Under vatten

De säger att tiden läker alla sår.När tiden går och hjärtat slår,läks man.Sakta.Vad tiden hjälper till med,är att man ofta ser tillbaka på saker som hänt med klarare ögon.Med ett vidgat perspektiv.Ser tillbaka i Tiden och inser saker om mig själv.
Det som varit.Det som är.Och det som komma skall.
Vissa saker är mer jobbiga att minnas än andra.
Några minnen som har hängt efter mig hela veckan är vissa fråndå Lughan föddes.Då min son föddes.
Ibland tycker jag att det känns som ett jävla tjat om kejsarsnitt,vad ett kejsarsnitt är för något.
Är det rätt eller fel?Moral,etik.Vad är bäst för barnet?,Är det akut eller planerat? o.s.v.
Men "kejsarsnitt" är bara en så liten del av vad det egentligen ÄR.
Alla de punkter som diskuteras vilt i alla mamma-forum,finns inte med i bilden,då i stunden,när det sker.
När man förs ner för en korridor och ditt barn håller på att dö,existerar inte frågor som
"Är det rätt eller fel!?"....

Du sugs ner under vattnet.

Det är först nu jag förstår att det där vattnet som jag befann mig så länge i,locket för öronen,tog väldigt lång tid att släppa.Det är först nu,som jag ser dimman klart.
Om du förstår vad jag menar...
Att jag levde i den där susande dimman så himla länge.

När L skulle födas,där på slutet,visste ingen om han skulle leva eller att dö.
När man är gravid i slutskedet är ens största mardröm att något ska hända barnet.
När värkarna sedan börjar,finns det inte i ditt huvud att ditt barn kanske inte skulle finnas mer.
Och sen kom helvetet.
Minns oron och lukten av ruttet lik,minns frågeställningen i mitt huvud.Minns känslan av lugn.Självklarhet.Tystnaden i bruset.Han lever inte.Jag hade längtat så efter att få träffa honom,En hel graviditet.Jag var taggad på förlossningen,visste att jag var så himla stark...Det är en surrealistisk känsla att ha ett barn fött som inte andas,lukten av död och vetskapen om att det inte hade gått som det skulle.Han andades inte.Vi hade dubbla uppsättningen kris-team i rummet.Inte bara för bebisen utan även för min skull.Infektionen var aggressiv,så aggressiv att de inte vågade söva ner mig.Ville hålla koll,ständig uppsyn.Minns att mina ögon rullade in i huvudet ibland och jag svaldes i mörker,under vattnet i min egna värld,och hur läkarna stod över mitt huvud och sa mitt namn,så skarpt."Nora,wake up.Do you hear me Nora."

Ni vet under vatten.
Visst känns det som om att man är fri?Man behöver inte se,man behöver inte höra.
Ibland återupplever jag det i badkaret.Känslan av att bara vara jag.Under vattnet.Avstängd.
Jag hör inte vad du säger,jag hör inte att det händer.Det är inte jag.Det händer någon annan.
Allt är bra.För det är det väl?Jag drömmer bara.

Tanken som jagar mig,stör mig och som jag inte kan släppa,är den där känslan av acceptans.Acceptans i chocken.Att jag kände ett lugn inom mig,när jag väntade på budskapet om liv eller död.Minns att det fladdrade förbi en tanke om hur jag skulle ringa hem till mamma och orka säga vad som hade hänt.Att det som skulle gå bra inte gick bra.Att både jag och pojken jag skulle föda blev så fruktansvärt sjuka.Att han inte hade orkat.

Jag var fortfarande under vatten de första dagarna efteråt.Hängde inte med.Tittade på mig själv och situationen och blodet och febern utifrån.Betraktade allt från utsidan.Jag minns att jag egentligen inte orkade.Att jag hallucinerade mycket och att ingen kom när jag behövde hjälp.Att jag ramlade på badrumsgolvet.Att när jag slumrade till vaknade dyblöt i svett och bara ville dö.
Ensamheten.

Jag hade precis blivit mamma och det enda jag önskade när jag vaknade till liv var att jag skulle dö.Kunde han inte få en bättre mamma,en friskare mamma än mig?Alla nålarna som jag skulle vilja springa ifrån.De hade nålat mig överallt,finns ingen plats kvar.Och nålarna i honom.Jag ville dra ut dem.Ville inte att de skulle ta blodprov varje natt via hans lilla häl.
Under vatten.
Under vatten när sjuksköterskan slängde upp honom på axeln och gick ifrån mig och jag hörde hur han skrek när hon skar upp hans häl och jag ville hålla honom vid mitt bröst,men när hon kom tillbaka la hon honom i plastboxen och hur jag än bad sa hon bara att "Du måste sova".Men jag kunde inte sova när min pojke med stjärnögonen låg och blickade med stora tårar på sin kind ut i natten i en liten plastbox.Jag släpade mig fram vid sängkanten och nådde precis hans huvud med fingertopparna.Grät och grät och viskade att jag älskade honom så nära jag kunde och försökte andas värme över honom.Ringde febrilt på den där jävla röda knappen och ingen kom.Ingen kom och hjälpte mig att vara mamma till min son den första tiden.
Man ska ju inte behöva hjälp.
Varför fungerar du inte du dumma jävla kropp?

Under vatten.

Åkte hem.Jag skulle bli hel nu.Tom var hos mig.Min älskade son var hos mig.Vi tre.
Det enda som betydde någonting i hela världen.Och morgonen.Den Där Morgonen då min mage öppnade sig och dränkte hela badrumsgolvet och mig själv i rött rött rött.Min sons lilla ansikte i sin pappas armar i dörröppningen när jag hjulades in i ambulansen med sirenerna.

Under vatten.

En vecka senare,efter att de hade tömt mig så mycket de kunde,skulle jag på ultraljud.För att se hur det såg ut på insidan.Minns att jag satt i ett väntrum i en rullstol 18 år gammal bland massa andra handikappade gubbar.Alla var gamla.Det luktade mycket gammal människa.Jag satt i ett sådant där sjukhusnattlinne och ville bara att tiden skulle gå,att det fick vara min tur snart.Jag hörde L skrika i den röda vagnen som Tom körde runt runt,någonstans därute.Man fick inte ta med bebisar in.Jag ville bara springa ut och ta honom i mina armar och rymma,men mina ben bar mig inte.Jag var avundsjuk på alla människor som kunde gå.det enda jag önskade var att kunna gå igen.Att få hålla honom.

Under vatten.

Alla dessa ultraljud där de tryckte ner "grejen" i min mage,på ett nyopererat,infekterat ärr med eftervärkar i en uppskuren,öm livmoder som precis förstått att den fattades på barn.....

Jag blev aldrig frisk.Ursninnesviljan i mig som gjorde att jag orkade fortsätta,i smärtan.
I smärtan.I den öronbedövande sjukliga smärta som det innebar att leva ett vanligt liv.
Halta omkring med kateter,på huk längst med golvet och försöka vara mamma.

Jag ville så för min egen skull få revansch den här gången.Och det fick jag ju,på sätt och vis.
29 timmar av naturlighet....Men så fort ambulansen dök upp så sjönk jag under vatten igen.De sista 4 timmarna på sjukhuset,innan snittet,sorgens,smärtan,smärtan,smärtan.Frustration.Infektion.

Jag orkar liksom inte kämpa mer.Jag är så himla trött.

På utsidan syns det inte.Men jag bär fortfarande med mig vissa saker som ibland kan skina igenom mig som person i vardagen.....
Kontrollbehovet.Jag som i vanliga fall är en helt galet lazy hippie.
Kan inte,vill inte flyga om inte hela familjen är med.Klarar inte av att någon annan passar L utan mig.Jag måste vara med honom oavbrutet.Jag litar inte på någon annan förutom Tom.
Så fort L ramlar stegrar sig panikångesten inom mig.Får ta i mig själv med hårdhandskar ibland för att jag ska orka chilla.Det är ingen fara,Nora,det är ingen fara.

Så rädd för att förlora,så rädd för att förlora.

Men det är intressant det där med vattnet.
Hur jag har levt och till viss del fortfarande lever i min egen värld,
långt borta ifrån de människor som aldrig kommer att förstå..

Långt borta ifrån de som tror att "man bara är lite öm" efter kejsarsnitt.
Att jag var "to posh to push"...
Eller att jag "inte är en riktig mamma som inte har fött barn vaginalt..."

Det är så jävla vacker och fint med allt som är naturligt ju."Du måste föda!"

Kejsarsnitt är onödiga.

Visst.Fortsätt berätta det för mig,ni.Ni som inte vet hur det är.Ni som inte vet oväsentligheten i vad som är mest "naturligt" när mitt barn antagligen inte kommer att överleva.

Modet det krävs att orka leva,efteråt.Med dig själv,med kroppen,som mamma.

"Kejsarsnitt" är en väldigt ytlig term.Ett ord som beskriver ett kirurgiskt ingrepp.
Det som det är för doktorerna som utför det.För mig och vi som har erfarit det är det långt mycket mer.Inte bara den vackra födelsen av mitt unika mirakel till barn,men även kampen mellan liv och död.Kampen med mig själv,mot mig själv.Att komma i kontakt med sin egen dödlighet.Att inte vara i kontroll.

Jag längtar efter att svettas.Jag längtar efter att åstadkomma någonting med min kropp.Att fullborda.Att komma över mållinjen med bara mig själv i handen och ingen droppställning eller skalpell.Jag längtar efter den där känslan man får av"att jag dör nu" som man kan få under förlossningen ibland.Visst är det så,att man tror att man ska dö under en helvetesvärk ibland?.Övertygad om att "nu,nu slutar kroppen att fungera,hela ryggen och magen spricker upp,jag dör"
Men så dör man inte!
Kroppen orkar!Du orkar!.
Jag längtar efter det.Den där känslan.Jag vill springa marathon.
Övervinna mig själv.Vinna mig själv.
Jag har "sprungit" ifrån mig själv hela mitt liv,men nu vill jag springa med mig själv,i mig själv.Svettas,spy.Blodsmak i munnen."Nu dör jag."Men jag dör inte.Jag passerar mållinjen.
Jag klarade det.Ensam är stark.Ingen förstår,men jag förstår mig själv nu.
Vi är kompisar.

Ibland när folk frågar mig varför jag fött mina barn med kejsarsnitt,känner jag mig som en livlös docka som bara stirrar rakt in i väggen...För vad finns att förklara liksom?
Att jag och min son dog och återuppstod.

Nån ba"Åååh,men Nora,du vet väl att naturligt är bäst för barnet"...

Jag ba."Ja."

Nån ba "Ååååh Nora,du fattar väl att kejsarsnitt innebär större risker för barnet och framtida graviditeter.Alla risker ökar jättemycket!"

Jag ba."Ja."

Nån ba "Åååååh Nora,jag trodde att du var en sån där natural mama som ville ha en vattenförlossning,fegade du ur eller?"

Jag ba."Jaaa".

Under vatten.