Malie Astrid Rose

“May it be a light to you in dark places, when all other lights go out.”
― J.R.R. Tolkien, The Fellowship of the Ring

Tisdag

Tisdag. Hurricane väder imorse när jag körde barnen till skola och förskola. Fick svepa in M i sin snowsuit för att skydda henne från vinden. Skolgården är full av vattenpölar överallt, frestelsen stor för alla barnen att hoppa i. L är så ängslig när han tappar saker. Nu senast är det vattenflaskan. Han  blir så otroligt orolig och tror att lärarna ska bli arga på honom. Fick prata med dem och de var såklart helt okej med det. Uma gav mig "a big puss and a big hug" som hon alltid gör innan jag går. Malie spottade och fräste som en ilsken liten räv över att inte få stanna. Hon vill också vara stor och gå på lekis. Haha. Bara 2 år kvar ;-) Min björn. Har fortfarande inte tömt min mobil. Seg i starten. I November börjar NaNoWriMo och jag tänkte koncentrera mig på att rensa i röran. Har så mycket anteckningar överallt som jag måste fixa med. Ingen novell blir alltså skriven, men det ger mig ialafall en anledning och ursäkt att try a little harder. Motiverad att faktiskt göra något med den lilla tid jag har. En spark i baken.

Baby bird.

 Äter banan.

 Håller utkik efter brevbäraren.

Min mjuka M.

Uma har börjat på förskola nu. Går till klockan tre två dagar i veckan sedan början av September, plus två dagar till klockan 12. Ledig fredag. Måndagar betyder därför lite extra mycket för mig och M. Jag saknar verkligen både Lughan och Uma när de är på skola och förskola, men samtidigt är det fint att bara få spendera tid med M. Hon behöver det. Att verkligen helhjärtat koncentrera mig på hennes behov. Det märks att hon är nummer tre i barnaskaran. Både L och U är två stormiga personligheter, och att utveckla tjock hud var för Malie prio 1 när hon kom till vpr familj. Sedan hon började krypa har hon "slagits" för en plats i syskonskaran. Satt sig på huvuden, lärde sig spotta coh skrika gällt, gällt väldigt tidigt. Skriker så högt så att syskonen kvider. Biter. Biter i frustration över att hon inte får favoritplatsen i soffan. Att någon tar hennes kloss. Biter för att hon är minst. Biter för att man ska se henne. Jag ser dig älskling. Min varma lilla pudding. Jag ser. Hon tror att hon är mycket äldre än hon är, tror att hon klarar av så mycket mer än vad hon egentligen gör. Hon imiterar precis allt. Och tänjer mycket på gränser  för att få uppmärksamhet. Hon är väldigt frustrerad över syskonens närvaro samtidigt som hon inte kan leva utan dem. Blir uttråkad. Vandrar från rum till rum, längtar efter sällskap. Säger jag att "nu ska vi hämta Lughan och Uma!" - så lyser hon upp och strålar som en sol. Hon spenderar mycket tid i sin bilstol, min lilla husmus. Med tummen i munnen. Sparkar av sig sina skor, tittar ut genom fönstret. Gungar sin lilla kropp i takt med musiken när radion spelar favoritlåten. Ju vildare desto bättre. Förutom att åka ut på äventyr, så är badandet och rumsterande i trädgården stora favoriter. Hon är en riktig vattenbebis. Orädd. Inte rädd för varken skumbad eller dånande hav. Däremot kan hon bli ängslig av vissa barnprogram på tv. Hon älskar att duscha också. Vill hålla duschkranen själv, tvätta själv, göra själv. Alltid själv. Äta själv, sätta på sig skor. Allas skor. Drar ständigt ut alla skor ur byrån, trots att vi försöker låsa dörren så mycket som det går. Sätter på sig Toms skor. Inte bara fel fot men bak och fram också. Tårna i en bullig knöl vid hälen. Stegandes framåt med lysande ansikte. Hon är vild. Ska utforska allt, smaka allt. Har alltid något i munnen. Legohuvuden. Gammalt papper. Äppelskrutt och lövrester. En dag stod det tre ambulanser utanför vår dörr och väntade. Kullerbyttor nerför fotölj, Trampar bara på och faller handlöst. Ritar som sjutton. Överallt, hela tiden. Vill ha Lughans pennor. Rita, rita, sjunga, sjunga. Håller mina händer och dansar järnet. Varma, små mjuka korvfingrar. Varm, mjuk kropp. Så mycket kraft. Stunder av stillhet, på mitt knä. Då pratar hon och betraktar. Ler stort. Min älskade baby bird. Min mjuka, runda, helt gudomliga. På måndagar åker vi till Monks Cross och handlar mat. Hon får springa i mjölkgången med håret studsandes i luften. Livsglädjen i ett barn är något som jag aldrig riktigt kommer över, skönheten i det. Det rör mig alltid till tårar. 

Milda Matilda, du vilda lilla elefantunge. 
Det var så mycket det första året, jag var så stressad med allt.
 Kurs och körning, jag blundade mest och körde bara framåt med spända käkar. 
Städ och tvätt och uppfostran. 
Det här året är jag "ledig".
 Dig får jag bara uppleva liten en gång. 
Jag ger dig min morgon, min dag, mitt hjärtas slag.

Söndag med familj.

Mobilen är fylld till bredden med bilder, och pga den teknogirl som jag ju inte alls är, har jag ej lyckats tömma den än. Waldorfbarn och allt det där. Har en väldig hang up på bilder. Är rädd för att förlora. För att det inte finns så mycket från den första, skakiga tiden efter L. Så jag håller så hårt jag kan i varenda litet memory card. Ballar ur om något går förlorat. Bilder och tid. Klarar inte av att vara försenad, blir blind av panik. Underligt.

Jättefin dag. La mig klockan halv ett och fick sovmorgon av T till klockan halv 9. Sen kom Lu hoppandes i sängen och visade upp sitt senaste alster :) Han ritar så att bläcket stänker och svetten droppar. Målar upp bild på bild i huvudet som han ger liv till med hjälp av mina Sharpies. Noggrant ska det vara. Min magiska pojke. Blir gärna väckt av det. Hans vilda vispande med armarna och glada leende, doften av nyritad bild mitt i nyllet. T blir galen av allt papper som han använder, smyger sin lilla hand genom den barnsäkra glipan till skrivaren. Bara ett papper till.

Däremot så har jag sjukt mycket vatten i öronen hela tiden, så jag har typ lock för öronen varje morgon när jag vaknar. T blir galen. Som att försöka kontakta en döv älg. Det har blivit så efter mina sena bad om kvällarna. Älskar att bada. Sjunker dödstrött ner i varma vattnet och sen så ligger jag bara där. Med öronen dränkta. Halvt medvetslös. Kliver upp och torkar mig knappt. Virar in håret i handduk och dimper ner i sängen. Somnar med halvt skållad hud och blött hår. Vaknar med afro och döva öron.

Går på så lite sömn så kroppen fick sig en sömnchock imorse efter min lilla sovmorgon. Mådde skit. Dundrande huvudvärk och värkande kropp. Märkligt. Packade ihop oss och åkte ut på landet, till fältet. Andas ren luft, skingra tankar. Where my heart belongs. Vi hade picnic och M är bedårande när hon gör precis allt som syskonen gör. Vill vara stor. Vi hälsade på lamm och gick en sväng, drack lite mer kaffe, åt lite fler kex. Sen körde vi hem och storstädade. The never ending story av småbarnslivets smuts! Jag lagade en Sunday roast och badade barnen. Uma på bushumör och L lekte hund. Sedan barn i säng. Uma är så kärleksfull att lägga. Säger I love you so much och pussar med smultronläppar, mitt livselexir.

Tänkte vara organiserad i år och köpte halloween godis tidigt. Tänkte att nu jäklar är jag smart! Har nästan ätit upp allt nu ... Ha! T började och jag klagade, sen började jag också. Choklad och Downton Abbey. Rusig av kärlek till den serien. Fin söndag. Fredens liljor.

En lördag i Oktober

  Uma och Otto.

Uma älvhjärta påväg till kalas.

  Skriver brev till moster.

 Min mjuka älskling.

Gör höstlyktor.

Du är mitt ljus.

Fin höstdag. Luften ljummen, solen lös. T jobbade på förmiddagen, jag och barnen gjorde lyktor tillsammans. Övar inför halloween pyssel på tisdag, på Lus skola. Sen kom T och jag och Uma sprang i vinden. Hon älskar att vara med bara mig. Min älva. När blev du så stor. Benen och armar längre. Självförtroendet växer. Ritar mycket mer nu, inte lika rädd att jämföras med sin bror. Hon är mitt hjärtas glitter och min själs störst fröjd. Så full av ljus och livsglädje. Älskar att åka buss. Ville hålla sitt paket själv och väntade tålmodigt tills vi klev av. Hon har fått en bästa vän. Sin allra första. En flicka som heter Poppy. De sprudlar ikapp och springer ständigt omkring i ett busmoln av ljud och skratt. Hon är trött, svettig, känslig. Har precis varit sjuk. Hon som aldrig är sjuk. Slocknade liksom och ville lägga sig tidigt. Lilla frö. Tillbaka till sin fulla strength nu men hostar fortfarande. Höstrusk. Dimmiga mornar, tigerstövlar. Fönstren i bilen igenångade. Framtidsdrömmar. Vill titta på buzz bee på Netflix, kura i min säng medan jag städar. Lägga sig nära, nära som en liten bultande, varm räka i sängen på morgonen. Vaknar i feberyra och vill ha sin bunny. Är så otroligt mjuk. Vill att jag ska blunda och bita henne i mage, näsa, hjärta. Lutar huvudet mot hennes mjuka mage som hon har ritat med tusch på, och tar in allt som är hon. Gudagåva. En sinnesupplevelse. Ett känslospröt. Jag kämpar med min trötthet. Jag är så tråkig när jag är trött och hemmet faller samman av alla saker. Hur mycket jag än rensar ut och dumpar till second hand växer bergen av prylar. Min kreativitet som spiller över i projekt som aldrig blir klara. L som är likt Picasso. Målar och ritar och målar och ritar, sätter på print hela sitt inre register. En bottenlös brunn av kreativitet och ständigt flow. Inspirerar mig att fortsätta följa konstnärsdrömmen trots att man sitter fast i råtthjulet. Gratitude is abundance. Han är en riktig kämpe, min son. Min son. Som fyllde 5 i Juli. Minns dagen då du kom som igår, samtidigt som att minnena rör sig om ett liv som är long gone liksom. Jag har förändrats ofattbart mycket de senaste 5 åren. Likaså har L förändrats. Vuxit. Blivit pojke. Autism/Asperger. Men den mest empatiska och sn'llaste person jag vet. Trots att det SVÅRT och den inre kampen hos oss båda så oerhört smärtsam at times. Han är så otroligt snäll och jag är oerhört stolt över honom. Så att det värker. Jag säger inte det ofta till andra människor, ej heller skriver jag det ofta. Men jag säger det ill honom varje dag. Visst upprepar han frasen ibland likt en papegoja, men han vet nog. Kryper ihop, min varma pojke, i sin säng. Med ett stort leende på läpparna. Stryker hans varma kinder och mjuka hår. Ögon mörka, runda, snälla, lugna. Urkraften inom honom är stilla. Enbart vila och lugn kärlek består. Kom till ro. Läser utan svårighet sina läsböcker. Jag är väldigt fascinerad över läsandet. Ritandet. Hans tankar A walking miracle. Ser honom genom fönstret, i skolan. I uniform bland sina vänner. I can see your halo, Lughan. Så mycket ljus som håller om dig, som strålar ut ur dig. Och M. Hon tar in allt. Precis allt suger hon i sig, översätter till sitt eget. Kopierat. Under sommaren har hon vuxit från bebis till toddler. Är kraftfull. Härmar allt det goda, men även det onda. Spelar mig ur händerna dagligen. Skriker och gapar och bits och dundrar. Äter allt hon inte får. Smuts och grös och blad och kattmat. Ligger på rygg i vardagsrummet, sugandes på tummen och pillar sig i naveln. Fladdrar med långa ögonfransar. Älskar dansen. När all about the bass spelas så är det som om dansmagin har fullkomlig makt. Benen går som trumpinnar. Älskar sin mat. Ogiallar att sova. Skrattar som sjutton när man säger "apple". Är väldigt smart. Man kan inte gömma någonting för henne. Är otroligt varm. Världens bästa nallebjörn. Säger oh yeah hela tiden. Förstår allt men pratar inte så mycket, men kan kopiera de flesta ord. Som nummer tre behöver hon inte säga mycket. Hon pekar mest. Älskar sin trädgård. Utforskar ständigt. Energin tar aldrig slut. Min lilla oxe. Mitt jordväsen. Det är inte lätt att varayngst. Ändå trivs hon mitt i röran. Ibland blir det helt tyst, och då kan man hitta henne i soffan läsandes en muminbok. Hon sover inte så bra. Vaknar halv ett och sen är det liksom kört. Älskar katterna, hönsen och Otto. Ottos som precis har varit jättesjuk. Min älskade kanin. Tårarna tog aldrig slut. Men han överlevde mot alla odds! Veterinären förvånad, jag väldigt tacksam. Han fick ny bur idag. Uma gosade med honom länge. Min familj.

En blogg i ide.

Egentligen sover inte bloggen för att jag har aktivt valt det. Men bloggen har blivit som ett par skor som blivit för små. Ungefär. Det känns ovvant och obekvämt. Vilket egentligen är idiotiskt, eftersom att det inte är så många som läser den. Det är ett par engelska personer som läser, översätter från svenska till engelska, och det kan ju lätt bli lite märkligt då. Tycker inte om det. Google translate översätter inte tillräckligt nära sanningen. Jag har nog hamnat i en spricka mellan två språk. Jag förlorar svensk grammatik och tycker att ord ser konstiga ut. De flesta böcker jag läser är på engelska, språket som pågår omkring mig likaså. Jag har alltid haft språket som verktyg så det känns som ett handikapp. Blir inte bättre av att jag inte skriver heller. Att känna sig ringrostig botas egentligen enbart av skrivandet. Jag är trött. Väldigt busy med livet i allmänhet och känner mig nog ganska sketen i både kropp och själ. Älskar bruset med barnen, men kroppen är kass och slitet tungt. Är pluffsig, rund och degig. Håret en katastrof efter en fatal klippning. Nyheterna deprimerande med ebola och halshuggningar. Mörkret och rusket totalt här i York. Idag lyser faktiskt solen, men det är en ovanlig syn. Det regnar och blåser oftast, ända in på benet. Det känns som att man sitter fast i ett livshjul med så måsten. Min kille jobbar väldigt mycket, det är knapert. Halloween och jul snart. Med barn så rusar livet och tiden så trots att det "bara" är oktober så känner jag nästan redan doften av nejlikor. Jag minns en tid när L var bebis, det kändes som att hela livet var i min famn, stannade där. Tiden var oändlig, evigheten. Han skulle aldrig växa. Bara stanna där vi var. The golden years. Men han växte, jag växte. Jag som var så ung har blivit vuxen nu. Att fylla 24 i Juli kändes som en blixt från klar himmel. 24 år. Och barnen. Don't get me started. Jag ska skriva om barnen. Hur de växer, vad de gör. Dokumetera mera. Innan tiden har runnit mellan fingrarna.

September

Höstterminen har börjat och L är numera i year 1. Min varma, svettiga pojke som blir större för var dag som går. Trött efter en dag som varat ända till klockan tre. En dag av multiplikation och läsande. Skogslek också, men ändå. I uniform som skaver och gympaskor som dinglar tungt i gymnastikpåsen. Det var inte länge sedan som jag själv var liten på en skolgård. Barn förändrar ens tidslinje radikalt och jag genomgår nog en liten ålderskris. 24 år. Det ser inte så mycket ut när man skriver, men jag är sliten. Har så mycket hälsoproblem efter allt. Paranoian stor. Blir nog så när man preciiiis har lyckats undvika en större tragedi, på håret liksom. När upphör man att vara en lucky bastard. Kroppen vill inte riktigt återhämta sig. M är 16 månader nu, och det är ungefär då verkligheten kommer ikapp en. Ett år sedan operation och dagarna handlar inte om bebisbubbla längre. Hon är en individ som knallar och går, bort från min hud och min kropp. Bort från bröst och bärsjal. Och kvar står en skrynklig, trasig påse utan stabilitet. Uttömd. Borde gymma men inga cash. Borde ge kroppen  det allra nyttigaste som fanns i födoväg, men mörkret falla så jag tar en till sockrig fralla. Eller donut/cookie whatevz. Höst och vinter ger mig sockerbegär. Lättare på sommaren då man ändå bara är sugen på sallad och frukt. Vaknade häromdagen till ljudet av Uma som klapprade runt i mina partyskor. Like a boss. Hjärtat skälver av kärlek till mina vilda troll. De vildaste av vilda, vackraste av vackra.

När man är mycket liten.

Inte mer än ett år. Ett år gammal. Men med humor så stor. Vilja, mod, styrka. Gudomligt mjuk, älskvärd. När man är mycket liten. Inte mer än ett år. Men tar sig ut på egen hand, tar över alldeles för stora cyklar och låter vinden slita i luggen så att det kittlar pannan. Tar sig ut på runda fötter mot smutsig mark och rusar, skiner som en sol när pappa kommer hem. Daddy. När man är mycket liten. Inte mer än ett år. Men kommunicerar, distraherar, äventyrar. Äventyrar på stolar och balansgångar och använder lastbilar I trä som säte, likt första parkett mitt i rummet, framför tv'n. Med tummen. När man är mycket liten, inte mer än ett år. Men dansar likt baloo, gosar som en brunbjörn, pussar en om och om igen med öppen mun, ibland sammanknipna små smultronläppar. Kontakta katten, dra i svans. När man är mycket liten, men är en så stor personlighet. En så stor personlighet och karaktär i den där lilla kroppshyddan. Inte mer än ett år. Men rusar likt en röd liten prick i kylan, mot stormande vågor. Och solens strålar lysa över dig, du människobarn. Du vilda. Du trygga. Du envisa, du gudagåva. Inte mer än ett år gammal. Men du har alltid funnits inom mig. En saga ej berättad än. En stjärna på mitt himlavalv, det stora mörka blå, evigheten. Inte mer än ett år. Kärleken oändlig.

Livet.

Jag har haft sommarlov. Två veckor kvar tills Englands skolor öppnar dörrarna. Luften doftar höst. Nyss hemkommen från Sthlm som bjöd på både toppar och dalar. Hemmaluft, skrikande barn och njurinfektion. Snälla grannar och möte med min S. Kaffe och prat och kärlek och touch base. Har precis firat min kille färdigt igår. Min älskade, varma man har fyllt trettio år. Världens finaste. Börjar återhämta mig från resan. Minst sagt händelserik, annorlunda och ganska märklig. Glömmer nog aldrig den. Älskar min lilla familj och det vi har tillsammans. Vi kämpar som svin. Så länge vi har varandra. Har haft så mycket problem med hälsan. Hösten blir lugn. Inga galna livsförändringar vilket känns chill. Brusa lite mindre, andas lugnt och mysa desto mer. Det blir bra. Syster A är här, stannar ett par dagar. Barnen älskar det.

Min pojke

Idag fyller min älskade björn 5 hela år. God only knows what I'd be without you. Dina varma, fasta bruna ögon, Din kämparglöd och entusiasm. Ditt goda, varma, bultande hjärta. Din förmåga och välvilja, att alltid vilja ställa allt till rätta. Ditt mod. Du har lärt mig mer om livet dessa 5 år än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Min lyckas smed. Min glädje, min sorg. Oron. Rädslan. Oron över minnen som har genomlevts. Ibland oro inför framtiden. Barn stannar inte, de växer ständigt. Det kommer en tid då du inte är ett litet barn längre. Men just nu, just nu kan jag stanna i nuet, ligga bredvid dig i din lilla säng och lyssna till dina andetag, med varm hand i min, vilandes mot mitt bröst.

Lughan har längtat så efter sin födelsedag. Han fick med sig en silverstjärna, "a wishing star" från skolan förra veckan. Han har sovit med den under huvudkudden varje natt. Önskat sig en spiderman toy varje kväll. Idag trodde han att han hade tappat bort den, och blev livrädd över att inte få sin önskan uppfylld. Älskade pojke. Han pratar ofta om att han vill att jag ska ha en till bebis i magen haha! Tyvärr så blir den önskan inte uppfyllen. I bilen sitter han bredvid mig längst fram. Jag älskar det. Min förstfödda. Vi pratar om skola, vad han har gjort. Han är så stolt över sin nya school bag, skrev sitt namn så prydligt på namnlappen.

I förra veckan, gjorde han sitt första framträdande i sin nya skola. Lord Deramores. Som jordgubbe i The very Hungry Caterpillar. Dagen därpå sprang han på Sports Day. Jag har lunginflammation så jag satt bara på första raden och klappade händerna, men vid mållinjen väntade Thom och tog foton. Grusiga foton av svett, sol, nya gympaskor och röda kinder, stolta, gnistrande ögon. Det är min pojke. Att du är en pojke som springer och pratar och har vänner. Förra veckan följde även en kompis med hem till oss, också för första gången. L har sina svårigheter, men har ändå en slags magnetkraft runt omkring sig, Drar till sig personer och barn, vänner. Som nattfjärilar till en brinnande lampa. Älskade barn. Som läser, skriver, målar, sjunger. Sjunger högt och lågt och falskt och underbart. Varje morgon i bilen. Gungar sina höfter och älskar livet. I måndags fick han sin första school report, och mina ögon fylldes av tårar över hur fint och starkt och modigt och hårt han har jobbat under det här året. Många förändringar. Men precis som ett av hans favoritdjur, kameleonten, har han lyckats skifta och röra sig, flexibel likt vatten i näcken som brusar. En överlevnadsteknik som även speglas i hans fader. Mina pojkar.

You learn, you live, you grow. You love, you suffer, you bleed, you fall, you break. Sometimes gravity seems to suck you down with an intensity that takes all the air out of your lungs. Sometimes you feel too light to keep standing with your feet on the ground, too light for this soil, too light for earth. Sometimes you're escaping it all, pretending as if the demons doesn't exist. And sometimes you have no choice but to dig your hands deep down in the mud, screaming out your furious pan whilst you're burning up inside. But somehow you manage to stand up again, soiled. Your skin smells of fire. Through the ashes you rise, on knees that tremble and with what seems like a broken heart and empty mind. Gazing out over the field that once was your soul and now there's just this empty, dark, fruitless mush. But in the moment that a star fall, another one is born. That's when the faithful gardener in you resurface and all of a sudden this muddy field of lost dreams and painful breaths starts to blossom again. Be brave human. Be brave my child. This is what it's like to be gorgeously human. You fall in millions of pieces and then you get glued back together again. Never exactly the same way you used to be, but still you are ok. I'm ok. Sometimes there will be gaps between the pieces, scars. Wounds. The wound is where the light enters you. To be shattered to pieces but filled with an eternal light is quite holy. My son was the airy, steady stream of light and warmth that I was given, that I'm filled with everyday. Today 5 years ago you were born. The most beautiful, and also one of the saddest days of my life. Excruciating pain and fever was combined with this overwhelming, aching love and gratitude. The most beautiful baby I'd ever seen. His body next to mine. Cold metal and beeping alarms. Needles and covered in tubes. I loved him with an everlasting love. I was given the world within those thin, ugly, blood stained curtains. My cocoon. I reluctantly left his side for toilet visits which lasted an eternity because I couldn't walk properly. I rested my forehead against cold, white bathroom wall as I listened to your screaming voice outside, tears, teard, tears over this body, this medical mystery. They took him away every night at 12 a clock. I listened to the sharp steps in the corridor, his tiny silhouette against hospital wall. The silence. The scream tha followed. Just checking his levels of infections in his blood. My strong boy. My warrior. My sun god. So very aptly named. The horror and anxiety. All the blood. The doctors who though none of us would make it. The nightmares, the flashbacks, the hallucinations. The worry in T and the hospital chair. Him in a hospital chair. And the loneliness during nighttime. The times I fell and no one came and blood became like little seas and I left my own body. Healthy mum's came and went and I was just wishing to be able to walk again. He was unearthly. We say, when music hits you, you feel no pain. When he looked at me, I felt no pain. My prince, my boat, my heart, my all. Today 5 years later, my soul is a wild and beautiful garden. To walk in love, with love. 5 years. You're the best thing that ever happened to me Lughan! You and your sisters. I'm truly blessed to be basking in the glory of your presence. For today and for all days to come. I will love you, til the end of time. Happy Birthday baby bear, our shining one.

Dagar och brus

Sol. Stundvis sol. Det har verkligen varit kallt också. Jättekallt. Men idag var värmen ett faktum och A är här, lillasyster/moster. Barnen är glada :) Denna vecka sitter jag min tenta, om jag får godkänt kommer jag att vara världens gladaste person! Längtar efter andra böcker, mindre press. Det har varit många prov detta år, vill ha sommarlov nu. Och mitt i allt växer barnen upp. Lughán är en pojke med skor, byxor och kammat hår. Som springer efter kompisar och kommunicerar. Sitter i ring och spelar kort. Uma ville också vara med i ringen. Han sa till sina vänner att de fick välkomna Uma in, för hon är minsann hans allra bästa vän. Stadiet då han fortfarande är så stolt så att han spricker över mamma, pappa och systrar. Han växer upp men är låter sig fortfarande kramas och pussas på. Älskar honom så mycket. En jäkla ära är det! En gåva och en ära. Uma, känselsprötet. Hon krisar. Så mycket energi i den lilla kroppen. Konstant behov av närhet och närvaro. Klättrar på bordet, klättrar överallt. Är som ett eteriskt, rosa fluff med världens bit i. Arg liten hund. Ibland mjuknar hon. Min eld. Min vind. Mitt yrväder. Håller Lughán i handen och leker. Älskar spel, att baka och att hjälpa mig i köket. Hacka grönsaker. Älskling. Och Malie. 14 månader på torsdag. Tiden, tiden, tiden. Min mjuka, bestämda, sociala, dansande, tumsugande, gosande, apälskande lilla husmus. Min bebis. Din doft, kurvor, gestalt närvaro inte mer nu.

Din mjuka själ.

Önskar att jag kunde fånga the essence of you, I ord, bild, lukt. Önskar att jag kunde förklara med ord hur varmt dina bruna ögon glittrar och hur full av kärlek du är. Håller din apa nära, nära hela tiden och suger på tummen. Vinkar t.o.m med tummen i munnen. Jag säger "puss! " och du kommer mot mig. Böjer på ryggen som en mycket gammal liten gumma, slutar ögonen och skjuter ut hakan. Är så generös med sina kyssar. Antingen med läpparna slutna och krökta eller med framtänderna på display. Ibland tungan ut. Dina varma armar som korvar sig kring min nacke, mjukt och lent. Glädjen i henne. Älskar att krypa upp för trappan och att leka på syskonens rum. Att leka prästens lilla kråka, row, row, row your boat och att dansa och göra piruetter till I like to move it. Min bästa, mjuka bulle-bebis. Min mjuka chokladpralin, mitt hjärtas fröjd. Petar inte på kattungarna, utan böjer dig med händer på knäna i djup beundran och stor tillförsikt. Tar Umas plats i soffan och njuter. Är kärleksfull trots ibland hårda slag från syskon. Alltid full av humor. Alltid redo för äventyr. Luktar alltid gott. Min Malie.

Junidagar

Lughan är min hjälte. Han är varm, noggrann, entusiastisk, kärleksfull. Han har hela mitt hjärta i sin hand. Han skrattar mycket. Blir ofta väldigt arg. Retar gallfeber på Uma och spinner ur sig. Men han är snabb att förlåta. Plitar noggrannt ner sina älskade ord. Skriver så försiktigt och med så stor omsorg. Han älskar verkligen livet. 

Det är varmt och han har keps på sig. Sin ryggsäck på ryggen och uniformen på. Går på led in mot skolan, köar med sina kamrater. Min pojke som fyller 5 år snart. 5 år av att vara mamma. Älskade barn. Sorgen och glädjen, tröttheten, förtvivlan. Euforin. Att det är min varma pojke med smuts under naglarna och mjuka, inkännande, bruna ögon som går där i ledet. Han som klappar mig på axeln när jag kör och säger att min driving is really good. Min pojke som var bebis nyss, som kan läsa och skriva nu. Stolthet strömmer ut i blod och ådrorna spänner, känner mig svag. Jag är bara ett vittne. Och jag gör så gott jag kan. Livets sårbarhet är skrämmande påtaglig, mer så än någonsin. Tror ändå att allt handlar om just detta till slut. Att det är "long stick" på ett h och ett "short stick" på n. Att man gör en liten "flick" i slutet på bokstäver som a och u och n och h. Snirkliga små bokstäver med en hand fylld av levadsglädje. Han har små projekt för sig hela tiden. Beundrar hans uthållighet. Han vill rita och posta brev, i folks brevlådor. Han ger inte upp. Han älskar att överraska och uppvakta och fira andra människor. Att glädjas med andras glädje och känna med andra människors sorg. Asperger känner ingen empati, sägs det. L är en öm, pulserande, glödande klump av brinnande medmänsklighet och välvilja. Han kryper in i sitt head space där han är trygg. Guppar omkting därinne. Tänker så att huvudet knakar. Klipper med sax och vill så gärna hjälpa till. Lerstänk i ansiktet och hans förtvivlan inför orättvisa. Hans dansmoves, hur han svänger på höfterna. "Mamma, I love you so much". Våra bråk, Våra skratt. Samtalen som blir fler och längre. Han berättar om hur gräs blir till mjölk i kossors magar och om hur larver blir till puppor, blir till fjärilar. Han ritar så att pennan brinner och han sätter upp allt med frökenlera på väggarna. I sitt rum, på vårt rum. Mum and dad. Älskar dig Lulle! Världens finaste pojke, min son. Snart 5 år sedan jag blev mor. Helt overkligt. Pojken med guldhjärtat. Tack för gåvan och kompassen.

Lördag.

Dagarna är fyllda av liv, städning, barn, skratt, gråt och plugg. Många tankar om livets varande och identitet, nästan oavbrutet pågår det. Ska bli fint när barnens moster A kommer om en vecka, behöver någon att prata och lufta tankar med. T är underbar men jobbar också som en galning med sitt. Vi svettas på våra håll. Och på måndag är det nystart, igen. Så är livet mycket. River flowing, vatten som ändrar riktning och man får bara hänga med så gott det går. Tror att det blir fint för min pojke. Spåkterapi i torsdags och han är världens kämpe. Älskar honom så att det värker i hela mig. Lite längre till nya skolan, köra varje dag. Med mina tre barn. Är jag vuxen nu? Känns inte som det. Det har snurrat lite väl fort de senaste åren. Tiden. You crazy thing. 

I am here

Detta året. Ett liv. Så mycket som händer. I mitten av juli tar jag examen och sen kan jag vara tillbaka i full swing. Det är ju trots allt skrivandet jag mår bäst av,  och det jag helst vill göra. Bloggen känns som ett ex som man fortfarande har känslor för. Vill hitta tillbaka och lära känna den igen. Så mycket underbart som jag vill skriva om. Om självandringar och ömma nätter. Om barnaskratt och täckedagar. Om bilkörning och skolbyte. Ett ord i taget. I am here.

1 år

Malie 11 månader.

Så. Idag kom dagen, dagen då M har funnits i våra liv, utanför livmodern i 1 helt år! Magiska andetag, magiska ögonblick. Känns som att jag inte riktigt har haft tid att vila i detta, tid att ta in att hon är här. Slutet av graviditeten var så tuff. Sen kom hon och det var magiskt, men sen blev jag sjuk. Miins att jag sjönk och sjönk och sjönk och aldrig trodde att jag skulle kunna stå upp igen. Men vi har överlevt. Malie och jag, allihopa. Många förändringar har skett, men jag finns fortfarande kvar någonstans därinne. Det har snurrat så fort bara. Barnen, körkortet, plugget, kroppen. Läkandet. Tänkte att nu måste jag återhämta mig resten av mitt liv. Istället kastade jag mig in i stora projekt för att dränka och dämpa hålet, för att blunda och hålla för öronen, för att slippa se och känna, för att bedöva förlorade stunder och för att rymma bort från kroppslig börda.

Nu börjar det lugna ner sig igen. Examen närmar sig i Juli och körkortet är mitt. Sedan tar jag nog ett års break från allt. Skriva, måla, läka, känna in. Är glad över att få vara med M varje dag. Hon är ljuvlig. Livsnjutare. Ligger lättjefullt i solen, på mattan, i soffan, i vår säng. Med tummen i munnen. Hon är mjuk hela hon. Går inte än, men kryper i snabb fart, klättrar överallt och älskar att utforska saker. Min dotter. Älskade M. Just nu ligger hon och sover med apan tätt intill sig. När hon vaknar ska vi gå ut på promenad och äta picknick tillsammans. Bara ta det lugnt och njuta av hennes närvaro.

Körsbärsblommen utanför fönstret, hyacinterna och solens varma strålar påminner mig så mycket om tiden då du kom Malie. Den första stunden då din varma lilla kropp mötte min. Våra första nätter tillsammans inannför sjukhusets kalla väggar, men i vår säng var det varmt. Våra första steg tillsammans. Jag var envis att bära bilstolen trots att jag egentligen inte fick. Bära den ut genom dörren och möta luft, tillsammans. Sedan dess lämnade du aldrig min sida, baby. Sjukhussäng på sjukhussäng. Akutrum, väntrum, kärleksrum.

                                                        Varm, mörk, mjuk, gudomlig.

Helig.

Älskade Malie. Tack för att just du kom till oss. 

Varje gång jag lyssnar på Dry Land med Joan Armatrading så tänker jag på dig.

Waterboys och Joan Armatrading. Time is a healer älskling. 

Trasiga hjärtan blir hela i ditt hjärtas ljus,

onda stunder blir vackra, med dig i min famn får jag alltid ro.

När du föddes så skrattade min himmel och jordens hjärta slog.

Älskar dig alltid.