att jag inte riktigt har haft tid att vila i detta, tid att ta in att hon är här. Slutet av graviditeten var så tuff. Sen kom hon och det var magiskt, men sen blev jag sjuk. Miins att jag sjönk och sjönk och sjönk och aldrig trodde att jag skulle kunna stå upp igen. Men vi har överlevt. Malie och jag, allihopa. Många förändringar har skett, men jag finns fortfarande kvar någonstans därinne. Det har snurrat så fort bara. Barnen, körkortet, plugget, kroppen. Läkandet. Tänkte att nu måste jag återhämta mig resten av mitt liv. Istället kastade jag mig in i stora projekt för att dränka och dämpa hålet, för att blunda och hålla för öronen, för att slippa se och känna, för att bedöva förlorade stunder och för att rymma bort från kroppslig börda.

Nu börjar det lugna ner sig igen. Examen närmar sig i Juli och körkortet är mitt. Sedan tar jag nog ett års break från allt. Skriva, måla, läka, känna in. Är glad över att få vara med M varje dag. Hon är ljuvlig. Livsnjutare. Ligger lättjefullt i solen, på mattan, i soffan, i vår säng. Med tummen i munnen. Hon är mjuk hela hon. Går inte än, men kryper i snabb fart, klättrar överallt och älskar att utforska saker. Min dotter. Älskade M. Just nu ligger hon och sover med apan tätt intill sig. När hon vaknar ska vi gå ut på promenad och äta picknick tillsammans. Bara ta det lugnt och njuta av hennes närvaro.

Körsbärsblommen utanför fönstret, hyacinterna och solens varma strålar påminner mig så mycket om tiden då du kom Malie. Den första stunden då din varma lilla kropp mötte min. Våra första nätter tillsammans inannför sjukhusets kalla väggar, men i vår säng var det varmt. Våra första steg tillsammans. Jag var envis att bära bilstolen trots att jag egentligen inte fick. Bära den ut genom dörren och möta luft, tillsammans. Sedan dess lämnade du aldrig min sida, baby. Sjukhussäng på sjukhussäng. Akutrum, väntrum, kärleksrum.

                                                        Varm, mörk, mjuk, gudomlig.

Helig.

Älskade Malie. Tack för att just du kom till oss. 

Varje gång jag lyssnar på Dry Land med Joan Armatrading så tänker jag på dig.

Waterboys och Joan Armatrading. Time is a healer älskling. 

Trasiga hjärtan blir hela i ditt hjärtas ljus,

onda stunder blir vackra, med dig i min famn får jag alltid ro.

När du föddes så skrattade min himmel och jordens hjärta slog.

Älskar dig alltid.

Plugg

Och frånvaron. Min. Jag kämpar på med mina 100 praktiska studier, jag tar examen i Juli. Har en megastor tenta i anatomy och physiology i Juni. Malies födelsedag, Lughans födelsedag, körningen. Är mer nervös än vad jag trodde att jag skulle vara. York är en trafiktät stad och jag skiter på mig av skräck när jag kör med barnen. Dyrbar last och allt det där. Det går framåt, men det tar tid. Detta året alltså, sedan M föddes. Snacka om att det är mycket som har hänt. har nog tagit på mig lite för eeeeeh mycket. Men sån är jag. Måtte jag klara examen bara.

Kärleken till henne.

Mammas Malie. Malie Astrid Rose. Snart fyller hon 1 år. 1 år sedan den magiska stunden, då du kom till mig, till oss. Jag har så varma, mjuka minnen från en tiden, innan jag blev sjuk. Minns att mamma sa, sov nu. Sov när du kan Nora. Men hur kunde jag sova när ljuset fyllde hela mitt inre och jag stod på knä, böjd inför diVg och ditt mirakel. Tack helighet för att jag fick uppleva dig. Ett varmt, fuktigt litet knyte som hungrade efter bröst och närhet. Sömnlösa nätter av att bara betrakta. Nummer tre, jag var mer erfaren. Visste vad jag ville och inte ville. Du lämnade mig aldrig. Haltande steg ut i vårljuset och körsbärsblommen som föll likt mjuka snöflingor, och L som bara skrattade när vi kom hem. På knä inför dig, Malie. På knä. Visst skriker jag, svettas, gråtar och får nervösa sammanbrott. Men när hon sitter i gungan och man fryser stunden, ett foto, ett ögonblick. Ett utlämnat, oskyldigt, varmt, livs levande liv som bara ÄR. Bara är i all sin gudomlighet. Blickar ner på hennes varma, mjuka nacke i vagnen. Varm och mjuk. Rolig. Humor. Kryper nära, nära på morgonen och snuttar på sin tumme. Blickar med varma, trötta, bruna ögon. Myser och skrattar och petar mig i ögon och öron, petar med tjocka fingrar upp i näsborrarna. Helar min omättade trötthet. Ligger med huvudet vilat i hennes knä och stirrar upp på hennes lilla dubbelhaka. Får dreggel i ansiktet. Mammas snoriga korv. Som klättrar överallt, tar allt i munnen. Äter bra om hon får göra det på egen hand. Vill ha sin egen tallrik och äta med fingrarna. Är så fäst vid sin apa som jag gav henne. Ganska fantastiskt. Köper alltid ett mjukdjur till barnen precis innan de föds, och Malie är jättefäst vid sin. Lyser upp och gosar in den i ett varmt, fast grepp med glittrande ögon och gungande kropp. Älskar att hålla små saker, små hemligheter. Mynt, smulor, klistermärken. I ett fast grepp. Hon är stark. Gungar hon så ler hon med hela själen. Åker rutschkana i Umas knä och tjuter i vinden. Varm panna mot min bröstkorg. Älskade du. Nu växer du och slutar aldrig växa. Men jag bevarar inom mig känslan av dig som liten för alltid. Du är så älskad, mitt barn. Tack för att jag får uppleva dig.

Sorg.

Det har säkert inte undgått någon att Peaches Geldof har dött. Underbara Peach. Är helt bortdomnad typ. Vet inte varför, men det har påverkat mig så mycket. Ung mamma, APintresse, kejsarsnitt. Livsglödje, intelligens, skönhet, sårbarhet. Hon delade med sig av sin värld på IG mer än någon annan kändis jag har följt. Relaterade till mycket. Ångest. Världens finaste barn, alltså helt otroligt fina. Ogillar hur folk spekulerar om det handlade om droger eller ej. Världens mest tillgivna mamma. Kärleken som lös. Smärtan som hennes man måste genomgå får det att vrida sig i magen. Videoklippen som bara var timmar gamla. Fy fan rent ut sagt. Mitt sociala liv är online, och hon kommunicerade så mycket med de som följde henne. Vila i frid vackra flicka.

Silent Sunday

Tisdag.

Vaknade omtöcknad, trött som en gnu. Kaffe på. Barnen som brusar, huvudet värker, hjärtat klappar. Känner en meditativ grundlycka just nu, varat i tre dagar ungefär. Hoppas att det inte är hormonellt. Känner mig så inspirerad. Varmt ute. Så pass varmt att barnen sprang ut för att äta picnic. Lulle berättade en lång historia om ett troll som jag nog måste skriva ner. Han är mycket för teamwork L, vill att jag ska delta i det mesta. Alltid noga med att involvera alla. Tänkte att han med sin fantasi kan berätta så ritar jag. Så blir det. Eller, han är egentligen den sanna konstnären oss emellan. Hittade ett kort i hans väska som jag inte sett förut, ett kort till mig. Med fjäril och glitter. Grät. Lyckotårar. har haft en så mysig dag med flickorna. Gosat i sängen och pratat. Uma pratar och bubblar och håller låda och jag är så tillfreds med att lyssna, skratta, ta in. Ställa motfrågor och invänta bästa svaret. Ofta något som involverar bajs blir det, till svars. Bajs, bajs, bajs makes the world go round. Första April redan! Nu börjar Malies födelsedag närma sig med stormsteg. Tappar nästan känslen i fingrarna när jag tänker på hennes årsdag. Om en månad lite drygt. Årsdag. Ett år. Aldrig i livet. Väx inte mer underbara lilla stjärna. Har faktiskt inte blivit lurad idag. Första gången någonsin. Känns skönt att ha sluppit undan haha, jag är såååå lättlurad. Nu sömn, imorgon ny dag.

Måndag.

L var på skolan och jag och flickorna har varit hemma. Tre nya kycklingar har kläckts under dagens gång i en kuvös i Ls klassrum, så otroligt söta. Den mest nyfödda var fortfarande kletig och väntade på att torka, de andra två var redan fluffiga och så mjuka att vidröra. Otroligt fint att Lughan får uppleva det. Nu när sommartiden är här är kvällarna så ljusa, svårt att locka in barnen ur trädgården, och få dem att finna vila när gardinerna inte håller ute allt ljus som envist vill leta sig in i rummet ur glipor och hål. På eftermiddagen klappade vi Otto, blåste såpbubblor och ritade ägg. Lughan var envis med att jag skulle sova i hans säng hela natten. Haha! Han sa att det gick bra om jag gick ner och städade köket först, för att sedan vända tillbaka. Hans säng blir så hård för min rygg men han får såklart hoppa in i vår säng om han vill. Han är besatt av att läsa allt. På kudden står det olika namn till de robotar som är tryckta, han läser det om och om igen. Ibland är det väldigt svårt att få honom att varva ner, så mycket tålamod krävs. Hans bruna, stora ögon bär på så mycket snällhet och nyfikenhet. Han är alltid intresserad, vill alltid titta, se och förstå hur saker fungerar, vill alltid alla levande ting väl. Hans inre värld måste vara så fylld av färg och förundran. Planeterna i hans solsystem är helt unikt byggda, skimrande och magiska. Det rör på sig ganska fort därinne, ibland blir det kortslutning i kommunikationen och ibland hakar skivan upp sig. När han tyst vänder på sig i sängen redo för sömnens värld och sluter ögonen, då önskar jag att jag kunde få skjunka in i hans själ och huvud för en stund för att se och känna, uppleva det inre äventyr han startar inför natten. Barn ger så mycket. Framförallt tro, hopp och kärlek. I en vuxens ganska karga och ångestfyllda vardag är barnens varma, mjuka, levande närvaro ett ankare i sorg. Rytm, lugn, rutin.

 Uma ramlade på asfalten när hon sprang idag. Älskar att springa snabbt och långt. Vägen som leder till vårt hus har en ganska bred trottoarkant, så jag brukar låta henne springa sista biten hem. Vi lekte häst. Så ramlade hon pladask, och tiden står stilla en sekund när jag vänder på henne för jag vet att hon har slagit i ansiktet, det lät högt och hårt mot asfalten så förväntar mig tappade framtänder och blod, men det är pannan som har tagit största smällen. Stort märke. Men hon ger inte upp. Fortsätter springa. Med det ljusa blonda håret som studsar och fötterna som knappt vidrör marken. Finns inte så mycket sportskor för flickor i England, det får mig att stilla le när jag betraktar denna guldboll som bara viner genom luften. Uma är en sinnesupplevelse och svårt att förklara med ord. Hur hon luktar, hur mjuk hon är. Precis samma mjölkvita ton över hela kroppen och blå, stora glaskulor till ögon. Spretiga, vilda, alltid fylld av liv. Att jag får uppleva henne är en gåva så stor, samtidigt som jag sörjer att hennes barndom bara kommer att upplevas en gång. Fortfarande så liten i kroppen och lätt som en fjäder, väger nästan mindre än Malie. Hon svävar högt upp i luften, över mitt huvud vilandes på mina raksträckta armar. Det mest dyrbara jag har, barnen. Konstigt att man stressar egentligen. Stressar för att utbilda sig, att "bli" någonting, när man egentligen bara skulle slappna av och vara, beundras av barnens ljus och betrakta, skriva, tänka, måla. Älska. Det hade varit en vacker verklighet. Nu är världen så att räkningarna trillar in som gråa moln och pengarna är knappa varje månad. Räknar potatisar och linser och man stressar över allt det där materiella som ska vara biljetten till överlevandet. Vänder mig om i drömmen och tar dem i handen och säger "Money can't buy your happiness, money can't buy love." Älska din näste, men framförallt börja med att älska dig själv. Livet blir så onödigt svårt, trasigt, håligt, kämpigt när man lever med en tom avgrund av självförakt och känslor av otillräcklighet. Livet blir så onödigt vilset när man försöker köpa sig ett yttre slott, stort och pampigt nog att dölja allt det där tomma och det som gör så svinigt ont. Livet blir så mycket lättare när man orkar stå naken och sårbar och älska just sin egen lilla sargade själ, den vilda, vackra, den som gör ganska mycket fel men verkligen menar väl. Det finns bara en av dig i detta jordeliv, och du är helt underbar.

Mothers Day.

Mors Dag. Malies tänder krånglar, så hon har varit som ett litet sårbart skrutt! Munblåsor, loppbett från usling till katt och tand som ömmar och spökar. Älskade, sårbara, mumsiga lilla skrutt. Älskar pannakaka med yogurt, och gärna att slänga det omkring sig så att det landar på huvudet. Kletigt och grannt. Fick bada. L hade skrivit så fint i sitt kort, till mig, och ritat. Uma var spretig och galen som alltid. Mina älskade barn. En jobbig dag på andra plan men de distraherar mig och håller mig fokuserad på ljuset. Så otroligt roliga! L slog i foten och började vilt slicka, sa "Im slicking because it hurts!" Knäppgök. Kom plötsligt på att fågeln vi ritade igår inte hade några näsborrar i sin näbb så det skyndade han sig kvickt med att fylla i. Jag är trött, svullen. Äter så mycket choklad, för att fejka energitillstånd. Dippar sen. Städa, tvätta, laga, plugga. Översätta texter och fiffla med foton. Imorgon är det skola igen, skönt med rutiner efter två dagar av kaos, jag tycker om att vara själv med barnen också. Eller flickorna. L går ju till klockan 3! Helt sjukt. På fredag är det påskavslutning i kyrkan och sedan vankas 2 veckor lov med galningarna. Galningarna och skratten som bär mig.

6 år.

Idag är det 6 år sedan jag och T träffades. 6 långa år, men det har också gått väldigt fort. Känns ofattbart att jag har levt i en relation så länge, samtidigt som förhållandet känns ganska nytt ibland. Vi känner varandra väldigt väl, men har egentligen aldrig umgåtts utan små barn i bilden. Blir nog en helt ny grej när vi får börja dejta på nytt när barnen är större. Älskar honom så. Malie vaknade runt halv sex, tänderna som spökar och hon hade hög feber igår. Envisa virus som inte lägger sig, blossar upp på nytt. Har plcokat hemma. Kläderna svämmar över. Åkte in till stan själv, skönt med liten andningspaus. Så mycket folk dock, mothers day imorgon så folk är galna. Har klistrat och limmat med barnen, de är så glada över att påsken kommer snart! En till vecka för L i skolan. Sen är det två veckors lov. På fredag ska han ha ett uppträdande i kyrkan med sin klass, ska bli mysigt att se! Är så stolt över min luffsande björnpojke. Tog ett par bilder av Malie idag, så shockad över hur stor hon är. Hon är som en liten mowgli. Imorgon fortsäter städning av hem och tvagning av barn. Hjulet snurrar runt.

Älskade barn.