Lugán har skrikit sig hes av upphetsning och utmattning.
Det är underligt det där.
Han är liksom så trött att hela kroppen förvandlas till en pustande trött liten svamp,
men huvudet nickar hit och dit och ögonen rullar.Som om han helt enkelt inte kan få nog av denna världen.Han vill inte somna.VILL INTE SOMNA,MAMMA.
-om han kunde prata alltså.-
För tillfället säger han bara 'dadadadadadadada'
och 'aaaaaaaaaababababa'.
Jag försöker titta på honom med ett förstående ansiktsuttryck,då brukar han skratta.
Här tar man sin mamma-uppgift på allvar och min son bara skrattar.
Det börjas redan nu.Tonårsrevolten.Hua!
Det har varit ett par störda dagar som jag nu vill lägga bakom mig och aldrig någonsin röra vid igen.
Tom fick frustrations-fnatt igår och vände
upp-och-ner på hela huset kändes det som.
Lughán bara skrek som vanligt och jag ville bara luta mitt ansikte mot mina handflator och kvävt skrika,i don't want this in my life.
Men det gjorde jag inte.
jag är så förvirrad för tillfället.Detta med jämställdhet,mammaskap och relation.
Vad är mitt,vad är ditt?
Är vi på varandras sida eller motarbetar vi bara varandra.
Ja visst ska man tänka positivt,men jag är så rädd att man tillsluta hamnar i förnekelse.
Är det faktiskt så att i slutet av dagen så är det ändå bara kvinnorna som får dra ansvarslasset medan männen utbildar sig till givande poster i livet.
Jag menar inte att jag inte vill vara hemma med mitt barn.Men trots att Tom är underbar så måste man ändå som mamma gå omkring och känna tacksamhet om han tar bebis en stund.
Som om att det sägs i det tysta.
'Nu har jag tagit honom en halvtimme,det borde räcka för resten av dagen och du borde vara tacksam'
Det är inte så att han säger så,jag tvivlar starkt på att han tänker de tankarna,
men det känns liksom.i luften.
Jag är så jävla rädd för att bli bitter med värkande leder och tomt sinne.
Vill våga nämna för min omgivning att jag också behöver tankerum och andningsrum
alldeles själv,
utan att få fan vad dålig mamma du är uppkastat i ansiktet.Tänk om jag aldrig kommer få något stöd i detta landet.
Piss-politik.Både globalt och privat.
Jag minns min förlossning.I början du vet,när det gick bra.
jag ville vara själv.
Jag behövde vara själv.
Men det kunde jag förstås inte säga till Tom eller någon annan.
Vad är det för kvinna liksom,inte vilja vara med sin man,pappan till barnet under detta viktiga livs-givande skeende?
Men jag lovar.Jag ville vara själv.
Jag ville inte behöva tänka på någon annans behov eller upplevelse i den stunden.
Det är en så jävla sjukt intim privat sak som kräver största möjliga koncentration.
Det var min kropp.Det är min kropp.
Är så rädd att någon ska ta min kropp utan tillåtelse.
Jag vet att det låter konstigt detta.
Men kan ofta uppleva en upplevelse som totalt olika saker i en.
När man ligger där,efter en förlossning.
Urkvinnan inom sig som man har upplevt.
Den sjuka kraften,den sjuka smärtan.
Allt som var så sjukt och inte alls som alla jävla pretantiösa waldorf-böcker
där kvinnan liksom ligger och skriker lidelsefullt i symbios med sin man och i hans kärleksfulla armar med ett perfekt litet blodigt bebis-huvud,utpushat ur en naturligt behårad gren,
utan mer en känsla
av ren och skär panik över en kropp som svikit en
och ett stilla rum,
och det ekar bara ensamhet bland alla grattis-blommor och blad och blod,
spritdoftande händer och kanyler.
Då orkar man liksom inte att sin man skickar sms till alla sina vänner och säger hur bra allting gick och hur bra vi nu mår.
Jag tror att förlossnings-ögonblicket är en av de mest ensammaste stunderna i en kvinnas liv.
I mitt liv.
Det är en tomhet som fortfarande inte lämnar kroppen
Ursäkta svamlet.
Det är underligt det där.
Han är liksom så trött att hela kroppen förvandlas till en pustande trött liten svamp,
men huvudet nickar hit och dit och ögonen rullar.Som om han helt enkelt inte kan få nog av denna världen.Han vill inte somna.VILL INTE SOMNA,MAMMA.
-om han kunde prata alltså.-
För tillfället säger han bara 'dadadadadadadada'
och 'aaaaaaaaaababababa'.
Jag försöker titta på honom med ett förstående ansiktsuttryck,då brukar han skratta.
Här tar man sin mamma-uppgift på allvar och min son bara skrattar.
Det börjas redan nu.Tonårsrevolten.Hua!
Det har varit ett par störda dagar som jag nu vill lägga bakom mig och aldrig någonsin röra vid igen.
Tom fick frustrations-fnatt igår och vände
upp-och-ner på hela huset kändes det som.
Lughán bara skrek som vanligt och jag ville bara luta mitt ansikte mot mina handflator och kvävt skrika,i don't want this in my life.
Men det gjorde jag inte.
jag är så förvirrad för tillfället.Detta med jämställdhet,mammaskap och relation.
Vad är mitt,vad är ditt?
Är vi på varandras sida eller motarbetar vi bara varandra.
Ja visst ska man tänka positivt,men jag är så rädd att man tillsluta hamnar i förnekelse.
Är det faktiskt så att i slutet av dagen så är det ändå bara kvinnorna som får dra ansvarslasset medan männen utbildar sig till givande poster i livet.
Jag menar inte att jag inte vill vara hemma med mitt barn.Men trots att Tom är underbar så måste man ändå som mamma gå omkring och känna tacksamhet om han tar bebis en stund.
Som om att det sägs i det tysta.
'Nu har jag tagit honom en halvtimme,det borde räcka för resten av dagen och du borde vara tacksam'
Det är inte så att han säger så,jag tvivlar starkt på att han tänker de tankarna,
men det känns liksom.i luften.
Jag är så jävla rädd för att bli bitter med värkande leder och tomt sinne.
Vill våga nämna för min omgivning att jag också behöver tankerum och andningsrum
alldeles själv,
utan att få fan vad dålig mamma du är uppkastat i ansiktet.Tänk om jag aldrig kommer få något stöd i detta landet.
Piss-politik.Både globalt och privat.
Jag minns min förlossning.I början du vet,när det gick bra.
jag ville vara själv.
Jag behövde vara själv.
Men det kunde jag förstås inte säga till Tom eller någon annan.
Vad är det för kvinna liksom,inte vilja vara med sin man,pappan till barnet under detta viktiga livs-givande skeende?
Men jag lovar.Jag ville vara själv.
Jag ville inte behöva tänka på någon annans behov eller upplevelse i den stunden.
Det är en så jävla sjukt intim privat sak som kräver största möjliga koncentration.
Det var min kropp.Det är min kropp.
Är så rädd att någon ska ta min kropp utan tillåtelse.
Jag vet att det låter konstigt detta.
Men kan ofta uppleva en upplevelse som totalt olika saker i en.
När man ligger där,efter en förlossning.
Urkvinnan inom sig som man har upplevt.
Den sjuka kraften,den sjuka smärtan.
Allt som var så sjukt och inte alls som alla jävla pretantiösa waldorf-böcker
där kvinnan liksom ligger och skriker lidelsefullt i symbios med sin man och i hans kärleksfulla armar med ett perfekt litet blodigt bebis-huvud,utpushat ur en naturligt behårad gren,
utan mer en känsla
av ren och skär panik över en kropp som svikit en
och ett stilla rum,
och det ekar bara ensamhet bland alla grattis-blommor och blad och blod,
spritdoftande händer och kanyler.
Då orkar man liksom inte att sin man skickar sms till alla sina vänner och säger hur bra allting gick och hur bra vi nu mår.
Jag tror att förlossnings-ögonblicket är en av de mest ensammaste stunderna i en kvinnas liv.
I mitt liv.
Det är en tomhet som fortfarande inte lämnar kroppen
Ursäkta svamlet.
No comments:
Post a Comment